Musik
Dan gillade musik och spelade sina listor och högt på sin lilla högtalare. Jag var/är mer en radiomänniska. Jag är så tacksam över den lilla spelarmanick han köpte så det är lätt att säga vad jag vill lyssna på. Är ju oteknisk men nu är det så lätt. Idag så spelade jag -Utan dina andetag med Sanna Nielsen. Den bästa versionen tycker jag och blir så starkt berörd. Det hon sjunger är precis som jag känner. "Min klocka har stannat under dina ögonlock" ja visst känns det så. Hela mitt liv som jag kände det, har ryckts bort. Tiden har på ett sätt stannat upp, det finns så mycket då och sen är bara smärta och saknad. Det känns fel att säga att det blir bättre för varje dag. Kan ju aldrig bli bra igen, men jag kan nöja mig med okey. Mina dagar är inte längre fyllda med tårar, men sorgen finns där. Men vet nu att jag kan skratta och vila ifrån den djupa sorgen. Jag kan gå och lägga mig under täcket ,jag kan gå upp ur sängen utan att kämpa.
" Jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor" sjunger hon... På ett sätt stämmer det helt. En del av mig kan inte ta ett fotsteg utan att skrika tyst -JAG BEHÖVER DIG. Har fastnat i en tyst värld utan luft. I ett skrik av förtvivlan att aldrig få känna hans händer och värme.
Det är bara jag kvar och han tog med sig halva mig. Den andra som är kvar, går nu omkring här och fungerar och liksom försöker "erövra" mark som inte gungar. Det går förvånansvärt bra, att fungera, fastän man är halt i själen. Men att förklara hur det känns i den tomma delen går inte med ord att förklara.
Jag har en känsla av att jag håller på bli annorlunda......vet inte hur jag ska beskriva. Jag reagerar annorlunda , tänker annorlunda och gör saker annorlunda än jag tidigare gjort. En annan textrad är:
" Jag blir genomskinligt grå" ja precis så har mycket blivit. Ibland tycker jag att det känns lite skrämmande och blir lite rädd. Vet inte riktigt vem jag är längre. Ibland så känns det som om jag åker med min kropp. Låter väl helt knäppt?? Men om jag försöker förklara så är jag som en koalaunge som liksom sitter på mammans kropp. Åker liksom med och gör det mamman gör.
Håller i bestick på ett annat sätt, dammsugar från en annat håll än jag alltid gjort. Börjat liksom från ett annat håll. Börjat dricka kaffe i en helt annan mugg än jag brukade. Sover på sidan istället för på mage, flyttat alla kryddor från en hylla till en annan. Sätter mig på andra ställen i soffan än jag brukade, de flesta gör saker som man inte är medveten om. Jag brukade av någon outgrundlig orsak skölja ur glaset en gång innan jag fyllde det på nytt och drack vattnet, sköljde av tandborsten tre gånger under vattnet innan jag borstade tänderna......men inte nu??? Låter kanske inte så konstigt eller så är det konstigt. Hursom så märker jag att jag gör saker på annorlunda sätt och det känns väldigt konstigt.
När jag umgås med människor oavsett om det är familj eller vänner så känns jag som förr. Men när jag är själv så är jag en koalaunge som liksom guppar med mamman.
Allt är förändrat men ändå ser allt likadant ut. Stolarna i köket står där de alltid gjort och kommer väl alltid stå där. Jag känner mig både trygg här hemma och som en betraktare. Ser våra saker.....är de mina nu? Kommer jag någon gång se på köksbordet som mitt? I min värld så är det vårt!!! Men det är ju bara jag här?? Knäppa saker att fundera på. Dan kommer aldrig att sitta mittemot mig och äta korv och potatis och räcka mig mjölken. Han kommer inte att lämna ett hav av smulor efter sig. Han kommer inte att luta sig över ett korsord vid bordet. Är då bordet mitt nu? Ehhhh varför ens fundera på det kan man tycka. Men i min hjärna är det stora funderingar. Har hört att man kan bli lite konstig när man är i sorg och ja...det är jag.
Dan: Idag känns det som om jag får en tuff dag Jag kommer nog att behöva din doft idag. Jag tar din morgonrock och lägger den mot kinden och kan känna din doft så nära. Jävla förbannade helg varför är den alltid tyngre? Saknar dig och ditt lugn och din hand som smeker min kind och säger- Gumman det ordnar sig. Jag vill skrika hurdå???? Du kommer ju inte tillbaka, så att ordna sig vad betyder det då? Att jag kommer att "lära" mig "vänja" mig med att du aldrig kommer hem igen?
Avskyr tanken men mitt förstånd säger att jag så är det. Hur säger jag då? Ge det tid säger alla. Ja tid har jag oändligt mycket tid utan framtidsljus utan dig. Jag är ogenomskinligt grå.....