Fredag 27/3
Idag är det lönedag för många och de är nog orolig över hur det skall bli nästa månad. De kanske är permitterade eller förlorat sitt jobb. Ja jag kan förstå att det är kämpigt i dessa tider. Men jag hoppas att lärdomen också kan bli stor. Kanske många inser att de överkonsumerat och jag är inget undantag. Jag har alltid gillat att shoppa, ja inga jättegrejer. Någon duk ,kudde eller liknande och gärna ngt klädesplagg.
Nu har mycket ändrats inte bara att jag inte har fått ngn ersättning sedan november utan lever på besparingarna. Även insikten att det inte är ngt jag behöver för att må bra.
Nu finns det ingen jag gör fint för här hemma. Nu är det ju så att Dan inte såg om jag hade köpt en ny duk eller märkte ngt sådant. Men den där känslan av att göra fint för oss, var mysigt och var jag nöjd så var han nöjdare hahaha
Igår morse så var jag och M på Lidl och det var inte mycket folk och det är ju skönt ur coronasynpunkt. Men då kände jag för första gången att jag ville kunna köpa massa saker. De hade billiga växter och mycket påskpyssel och godis osv. Det kändes bra även om jag inte köpte ngt onödigt. Jo väldigt lite onödig grej köpte jag..... men användbar hoppas jag. En fogborste, blev det, en sådan man har till det där förargliga gräset som kommer upp mellan stenplattorna. Både jag och Dan var så irriterade på det där och det var bökigt att ligga på alla fyra och skrapa. Funkar den här så är det toppen.
Jag pratar högt varje dag med Dan men igår och nu på morgonen så har det blivit mer och det är skönt. Radion är ju på här hemma men jag pratar ju inte med ngn förutom om det ringer någon. Det är väldigt tyst om man inte räknar med radion och när djuren brottas och busar.
Men nu pratar jag på ett annat sätt med honom. Om vad jag gjort och om vad jag ska göra och liksom bara pratar. Känns skönt att pladdra på precis som förr. Dan lyssnade till 20% av mitt vardagspladder så ngn större skillnad är det inte hahaha
Men den stora skillnaden är att jag pratade som vanligt och inte med förtvivlan och smärta.
I afton skall jag på middag hos S och det känns så bra och skönt. I morgon tänkte jag kanske baka lite och plocka lite påskris. Var i hela friden jag skall ha det för att inte kisse skall dra ut riset runt hela lägenheten är ju en fundering. Men jag tror att jag hittat en plats, på en hög byrå i hallen.
Häromdagen så var det en kvinna på Gokväll som jämförde känslan med att bli änka och att bli "dumpad" av sin man!!!!! Hon tyckte det var detsamma??!!! Blev så arg att jag blev ledsen.
Så säger bara ngn som aldrig förlorat sin partner. Jag har varit med om båda och det är smärtsamt att skiljas och katastrofkänslan kan vara samma i början. Men samma känsla?...eh inte ens i närheten.
När man har förlorat ngn kär så blir man helt uppfylld av sin känsla och ensam på ett helt annat sätt. Väldigt självfokuserad och situationsstyrd kanske en smula egofixerad och man ältar och ältar.
Jag har alltid varit så rädd för att få min omgivning att känna så. För det är ett enormt behov av många änklingar/änkor att prata om och om igen om det som hänt, det som kommer att hända och hur det är just nu.
För omgivningen kan det vara otroligt jobbigt att höra samma sak hela tiden, och svårt att inte komma med "tröst" : Det kommer att bli bra, försök hitta på ngt roligt, du har ju barn och barnbarn, gå ut och gå, Du måste komma vidare, och en massa tröstande och peppande meningar. Jag har själv sagt liknande till andra i den situationen jag är i nu.
Men det är helt fel att säga minst 2 år efter dödsfall tror jag. Ska fundera på vad som är bra att säga tills nästa gång jag skriver.