Vill aldrig glömma
När Dan gick bort kom känslan av att de små barnbarnen aldrig fick lära känna honom. Att han bara skulle vara ett namn. Det gör jätteont i mig och jag vill att när de tänker på sin döde morfar/farfar så skall de i alla fall få en känsla av värme, av att de skulle veta att de skulle varit älskad och jag vill skapa "minnen" för dem. Ett litet sätt att "lära" känna honom.
För några år sedan när min dotter hade fått sitt första barn så fick jag en bok. Där jag kunde skriva om mig och mitt liv. Har skrivit lite grann och jag har nu tänkt göra en sådan om Dan. Såsom han berättade för mig och som jag lärde känna honom. Jag kan inte svara på allt och en del kommer nog vara utifrån hur jag tror att han tyckte eller kände. Nu skulle man ha haft ett fickminne så jag kunde prata och sen skriva av. Oftast kommer orden fortare än jag kan skriva och jag är så rädd att glömma bort allt jag vill berätta.
Här vore ju S en perfekt kollega då hon jobbar som medicinsk sekreterare och bl a skriver av läkarinläsningar och är därför hur snabb som helst.
Hade först skrivit en hel del här...men så kom kisse och allt bara försvann. Nåja jag har ju all tid i världen.
Inatt har jag inte klöst mig vad jag kan se. Men troligtvis snarkat...för jag var alldeles torr i halsen och kändes sträv. jag sover ju som sagt väldigt hårt och vaknar oftast tvärt. Ligger aldrig kvar i sängen som många verkar göra utan stiger upp på en gång.
Dan kunde gärna ligga kvar och i början av vår tid tillsammans så gillade han att sova länge. Han sa att han hörde aldrig klockan och hade lätt för att somna om. Men det såg jag aldrig som ett problem. På helgen så brukade jag väcka honom vid niotiden, för om han sov för länge så fick han migrän. När han fick cancern så försvann nästan migränen helt och hållet. Antagligen för alla medikament han åt men även hans psoriasis var som bortblåst.
Han blev som mig med åren och liksom undvek alla möjliga mediciner. Ingen av oss använde oss av nässpray och tog endast en tablett för huvudvärk om det riktigt var nödvändigt. Det kanske bidrog till att Dan tyckte det var jobbigt med att ta alla tabletter han skulle. Han var direkt otäck med sig själv och hade ondare än vad han skulle behövt. Men han var orolig över alla biverkningar och att bli för dimmig i huvudet. Ja han fick episoder med lite förvirring, oftast på förmiddagarna. Ärligt talat var det ganska jobbigt att se en person som är lugnet själv och stabil, bli orolig och liksom inte ha koll. Vet att jag grät jättemycket i bilen när jag var ensam. Speciellt en vecka då han var direkt "konstig" och höll mig i armen och var orolig över att jag skulle lämna honom. Han minns inte om han ätit eller ej och var han skulle gå eller sitta. Han kunde liksom bara stå och se olycklig ut och det var så hemskt. Jag fick under förra året vara den av oss som skulle vara stark och tröstande. Jag stängde av alla känslor och när de kom fortare än jag hann,så skyndade jag mig ut eller vände mig bort.
Men bägge visste vi hela tiden det och vi gjorde det av omsorg av varandra, även om vi läste av varandra och liksom läste varandra.
Så jag älskade och älskar denne man. Mitt stjärnljus och gryningsljus, som du fattas mig.
Hur skall jag kunna gå framåt, när en del av mig bara vill vara kvar i det som varit.
Vad kommer att ske med mig? vad skall få mig att känna tro och vilja prova på nya saker. Lära mig kommer jag nog att göra men kommer det att vara som nu. Jag gör utan att vara med, så svårt att förklara. Vem är jag och vem kommer jag att bli? Känner mig bara halv och inte ska jag påstå att jag jobbar hårt med den frågan. Men känslan av att vara halv och inte riktigt känna sig som sig själv slår mig ofta. Jag kämpar hårdare än vad man kan tro med att ta mig igenom dagen och hitta sysselsättning och mening. Ja mening är väl att ta i, inte tusan känner jag ngn större mening med att torka ur kyl och bädda och sortera strumpor. Jag bara gör.....
Men jag vill känna tro , tro på något. Att det kommer att bli bra? Kan inte ens greppa den frågeställningen än. Inte tusan kan det bli bra. Aldrig någonsin är det svar jag ser. Men i förnuftet så inser jag att den tiden kommer att komma. När? nästa vecka? om två år eller tio? Att veta att den tiden ligger framför mig är faktiskt fruktansvärd att känna. Ska jag leva så här tills dess, det skär som knivar i mig. Smärtan, saknaden och .brist på framtidstro är inte att leka med.