En dag i staden
Igår for jag ju ner till Umeå och det var skönt att få rulla hemåt till stugan på aftonen. Dyrt var det oxå...huvvaligen så ont det gjorde i börsen. Men jag hade inte ngt val, eller rättare sagt jag kunde skjuta upp det ytterligare. Men med tanke på bl a bilkörning så kändes det som okey då. Jag fick nämligen byta glasögon....Tiden går fort och jag trodde inte att det var nästan 5 år sedan jag bytte sist!! Jag upplevde ju att jag såg så "suddigt" på håll, men nu visade det sig att, ja visst hade synen ändrats,men inte så mycket som jag beskrev det. Då tog optikern och putsade mina glasögon, okey tänkte jag först tror du att det beror på att de är skitiga!!! Hahah. Nä då kollade hon dem på ngt vis och sa att de var skadade. I glasen var det fläckar som var skadade så att det var orsaken. Troligtvis av värme!! Jag förstod på en gång...ugnen. Glömmer alltid att ta bort skallen när jag öppnar ugnen och när värmepuffen kommer så är det ofta väldigt varmt. Antagligen har jag själv orsakat mitt problem. Optikern sa att redan vid 60 grader påverkas glaset. Långsam uppvärmning gör betydligt mindre än hastig värme, typ ugnspuffar.... Så nu en massa tusen senare,så svider det tillräckligt mycket i plånboken att jag kommer nog hädanefter akta mig noga.
Var på IKEA och köpte skåpet och upptäckte vid ihopsättning att det saknades en grej till dörren,typ en fjäder...så måste väl ringa och be dem skicka en.
Hade ju även terapisamtal 16.30 och vet inte riktigt vad det ger. Känns lite sisådär och så ytligt. Eller jag vet inte men det känns så mycket djupare i mig än det som vi gör. Men om jag förstått rätt så ska boken som gås igenom och sen..."jobbas"med. Jag fortsätter i alla fall ,då jag behöver hjälp med sorgen,men framförallt att hitta mig själv. Inser att det är så djupa saker som kommit upp till ytan sen jag blev ensam. Saker och händelser som jag lämnat bakom mig. Men inte i känslorna. Dan fick mig att blomma och växa och i hans närhet kände jag mig fin och älskad för den jag var. Jag var lycklig med mig själv och mitt liv. Han fick mig att känna trygghet och tillit och stabilitet. Jag kände mig skyddad,älskad och fri.
När han dog så ramlade jag tillbaka till gamla känslor och rädsla. Innan Dan kom in i mitt liv,hade jag byggt upp skyddsmurar och strategier och var stark "mot" världen. Nu är jag utan murar och har inte skydd. Känner mig otrygg och rädd rätt ofta. Jag vill inte leva som jag gjorde förr. Jag vill inte leva innanför mina murar. Det är att svika det Dan och jag hade. Det vi hade varit väldig speciellt, han var min trygghet och stod bredvid mig oavsett. Jag boostade honom med självförtroende. Ibland tänker jag att det var som om vi fick "hjälp" av varann i det som vi saknade. Jag har självförtroende,men dålig självkänsla. Dan hade självkänsla men dåligt självförtroende. Nu när jag känner mig så hudlös och vilsen så beror det troligtvis på att murarna är rivna och därav min osäkerhet på vem och vad jag är. Vill inte tillbaka bakom murarna igen. Jag måste försöka bygga ngt annat.
Till Dan: Godmorgon älskling igår morse så slog det mig att,allt behöver inte ta slut. Jag kan ju fortsätta älska dig. Vet inte men på ngt vis har jag trott att det inte gick,att det var slut. Men så är det ju inte...du är lite död. Men jag kan älska dig hur mycket somhelst. Min kärkek kan vara vår kärlek. Saknar dig och det är tomt utan din närvaro. Du suger på att spöka älskling. Men överallt här i stugan ser jag din närvaro. Jag ler och tänker Jag älskar dig till månen och tillbaka