myma.blogg.se

Jag minns känslan när klockan ringde och man skulle till skolan och man önskade att telefonen ringde och man sa att skolan hade brunnit eller åtminstone att alla lektioner var inställda och man kunde fortsätta att sova.Nu har jag alltid varit morgonpigg men jag minns hur jobbigt det kändes. Så känns det i magen nu. Jag vill inte jobba,orkar inte ens med tanken utan att det knyter sig i magen och min inre tonåring stampar med foten. Mitt vuxna jag...nä mitt förstånd säger: jaha du och hur hade du tänkt att du skulle betala mat.hyra,bensin då??? Du har inget val. Mitt föräldrajag säger till min inre tonåring. Det är bra för dig. Du kommer att få ngt att göra och träffa andra människor och det är bra för dig. Skit ner dig säger då mitt tonåringsjag. Jag vill inte...inte än. Ska säga det åt alla instanser som förväntar sig att jag ska betala...nä inte än hahaa. Tänk om jag liksom bara kunde stänga av världen och bara vara här i stugan. Trygg från alla måsten och bör och krav. Men mitt föräldrajag och förstånd kommer att segra, som de alltid gör hahaah Nu har jag en dag kvar innan intervjun, och jag är alldeles slut på alla tankar. Tänk om de vill jag ska börja på måndag!!! Tänk om jag inte får jobb,vad gör jag då? Vad ska jag göra med djuren? Kan jag jobba? Du måste arbeta. Sen gråter jag en stund och tänker det blir nog bra. Sen börjar det om igen... Det blev inte som jag trodde....att livet skulle bli när Dan dog. Jag trodde att jag skulle kunna vara starkare, stark för hans skull. Saknaden skulle jag bära genom livet det förstod jag men inte att hans död skulle slå sönder mig. Trodde att jag under året som gick var förberedd. Men jag inser att det året skulle enbart det kräva en del terapi. Jag var så inställd på att jag skulle avsluta mitt liv,när Dan var borta och Kisse gått bort. Kissen hade ju hjärtfel och var inte så pigg,så jag tänkte att det tar nog inte så lång tid. Köpte inte ngt alls till mig själv,för det var ju onödigt det skulle ju lix kastas när jag gått bort. Små förpackningar av tvål och schampo och limmade ihop sulan mär skon gick sönder. Kastade allt som jag kunde och dödsstädade. Det var ingen konstig känsla utan ett självklart beslut. Jag hade inget att leva för om Dan inte fanns. Dan var ledsen över mitt beslut och gjorde försök till övertalning. Men till slut så så han okey. När jag sa att det är mitt liv,mitt beslut. Då ville han mest av allt ha en hund, han behövde ha lite roligt i sitt liv. Jag tänkte inte ens tanken på att den hunden skulle fortsätta finnas när Dan inte gjorde det!! Hade bara i huvudet. Ja så roligt och det är vad han vill. Klart vi ska skaffa en hund så han får roligt. Tog nästan 14 dagar efter att Märta flyttat in som jag insåg....Hur i hela friden gör jag med hunden då? Jag kan ju inte lämna hunden vind för våg. Jag gick in tiĺl Dan och sa din listiga rackare. Du lurade mig,du vet att jag inte kan lämna ett djur!!! Han log och började skratta lite försiktigt. Jag ställde då om mig på att jag skulle försöka allt jag kunde att leva kvar. Vi pratade och Dan sa att han behövde veta att jag fanns kvar för barnen och barnbarnen skull. Jag lovade ,men det kändes konstigt och underligt till en början att vara så inställd på att dö och sedan leva kvar. Ibland så förstår jag att den där känslan finns kvar obearbetad. Det är ngt som jag måste ta tag i och sen lämna, bakom mig. Till Dan: Godmorgon älskling.Idag lyser solen och jag tänker att du skulle ha direkt efter du druckit kaffe och löst ett korsord,gått ut och börjat greja därute. Såsom du älskade att spatsera runt här och vara ute. Jag saknar det,så jag saknar livet vi hade. Älskar dig till månen och tillbaka.