Längesedan
Nu är det längesedan jag skrev här på bloggen. Saker har förändrats....Min stora kärlek har gått bort och jag försöker hitta ett liv igen. Jag lever men har inte funnit ett liv som är värd namnet, Jag är en annan jag. Känner inte riktigt igen mig själv och kämpar att hålla näsan ovanför ytan. Men det har hänt saker som gör att jag kan ta fasta på att det kan gå. Nu är det andra natten som jag sov utan kläder på. Hade jag inte trott för tre dagar! sedan.
Jag har inte klarat av att gå och lägga mig för natten och ta av mig kläderna, då känslan av att jag är ensam har varit så stor. Kändes bättre att ligga med kläder på och ha en filt. Men nu har jag klarat det. Istället för att ta hans hand och säga God natt, sov gott. Så har jag nypt i hans kudde och önskat honom god natt.
Svårt att förstå men jag sover hela nätter ,utan problem. Oftast somnar jag på en gång och vaknar och kroppen känns som den har varit helt avstängd. Märkligt då de senaste åren inneburit problem med sömnen, men jag är tacksam för varje natt jag får av lugn. Skulle vilja sova flera gånger på dagen också bara för att vila från sorgen. Men är orolig att förstöra nattsömnen.
Jag drömmer nog en del, i alla fall har jag den känslan. Men kommer inte ihåg ngt i alla fall. jag skulle så inni helvetes gärna vilja drömma om Dan. Tänk att få drömma att han stryker mig på kinden eller åtminstone bara dök upp. Jag saknar honom så mycket att det gör ont ända in i benmärgen. Varje dag så skriver jag en lapp till honom och vad jag känner. Har tittat tillbaka och jag kan se att det tröstar mig att få skriva ner mina tankar, jag har så svårt att släppa fram det annars i tal utan att börja gråta.
Vet inte vad som är värst, att han aldrig kommer tillbaka eller att aldrig få känna hans doft.
Det är en underlig känsla att älska ngn som inte längre finns mer än man älskar sig själv. Jag brottas med känslor av att jag inte vill vara kvar i detta liv, att jag bara vill komma dit han är eller bara uppgå i stoft. Låter konstigt men det är enligt alla som sörjer en vanlig känsla. När det gör så ont inuti att man knappt kan andas, så känns det väldigt tacksamt att bara få somna in.
Men jag lovade Dan att göra allt för att stanna kvar, att han ville att jag skulle finnas för barnen när han inte kunde. Sen har jag ju min vovve Märta som Dan så lägligt tyckte vi skulle köpa. Tänk att jag inte fattade hans plan, han visste ju att jag inte kunde lämna henne ensam kvar. Han var så lurig och jag sa ofta att han var en mästare på att lägga ut snaror. Jag är ju en dominant person med bestämda åsikter (eller åtminstone var jag det) men han lyckades alltid fånga mig dit han ville.
Nu är jag ensam kvar i ett själlöst hem. Jag bor inte riktigt här än, jag är skriven här. Har inte funnit mig tillrätta i denna tillvaro som är kall och jag går som en robot här hemma. Jag städar, lagar mat, duschar, betalar räkningar och allt annat som alla gör på dagarna. Men jag gör det för att det skall göras eller för att ha ngt att göra. Däremellan gråter jag och gråter och sen lite till.