Måndag 9/3
Tänk att jag skulle komma att uppskatta måndagar. Helgen är över och den har gått i det stora hela bra. Några vågor större än andra, men har gått över i stilla lugn. I lördags när jag gick och la mig så kom tårarna stilla när jag strök över Dans kudde och sa god natt. Jag grät av saknad, men plötsligt blev det ett himla liv. Märta har fått en pipgris och den fick sig nu en rejäl omgång. Kunde inte annat än skratta. Hon var helt galen och den där gummigrisen hade inte en chans. Till slut så tänkte jag att det går ju inte att sova i det här oväsendet. Det morrades och skuttades och pip varvades med terriermorr. Nåja somnade med ett leende på läpparna.
Igår så var jag och fikade hos S och det bjöds på gofika. Tänkte faktiskt att Dan skulle ha gillat fikat. Var som en gigantisk american cookie. Det var det enda förutom sockerkaka som han tyckte smakade något den sista tiden.
Det var hursom väldigt trevligt och jag mådde så bra resten av kvällen. Såg på henne flera gånger och jag kunde se Dan i henne och tänkte att i dig finns halva han och om det är möjligt. Så kände jag ännu mer kärlek till henne. Är så glad över att Dans barn finns i mitt liv. Inte bara för det är Dans barn utan för att jag tycker så mycket om dem och de är mig kär.
Mina barn har givetvis funnits för mig under denna tid. Jag är tacksam över att de fått lära känna Dan som en bonuspappa. De har även fått se kärlek mellan 2 "föräldrar" . Dan har varit med och format dem som människor och fyllt luckor jag själv aldrig kunnat fylla.
Det är märkligt kan inte påminna mig om att vi diskuterat om hur vi ser på våra barn och barnbarn. Under uppväxten så var det givetvis den riktiga föräldern som bestämde mest. Men oftast så kunde vi prata igenom hur vi såg på saker. Vi var inte alltid överens och ibland var det riktigt tufft.
Men att vi styrde skutan tillsammans var aldrig ifrågasatt. Vår kärlek var liksom aldrig inblandad i familjen med alla dess svårigheter, beslut och barn.
Vi tog hjälp av goda vänner och parterapi när det var tungt. Det var ovärdeligt, men kärleken mellan oss var liksom aldrig i fara.
När första barnbarnet kom så var det liksom aldrig någon diskussion det var även mitt. Sen kom nästa och nästa barn. Det var våra barnbarn och det är en gåva att få älska dem.
Det är bara så hemskt att de små aldrig får några egna minnen av sin morfar/farfar. Men jag kommer att berätta för dem om Dan och säga hur älskad de skulle varit av honom. Hur han hade busat med dem och och petat på dem med fingret precis på bröstet under hakan. Att han vakar över dem och att de kan känna sig säkra på att han följer dem på "avstånd"
Att lämna oss var det som Dan tyckte var det som var det som plågade honom. Att inte få vara med... att inte skratta med sina barn åt något fånigt filmklipp eller få trösta en av de små. Att lämna mig kvar.
han sa flera gånger: Jag vill ju vara med. Ja älsklingen jag ska tala om dig och berätta om dig. Du kommer att få vara med <3