Hemma igen
Vet inte om det beror på att jag är hemma och har tiden att fundera eller om det är i den "situationen" jag är i som gör att jag upplever mig själv som lite ….vet inte hur jag ska beskriva det. Både som lite avdomnad och samtidigt väldigt närvarande. Själv märker jag det mest när jag kör bil att jag inte riktigt är med och att jag måste koncentrera mig, åtminstone i stadskörning. Hursom så när jag kom hem igår från stugan så slog det mig hur otroligt tomt det är, här sedan jag börjat packa bort och tömma. Har tyckt att det är en skön känsla att det var tomt. Håll i er... men det har känts som jag har sluppit ansvar för blommor, prydnadssaker, kuddar och schampoflaskor och gud vet allt man har i skåp och lådor. Tanken fanns att jag inte skulle ställa tillbaka utan bara ha det tomt överallt. Analys: Har det känts så bara därför jag känner mig så tom i bland? Att jag tvivlar på mig själv att t om blommorna och kuddarna i soffan har varit ett för stort ansvarstagande? Låter inte klokt men tror att det faktiskt är lite så.
Men igår när jag kom hem och såg hur tomt det är så är det som ingen bor här eller är i "flyttartagen". Jag insåg att jag verkligen inte vill flytta härifrån, alltså permanent. Jag vill inte sälja och bo någon annanstans. Det var en skön och välkommen känsla.
Idag skall jag fara till biblioteket och låna boken som jag "behöver" för den där sorgebearbetningssamtalen jag skall göra. Sen ut i förrådet och ställa i ordning efter att jag varit och sökt ngr tavlor och alla lådor nu står huller om buller. Putsa det sista fönstret och då är det nog afton. Allt går ju väldigt sakta för mig numer.
Skriver fortfarande lister på det mesta, vad som behöver inköpas och vad som måste göras på kort sikt och på lång sikt. Oftast bara banala saker som vattna blommor ,gå med kartong, ringa ett viktigt samtal osv. Men jag behöver den strukturen och schemat för att fungera.
Hoppas att sommaren blir bra temperaturmässigt, behöver inte vara sol bara inte kall. Jag vill kunna vara ute så mycket jag kan för att insupa luft och sjön och fåglarna och stugkänslan. Jag vill läka ihop och hitta mig själv eller åtminstone vem jag nu är. Känner inte ngn tilltro på mig själv, vilket är en mycket ovan känsla för mig. Jag har alltid haft en sviktande självkänsla men desto större självförtroende. Dan var tankestyrd och jag var känslostyrd, vilket var bra för oss bägge. Han fick mig att tänka efter och jag fick han att släppa loss. Men nu har jag ingen koll på mina känslor och ibland så känner jag mig bara osäker och rädd. Fan fan fan vad fel allt blivit , det skulle inte bli såhär. Jag och Dan skulle vara tillsammans livet ut. Så har jag tänkt, men ngn gång skulle vi ju dö? inser jag. Men inte nu, det är för tidigt jag vill inte att det bara ska vara jag... det ska vara vi. Vi skulle till Italien igen och vi skulle ha levt i lugn och ro, vi skulle sitta bredvid varann och jag skulle antagligen babblat om ngt och han skulle säga- Du är inte klok...det går inte. Jo skulle jag sagt, vi kan allt. Sen skulle vi tagit varandras händer och skrattat. Det är så bitterljuva känslor, varför var vi så lyckliga och nöjda med vårt liv??? Jag vill tro att det skulle varit lättare om vi varit ett par som levt ihop länge och kärleken liksom gått över i vardag och inte var så sprittande. Å andra sidan så skulle jag aldrig velat vara utan en sekund av det livet jag hade. Allt som jag känner, upplever och tänker är fullständigt normalt när man är i den situation jag är i. Det har jag hört och läst och förstått, men det minskar inte smärtan och oron och rädslan. Men vetskapen om det är en trygghet när jag tvivlar på om jag kommer att klara mig, om jag kommer att kunna ta djupa andetag igen och inte gråta flera gånger per dag.
Till Dan: Min älskling hur är det? är det bra där du är? Jag vill tro att du är lycklig och slipper smärta och att du finns hos mig ibland. Jag kämpar visst ser du det? Jag kämpar för dig och mig, för allt vi hade och att hitta mening och lust till liv. Jag kan ju inte hitta tillbaka, för du är ju borta. Men det är så svårt att förstå att du inte kommer hem. Älsklingen jag behöver dig, jag vill ligga på ditt bröst och känna hur du andas och dina hjärtslag. Det är okey hjärtat jag kommer att klara det här. Jag ska inte ge upp jag lovar, inte utan kamp. Lilla trollet mitt, så bra vi hade det. jag ska använda mig av den känslan. Det får inte bli meningslöst, våra minnen, våra planer skall jag använda mig av. Du ville alltid mitt bästa och nu ska jag försöka för dig och för oss att göra mitt bästa för mig. Älskar dig till månen och tillbaka.