Snö
När jag vaknade och skulle gå ut med Märta så såg jag att det snöat och fortfarande virvlar det ner lite snö. Inte ngt som gör att humöret blir bättre. Nåja det ska ner och antagligen fler gånger också. Vi är ju bara i utkanten av vinter.
Har inte klöst mig inatt och det är ju bra. Men däremot har jag minnen av att jag drömt att jag drömde om Dan. Har inte ordning på alla händelser, men tror att det var ngt med tåg. Någon sa att- Dan står ju där och jag tittade bakåt och som nere på perrongen stod han. Först en millisekund så blev jag glad ,tills jag sa- Nej det är det inte. Han är död och jag vill inte tro på att det är han, jag drömmer bara det här. Sen drämde jag till dörren och tänkte att det här var ingen bra dröm. Vaknar och blir nästan arg, varför fortsatte jag inte drömma att jag drömde om honom??!!!
Såsom jag önskar att jag hoppade ner på den där perrongen och kramade honom. Han hade ingen jacka utan bara jeans och en skjorta, fast det på ngt vis kändes kallt i drömmen. Såg han bara i ngr sekunder innan jag drämde igen dörren. Men jag försöker att vara glad över den här drömmen för det är första gången han "dyker" upp.
När jag pratade med ett medium så sa hon att han sa: Att han ville bädda in mig i ett lager av bomull.
Det var min Dan på alla sätt och jag brukade känna att han ibland behandlade mig som en bomullstuss och jag älskade det.- Inte skall väl du gumman bära det där? kunde han säga. Jag som hade ett sådant kan själv beteende med mig i bagaget. Hade aldrig trott att jag skulle njuta av att bli ompysslad som jag blev. Men jag insåg att mitt kan självbeteende var på grund av att ingen hade någonsin visat omsorg om mig. Så för att skydda mig från den känslan så utvecklade jag istället "Att jag kan själv"
Dan var den som öppnade upp mig och fick mig att bli en bättre människa, en fri människa. Jag gjorde jobbet men han låste liksom upp. Jag litade på honom, tog en tid år men sen, började jag tro på mig själv på ett helt annat sätt. Han såg alla mina mörka sidor och tankar, men stannade kvar och sa att det var inte vad han såg. Han höll om mig när ångesten var svår och när jag behövde det.
Hans trygghet och lugn fick min oro att stillna och jag började tro på att jag var en bra person.
Jag litade och trodde på honom till 100% och peppade honom att gå utanför sin trygghetszon. Han sa ofta att han aldrig hade kommit sig framåt i livet och på jobbet utan min tro på honom, att han kände att jag fanns för honom.
Det var så tydligt den sista tiden Dan var sjuk. När han var rädd, så tittade han på mig och sökte stöd. Jag såg i hans ögon att han behövde mig. Jag höll om honom när han grät. Sprang till honom när han ropade och steg upp på natten när han kände sig ensam och orolig. Det är så skönt att se tillbaka och veta att jag fanns där för honom. Att han kände sig trygg med mig och ville stanna här hemma med mig den där hemska kvällen.- Allt blir bra om jag bara är med dig sa han. Jag fick försöka övertala honom att åka in, då han inte fick syre och jag kunde inte se på när han kvävdes.
Så som jag hade önskat att det blev på ett annat sätt. Att han skulle kunnat stanna hemma. Att jag fick hålla om honom tills han var borta. Att jag kunde följt honom varenda sekund i hans kamp. Men jag var för chockad och han var ju inte ensam. Han hade sina älskade barn runt sig och jag fick inte in i mitt huvud att nu var han döende. Jag ville helt enkelt inte vara med om det. Min Dan min älskade inte fick han väl dö, nu ??? Hade jag haft styrkan hade jag sprungit långt väldigt långt bort. Ville fly från det faktum att stunden var kommen.
Käraste underbara vän och älskade man, så jag saknar dig och den kärlek som vi hade. Älskar dig <3