Fredag...och det är okey
Nu är det fredag och ingen helgångest. Har ju tyckt så illa om helger,då jag upplevde dem som mer sorgtyngda än vardagarna. Men varken förra helgen eller denna har jag mer än reflekterat över skillnaden. Prata med dottern igår och var så fascinerad över att kisse har koll på klockan! Han väcker mig tio i sex eller prick sex varje morgon! Men idag ....så väckte han mig tio i fem!!! Tyckte det kändes tidigt så jag drog täcket över huvudet så han inte kommer åt att bita mig i näsan. Dåsade bort igen...men då kryper den lilla pälsbollen in under täcket och biter mig i rumpan!!! Kunde inte låta bli att skratta och då var det kört att somna om.
Märta var inte pigg på att stiga upp, men gick upp ur sängen och la sig i fåtöljen. Hör nu att hon snusar högt och småsnarkar lite.
Idag är det lite pirrigt av olika anledningar. Jag ska på arbetsintervju inom äldreomsorgen. Närmare 38 år sedan jag var där sist!!! Skulle vara så skönt om jag fick jobb,för att slippa försörjningsoron. Men är samtidigt lite orolig om jag är redo, att vistas därute i världen.
Sen är det ju ovisst om Märta och kisse. Kommer troligtvis att bo i kappsäck ngr veckor hos dottern. Men det är ju bara för en kort tid.
Sen ska jag till ngr goa vänners stuga. Det känns jättehärligt att få vara med dem. Men främst är det för att känna på känslan att vara där. Finns så många väldigt "stora" känslor förknippade med deras stuga. Jag behöver få vara där och känna på känslan och antagligen kommer tårarna trilla hela vägen dit.
Jag har den senaste veckan känt ett litet hopp om att jag ska fixa detta. Jag är medveten om att jag kommer att både snubbla och ramla många gånger till. Men jag går inte omkring med tungt hjärta och i en sorglig skepnad. Känner mig så trygg här i stugan och känns ibland som Dan finns runt mig. Men plötsligt kan jag höra en låt på radion,eller minnas ngt speciellt och tårarna kommer. Inte lika förlamande, utan bara av sorg och saknad och ibland även av glädje över hur bra allt var. Märkligt att man inte riktigt kan förutse sin reaktion utan liksom överrumplas.
Att göra saker en "Första gång" är oftast lite jobbigt. Oftast det fåniga och vardagliga som är jobbigast. Att fara till återvinningen, att gå ner tiĺl stranden, att äta en speciell maträtt. Igår så skulle jag leta efter en skrapa i förrådet. Förr var jag ju aldrig där, det var liksom Dans område. Men när jag lyfte på en skruvmejsel, så kom det plötsligt över mig. Den här han haft i sin hand,närmare än så kommer jag aldrig mer. Jag nöp ihop min hand runt skaftet och försökte känna in hans hand. Sen kom reaktionen, tårar sprutade och jag hade velat ta hela verktygslådan i min famn. Min älskade Dan ,så jag saknar honom. Det gör ont att sakna. Men jag har en strimma av hopp och tro. Det kommer aldrig att bli bättre. Men det kommer att bli bra. Jag behöver tro det. Jag sliter hårt för att tro på att jag skall komma ut ifrån den blöta filten av sorg.
Till Dan: Godmorgon älskling idag behöver jag dig. Ingjut mig med mod och kraft att ta mig an dagen. Du är nog glad för min skull. Att jag kanske får jobb. Du skulle ha peppat och uppmuntrat. Då jag inte är så bra på att peppa mig själv, än i alla fall. Så kommer jag att fokusera på känna in dig och känna ditt stöd . Du är det bästaste jag har. Låter kanske konstigt för andra. Men du vet vad jag menar. Du lever inom mig. I minnen och känslor och kärlek. Om min kärlek kunde uppväcka dig,skulle du leva för alltid. Mitt lilla hjärtesnöre, så bra vi var tillsammans. Tror du inte att det liksom var skrivet i stjärnorna? Älskar dig till månen och tillbaka