Jag är där nu...
I februari satt jag i köket och lyssnade på en Sonja Aldén melodi, en textrad var: Det leder inga fotspår i snön hit. Tänkte på att jag aldrig mer fick se hans fotspår utanför dörren. Jag ville bara ha bort snön, jag längtade efter att få känna solen i ansiktet,behövde lyssna på fågelsång. Sitter på altanen nu och solen lyser, fåglarna kvittrar och särskilt en liten en som sitter ovanpå altantaket. Det är fortfarande inte många grader, men jag tänker...Jag är där nu,dit jag längtade. Jag får en liten liten känsla av : Ingalill du har klarat dig hit.
De senaste dagarna har varit jobbiga och jag har brottats med många olika känslor. Varför är jag kvar? Vad ska få mig att vilja gå framåt, vem är jag. Har tänkt på min gudstro, existensiella funderingar, vad går det här ut på?
Just nu tror jag att det räcker med att fåglarna kvittrar. De är de samma som förr.
Igår när jag vaknade tänkte jag att: snälla låt denna dag bli bättre och det lättade även om jag inte hade ngr svar alls på alla mina tankar. Jag krattade och tog bort gammalt i rabatterna och hade energi nog att göra laxbiffar och potatis. Har bara ätit gröt sedan lördags. Ska fylla bilen, fylla var väl en kraftig överdrift. Men fara på återvinningen med trasiga krukor och annat skräp som vi inte tog bort ifjol. Känner mig lätt om hjärtat, mycket beroende på att jag fick oväntat besök igår. Fina S kom hit upp,direkt från jobbet. Goaste ungen, vi pratade om ditt och datt och det var så härligt att bara sitta och prata om stort och smått.Och jag log mot Dans foto och sa tack för idag. Jag hittade hinkarna!!! Den blå hinken hade han använt till en stock som gungorna hänger på. Så det inte skulle knaka, fick plasten vara ett skydd. 3 andra hinkar låg under dynorna i dynboxen. Idag ska det bli en bra dag.
Till Dan: Godmorgon älskling nu har jag börjat ställa ut lite av alla gubbar och figurer vi har samlat på oss. Tror att jag ställt dem där du brukar. "VI" tog oss igenom den här stormen oxå. Hör du oxå fåglar? Visst finns du därute ngnstanns? Jag "villhöver" tro det. Lilla vännen min, det kommer så mycket minnen av dig här i stugan. Det är en skön känsla, att blunda och liksom höra dig bakom stugan, visslande och muttrandes över små och stora ting. Det gör inte ont, det känns men det är mer mysigt än förr 1 månad sedan. Vi ska fixa det här hjärtat,det kommer mer stormar. Men en dag i taget, mitt gosegryn. Älskar dig till månen och tillbaka❤