Lördag 9/5
Där vi bor finns det skog i närheten och vi har ganska mycket träd här i området. Det är en av anledningarna varför jag trivs här. På morgonen och kvällen så kan man höra skogsduvor och i morse när jag gick ut med Märta så minns jag kvällarna i Sorrento, Italien. Vi for med goda vänner och det var så vackert och en helt underbar resa. Så många glada minnen som vi fick på den resan. Just duvornas lite sorgsna läten kunde man höra på kvällen. Ni vet de där helt underbara kvällarna som man kan sitta ute hur länge som helst utan filt hahaha. När vi är ute och reser så går vi väldigt mycket för då kan man se så mycket och uppleva oväntade och härliga möten och upplevelser.
Nu när jag var ute med Märta så blundade jag och hörde duvorna och tänkte på hur vi var ute och gick och jag kunde visualisera att Dan gick bredvid. En sekund så log jag och jag kunde nästan se honom i en rutig kortärmad skjorta. Sen kom tårarna....han gick bredvid och det var underbart. Sen slog vissheten in. Han gick bredvid. Nu kommer vi aldrig mer gå tillsammans, nu finns han inte bredvid mig.
I resten av mitt liv så kommer jag att gå ensam, ingen att dela allt med, de där små sakerna. Tycker du att det blev för salt? Men herregud vad har den där människan på sig, känner du att det luktar? har vi ngn ost hemma? Det är i det mest banala som saknaden slår in. Vi har blivit jag och det finns så mycket fel i det.
Har läst en del böcker om sorg den sista veckan och börjat på sorgebearbetningsboken. Det river upp även gamla sorger och påverkar säkert mitt sinnestillstånd nu. Igår kväll läste jag någon sida igen. Då kom jag ihåg att terapeuten frågade flera gånger - Är du redo? Är du beredd? Jag svarade - Jag vet inte.. och igår så kom det en rädsla och så dumma tankar, osäkerhet och rädsla och jag kände mig nästan som ett truligt och motsträvigt barn.
Jag måste få hjälp att hantera sorgen och ångesten över att bli kvar. Jag vill inte överrumplas av sorgens vågor, inte ha smärta, vara rädd och ha ont av saknad. Men nu kommer det....Det är ju det enda jag har!!! Vad är då kvar? vet inte vem jag är men jag har i alla fall sorgen. I sorgen finns vi.,utan sorgen och smärtan vad finns då kvar? Mitt förstånd säger tagga ner, din reaktion är nog ganska normal, det är en del av processen osv. Men hjärtat och kroppen säger hjälp!!! jag är rädd.
Hur ska jag kunna klara detta, jag har ju inget att kämpa med. Ingen energi, ingen jävlar i mig känsla. Bara en massa vilsenhet....
Idag så åker jag iväg till stugan en tid och allt verkar vara som ett stort frågetecken. Har fått en arbetsintervju och jag har bara en tanke: Hjälp....åh herrejösses hjälp. Tänk om jag får det? nej jag vill inte, Så bra att jag fått en chans, nej jag är inte klar......Ett sommarjobb inom äldreomsorgen är det och just det är helt okey. Men allt annat som jag inte är beredd på än, jaha djuren då?, ska jag nu bo hos dottern, då min lägenhet är utlånad. Kommer jag att orka jobba, tänk om jag bara gråter. Jag måste fixa detta, jag måste få en försörjning. Jag är tvingad att klara detta. Är faktiskt skitorolig, men intalar mig ,en dag i taget. Men jisses vad jag har nu och tänka på, en sorgeterapi, jobb, sluta röka och sorg och saknad i ett helt virrvarr.
Till Dan: God morgon hjärtat, min lilla sockergris. Saknar dig och dina kramar. Ditt lugn och förstånd. Jag är som en vilsen fluga, som bara studsar mot fönstret, utan dig. Jag är rädd för så mycket nu. Jag som nästan aldrig var rädd för annat än ormar, spindlar och läskiga saker på tv. Jag som var som en duracellkanin!! jag hade oftast alltid ngt på gång oftast tre saker. Du var min laddare och vi hade trådlös överföring hahaaha. Du hade en liknade grej i stugan. Du hade olika grejer för dig men kom in då och då och log med hela ansiktet, gav mig en puss och sen ut igen. Mitt hopp står i att jag så småningom skall hitta energin i mig själv. Att känslan av att jag har ett liv ska återkomma, tron på att detta fixar jag. Men utan dig!!! Det skapar rädsla, det är konstigt att gå omkring att vara rädd. Älsklingen om du bara kunde finnas en liten stund till. Så jag kunde ladda mig i din famn. Jag nöjer mig med en minut, tre sekunder!!!! Men det går inte, jag vet det egentligen. Mitt hjärtegull vad jag saknar dig. Älskar dig till månen och tillbaka <3