Ensamhet eller självsamhet
Jag känner mig så fruktansvärt ensam. Visst har jag barn och barnbarn och goda vänner som hör av sig. Jag tackar gud för det. Men det är så svårt att släppa ut min sorg för dem. Jag gömmer den bakom ett leende eller lite löst småprat. Låter säkert väldigt hurtig och företagsam och ingen skuld skall falla över alla runt mig. Nej den ensamhetskänsla jag menar är att ingen skulle orka höra mitt ältande om hur mycket jag saknar Dan och hur ont det gör. Hur jag kämpar varje dag med meningslösheten, som finns i bakgrunden hela tiden. När jag lämnar disken för att jag ska ha ngt att göra nästa dag. Det är så ensamt att sörja. Jag är rädd att skrämma ngn med min sorg och att jag skall bli jobbig, att mina vänner undviker mig.
Självsamhet har jag alltid trivts med, att vara för mig själv och det har jag aldrig flytt utan mer sökt upp.
Men ensamhet som innebär rädsla, förtvivlan, saknad och smärta har jag aldrig känt förr.
Jag saknar en famn att gråta ut i, och jag hatar söndagar. Fredagar, lördagar och söndagar kan få brinna i helvetet, vad mig belangar.
Får ont i magen av tanken att det kommer en helg till och en till och en till.
I resten av mitt förbannande sk liv skall jag leva utan min älskade. Nu har jag i sanningens namn inget liv än och jag förstår att tiden kommer att ge mig andrum och att såret som blöder nu blir i bästa fall ett rött ärr. Men hur ska man orka under tiden??? hur i hela friden skall jag kunna hitta mening med att gå upp....ja Märta förstås hon behöver kissa. Annars hade jag nog aldrig stigit upp.
Dan fick mig att lova att jag skulle finnas kvar och jag lovade honom. Men då visste jag inte hur jobbigt det skulle bli. Jobbigt och svårt ja men inte hur ont det skulle göra och hur trött jag känner mig.
Tur det snart är vardag det är lättare med vardagar.
Älskade Dan så här tänkte vi inte vårt fina liv <3