Andra inlägget
Om ngn funderat på som läser detta, varför jag tjatar på,ältar och skriver ner konstiga och kanske även sorfliga saker och händelser. Så är det för att jag ngn gång ska kanske läsa och se hur det var, var jag är nu, för att inte glömma, för att när jag skriver så är det lättare. Lättare att bearbeta sorgen och saknaden efter mitt liv och Dan. Har svårt att säga med ord till en levande människa vad jag känner och genomgår. Så därför behöver jag få skriva.
Idag har det hänt grejer hahaa . Ja jag skrattar men jag har även gråtit, gråtit av saknad och gråtit för mig. Jag har städat bilen och kanske även tar utsidan. Jag skrubbade mattorna och grät. Hittade parkeringskvitton från både Dans läkarbesök och ett papper från när han var och tog skelettstärkande spruta en gång i månaden. Tårar rann när jag dammsugade och torkade bort damm och smuts. Tänkte att jag torkade bort hans fingeravtryck på knapparna. Tog bort smuts som han haft på skorna. Så knäppt men det var inte lätt.
Jag har även gått tillbaka till mig som liten. Den här gången höll jag om henne. Hon som är jag i 8 årsåldern. Jag liksom satte mig ner och drog henne intill mig och strök henne över håret. Kunde se att det fanns lite kortare strån just vid hårfästet. Jag höll om henne och så att det var inget fel på henne. Det var bara en massa omständigheter och händelser som gjorde att du gjorde dig till ett offer och att du kände dig dålig,ful och annorlunda. Det är inte vattnets fel att det fryser. Jag höll om henne och minnen kom. Minnen som jag inte riktigt har tagit till mig och vågat närma mig känslomässigt. Skuldkänslor till en pojke och hans familj. Skuldkänslor som jag inte kanske ska känna som gråt utan ilska ja bli arg. Förstår varför ord blev sagda och att det inte var menat så som det blev. Jag förstår det och har alltid resonerat så. Sagt typ -Jo men de vuxna blev ju rädda och förtvivlade. Men jag har aldrig släppt fram ilskan och förtvivlan runt det som hände och det som jag kände.
Jag gick i femman och jag brukade ofta lämna klassrummet för att låtsas att gå på toaletten. Toaletterna låg i källaren och sen var byggnaden i tre våningar,med uppläggning. Längst ner i källaren var matsalen och slöjdsalar. Sen var det fyrornas våning och sen femmornas och sexornas våning. Gick grnom korridoren och ute i det ena trapphuset som sträckte sig flera våningar var det trappräcken som barnen brukade åka på. Det fick man ju inte men de modigaste och tuffa gjorde det endå. Jag provade att åka lite, men var lite feg. Då kom Lars ut från fyrornas korridor. Han började åka på ledstången i en rackarns fart. Helt orädd och sådan var han, en riktigt liten buspojke. Minns inte alla detaljer, men han sa något till mig....typ om jag inte vågade. Som jag minns sa jag inget. Då springer han förbi mig upp mot femmornas våning. Sätter sig på ledstången,men tappar balansen och ramlar förbi mig och ända ner i källaren. Jag blev helt chockad men sprang ner. Han blödde ur öronen och jag tror att han redan var död. Jag sprang upp och in i ett klassrum och skrek att Lars har ramlat. Sen är det lite luckor men jag vet att en lärare frågade varför jag var där. Jag sa att jag varit på toaletten....fast det var ju i andra trapphuset. Varför sa du inte åt Lars att inte åka. Du som är äldre skulle veta bättre. Kändes som hela skolan fick veta att jag varit där och jag var så rädd att de skulle tro att jag gjort något. Att jag själv funderade på om det var mitt fel. Jag minns hans föräldrar och att jag skämdes. Konstigt för vad skulle jag gjort. Jag hade aldrig ens en chans att säga åt honom eller hindra honom,allt gick så fort. Den händelsen ska jag försöka ta in i mig igen och reagera på. Känner att det liksom finns ilska mer än sorg i allt. Men den händelsen bidrog troligtvis till att jag hade svårt för att närma mig andra tills jag hittade andra verktyg.