Fortsättning följer
Igår så skrev jag lite om hur jag är rädd att min omgivning blir "less" på mig. Samt hur jag tror att man skall bemöta ngn som har sorg. Detta är hur jag ser på det och min personliga åsikt.
Jag har ju känt att jag inte är mig själv och att jag blivit en annan jag. Nu menar jag inte som en ny personlighet utan kanske helt omärkbara för omgivningen. Jag tror att jag faktiskt har blivit en annan jag. Vet inte riktigt hur jag skall förklara så att det blir begripligt men jag känner att jag går saktare på alla möjliga sätt. Allt tar så mycket längre tid och mina promenader är betydligt långsammare än de varit. Sådant jag gjort i en grisblink kan dra ut på 2 dagar.
Detta är inget jag tycker illa om eftersom jag försöker sysselsätta mig hahahah. Men förrut så gjorde jag innan jag tänkte, vilket inte alltid behöver vara fel. Kanske jag anammat Dan som alltid tänkte innan han gjorde.
Men jag fastnar ofta i tankar eller bara sitter och stirrar på en fläck och kan känna att jag inte är hundra procent närvarande när jag är med andra människor. Det är den sämsta biten för det förstärker ensamhetskänslan.
Men orsaken tror jag är att jag helst bara skulle vilja prata om Dan och oss och att han är borta, min saknad, smärtan, ensamhetskänslan osv.
Men jag håller allt inne och gråter sen. Känslan av att ta ner ngn på min nivå av sorg är för stor och att stämningen i rummet skall bli svart och sorgtyngd. Jag vill älta helt enkelt, tror att det är fullkomligt normalt i den här situationen och den är ovan för mig.
Vad säger man när man möter en person i sorg. Regel nr 1 är inte,för glättig och käck. Man går inte vidare i livet man tar sig framåt. Det kan vara en kamp att kliva upp och då få höra det blir bättre sen. Är som att få en hink med kallvatten på sig. "Sen" kan aldrig bli som förr och att höra det är som att få en käftsmäll. Att kämpa sig genom en dag utan att gråta ögonen av sig och få höra: Försök att göra ngt roligt!! Ehhh eller börja med en ny hobby! Nu gick kisse över tangenbordet och lyckades kliva på ngn knapp och skärmen blev mörkare ,suck. Har ingen aning hur man gör så får ringa dottern som kanske kan förklara var man ska trycka hahaha.
Ja jag fortsätter med min svada om vad jag tror är vad omgivningen skall säga, låter lite diktatoriskt men naturligtvis ska alla vara sig själva men kanske inte vara för käcka. När du frågar en som är i sorg om hur det är: Så ska du vara beredd på att höra det också. Undvik inte den dödes namn utan prata gärna om den personen. En del undviker att tala om Dan av rädsla att det blir jobbigt för mig. Ja visst kan det vara det men så mycket bättre än att inte tala om honom. Mina dagar just nu handlar ju just om att han är borta och det förstärks på ett otäckt sätt om man undviker att tala om honom eller om oss.
Jag blir glad om någon berättar ngt om Dan eller sina känslor. Gamla minnen och roliga händelser. En av det som skrämmer mig mest är att han skall bara försvinna och liksom aldrig funnits. Han som finns i mina tankar hela dagarna. Jag blir varm i hjärtat när jag ser på barnen och barnbarnen att de har lite av Dan i sig och ibalnd kan jag bara sitta och titta på dem. Jag är också glad att mina barn har fått vara med om Dan och fått se sin mamma lycklig. Kanske kan tänka på oss med värme och hur ett fint äktenskap kan vara. Ja detta ämne kommer jag att vilja skriva mer om ,men tårarna rinner för mycket än och det blir småjobbigt hahaha. Just därför vill jag skriva ner alla mina tankar för att liksom få ur dem ur systemet.
Men nu till ngt annat....vaknade i morse och jag har lyckats klösa mig i natt också på bägge handlederna. Det svider ordentligt och ser nu ut som om kisse har gått bärsärkagång på mig. Men det är jag för rivsåren är breda och började innan kisse flyttade in. Jag har ju en ganska dålig sårläkning eller rättare sagt så blir mina ärr ganska fula och sitter kvar länge, ända upp till 2 år innan de bleknar. Så detta måste jag försöka lösa, att sova med vantar känns lite sådär. Men måste kanske prova på tag i ngr bomullsvantar. Eller plåster på fingrarna???
Undra vad jag drömmer om som orsakar detta klösande? Ingen aning, för jag sover som en stock. Känns ovanligt bra för att vara en lördag och jag inledde helgen på ett trevligt sätt igår. Var hemma hos S och åt en jättegod lax med pressad potatis och skagensås….mmm mums. Hade ett leende på läpparna när jag gick hem.
Idag lyser solen och det gör dagen lite bättre. Ska se om jag kommer mig till skogen och tar hem ett litet påskris. Det skulle Märta gilla i alla fall. Igår så ställde jag till och fick upp alla lådorna i förrådet. trodde att jag skulle hitta en massa skräp ,men inte ngt alls. Faktiskt riktigt tomt och vi måste ha rensat ordentligt i september i fjol. men att vi gjort ett sådant gediget jobb hade jag glömt. Nu blir det mer kaffe och kanske lite småplock har hemma,