Så skönt med söndag
Nu är det söndag och det är sista jobbiga dagen. Helgerna är oftast värst och det gäller inte bara mig utan det har jag förstått att fler med sorg säger. Allt stannar liksom upp och för de flesta innebär det vila, gemenskap och mys. Så var det även för oss, vi såg fram emot helgen. Dan lagade ngn av helgkvällarna ngt gott och vi for någonstans eller bara var hemma och hade det bra. Nu känner jag ju till hur helgerna känns, så jag planerar ofta dom så jag har ngt att göra och inte får tid att stanna upp.
Jag har ju varit en sådan person med energi och farit runt som en iller här hemma, ofta gjort 5 saker samtidigt. Nu går allt lite långsammare och jag blir nästan fascinerad av mitt nya sätt att utföra de vanligaste göromålen.
Men det handlar nog också om att fördela min energi och ork. jag blir så fort trött i huvudet och i kroppen. Minnet är sisådär och ibland svamlar jag och har svårt att hitta ord. Har ibland läst om demens, men har nu förstått att det är "normalt" i sorgearbetet. För det är just det....arbete.
Det är nog det jag kan tacka för min goda nattsömn, att jag helt enkelt blir trött fortare.
Jag jobbar hela tiden på att ta mig framåt, men jag har inte gått vidare. Det är två helt skilda saker, har jag nu lärt mig.
Bland mina nya vimilvänner säger de flesta att det tar i medelsnitt 2 år, innan man börjar gå vidare.
Att gå vidare är för mig att man har känt att nu måste jag leva mitt liv, min partner är borta och jag sörjer det men nu måste jag leva vidare på ett nytt sätt. För många har det betytt att man rensat ut sin partners personliga ägodelar, flyttat, möblerat om, bytt jobb. Ja gjort en livsförändring.
Man kan känna sorg och saknad men man kan gå vidare i livet. Naturligtvis kan det se ut lite olika för olika människor.
Jag får en klump i magen när jag tänker 2 år!!!! Ska jag känna så här i 2 år!!!. Jag blir så ledsen och luften tar liksom slut. Men innan jag började blogga så skrev jag i anteckningsbok mina tankar och mina känslor. När jag läser igenom det så kan jag förstå att det händer ngt ändå. Oftast efter varje gång, när jag varit på väg att ge upp. Att bara ligga kvar på golvet och aldrig stiga upp. När jag somnat av trötthet pga att jag gråtit så att hela kroppen bara stängt av.
Jag tar små små steg jag vet inte ens om det är framåt. Jag drivs av att jag vill känna tro, tro på vad som helst. Har funderat på att bli "religiös" men det finns ett motstånd där. En tro på att jag kan bli exalterad över något. Känna att jag vill pyssla, resa, glädje i hela kroppen. Engagemang i ngt, funderade en dag på att engagera mig i djurskyddet, men antar att jag efter 40 minuter skulle har miljoners katter här hemma. Det är kanske inte det jag söker. Kan inte engagera mig i människor heller för då blir det fel tror jag. Då kommer jag nog att stänga av min sorg och det tror jag är det sista man skall göra.
Så tills jag känner tro, så fortsätter jag dessa små steg framåt, åt sidan och lite stamp på samma ställe.