Lördag 2 maj
Här snöar det och är ganska kallt och dystert. Snön kommer nog bara bli en sörja och försvinna. Så idag håller jag mig nog inne i stugan hela dagen. Känner mig lite låg och minnen av hur bra vi trivdes här oavsett väder och sådana här trista dagar. Då läste vi och umgicks i tystnad. Kunde gå timmar innan ngn av oss sa ett ord och ändå så kändes det som vi var i ngn form av kommunikation. Saknar honom så mycket och tankar på att vi hade planer på att bosätta oss här fanns hos oss båda. Kanske inte 100%till en början,men att vi förra året skulle byggt ut och renoverat. Det är så overkligt att leva i den här verkligheten. En del av mig har eller kan inte förstå att här sitter jag och är ensam. Dan kommer aldrig mer hem. Hur kan det bara vara verkligthet och inte en mardröm som jag snart vaknar ur. Dagarna går och känslostormarna blir glesare, hålen är fortfarande djupa men hittar upp fortare. Men känslan är densamma hur kan det vara sant? Det var ju inte så här det skulle bli? Min älskade vän och andra halva kommer inte tillbaka. Jag är suddig och trasig utan honom. Var kan man hitta en mening att ta sig framåt? Går ju inte mot ngt mål? Jo jag försöker ta mig ifrån ångesten och smärtan i ngn överlevnadsreaktion. Vad ska jag göra? Mitt förstånd säger att jag skall hitta en försörjning, duscha,städa och liksom göra rätt för mig. Det är vad som förväntas, att jag ska hitta en framkomlig väg, sörja klart och bli mig själv. Tror att de flesta förstår att det är tufft och att jag är stark och företagsam och förnuftig. Men en stor del av mig är kvar i den 5 januari., någon säger att Dan är döende!! Vi tittar på varandra. Är det nu det händer, det vi fasat och "väntat" på. NEJ det kan inte vara sant...och där är jag kvar.