Så många tankar
Tankar, förnuft och känslor är inte riktigt kompatibla. Jag har alltid varit en känslostyrd människa som har fått jobba hårt med förnuftet. Där var Dan en fantastisk sparringpartner, då han sällan var känslostyrd. Han var bra på att få mig att tänka efter ett varv till. Han var enklare i sitt sätt att betrakta omvärlden.
Han sa dock att han tyckte om mina tvära kast.- Livet blir aldrig tråkigt med dig sa han. Ibland blir jag tokig på dig men jag får verkligen leva med dig. Han behövde mig sa han och jag behövde honom. Tänker ofta på det nu. Hur jag saknar honom och att jag ofta tänker på vad han skulle säga.
Jag målade ju om sovrumsväggen och ena väggen i hallen och har köpt en kattunge. Sovrumsväggen ville jag ju ändra länge och under hösten så sökte jag tapet eller färg. Dan bara skakade på huvudet när han sa att jag orkar inte tapetsera och du kommer inte att göra det som det ska göras. Jodå sa jag om du sitter i sängen och hejar på. Nu valde jag dock att måla och jag vet att han skulle ha gillat det. Hallen gjorde jag för honom. Han gillade den mörka färgen i egentligen men mådde inte bra av mörka färger på slutet. Kattungen var det dummaste då jag behöver spara pengar. Men jag "frågade" honom. I mina tankar så skratta han och sa köööör. Blir du glad så är det helt rätt gumman. Men du är knäpp.
Vissa stunder vill jag bara flytta upp till stugan och bara gömma mig i minnen och liksom försvinna in i mig själv. Men förnuftet säger att det är en dålig ide. Dan skulle inte vilja det, han sa att han förstod men att han tyckte det inte var det bästa.
Jag skulle bli alltför isolerad där, just nu. Så där låter jag förnuftet få tala högre än känslorna.
Nu finns ju den möjligheten också att jag måste sälja stugan. Vet inte om jag kommer att kunna behålla den, som ensamstående och sen som pensionär. Det vrider i hjärtat, men jag försöker att inte tänka på det så ofta.
När man blir ensam så är det mycket beslut som skall tas och man måste också tänka framåt. Det är inte det lättaste när man ibland försöker överleva nuet.
Då är det lättare att tänka på vad Dan skulle råda mig till. Han skulle säga att hasta inte iväg, utan tänk ett varv till. Mitt hjärtans kära, så underbart att vi kunde prata och pratade om allt. Jag pratade han, lyssnade och sen sa han vad han tyckte. Ibland sa han att han måste tänka på det ett tag. Och det var som att sitta och se färg torka. Tog evigheter ibland och jag kunde bli skvatt tokig på honom.
Men oftast var vi överens om hur vi skulle lösa det mesta. Han sa ibland att jag tycker inte om det men jag stödjer dig och finns här.
Han betydde så mycket för mig och det hände att jag frågade honom. Vad ska du med en sådan toka som jag till? Han skrattade och sa att jag betydde så mycket för honom. Han kände sig behövd och blev glad av mig och att jag älskade honom. Att jag utmanade honom att tänka stort, för att plötsligt vara nere på mikronivå.
Ja jisses vad vi har haft roligt och så mycket vi upplevt. Jag är evigt tacksam över vad jag fått känna och det liv vi hade tillsammans. Men minnen är inget som får en att stiga upp på morgonen och att ta nästa steg framåt. Vad det är vet jag inte riktigt eller jag kan i alla fall inte utrycka det. Överlevnadsinstinkt? inte vad jag känner i alla fall. Det är mer vad jag lovade Dan.
Saknar dig älskling och jag tar ett steg i taget för din skull. <3