Så vacker morgon
I morse när jag vaknade så lyste solen,så pass varma strålar att det kom dimslöjor från den frusna marken. Fåglar kvittrade och det var så vackert. Man kan dock känna att det kyler från sjön med sitt istäcke. Idag skall jag åka hem och nästa helg bär det hit igen för en lite längre tid. Kan känna en liten dubbel känsla om vistelsen här. Jag får ett inre lugn och det finns en harmoni som är läkande och varm. Minnen av kärlek och glädje över livet. Men samtidigt så är det väldigt isolerande miljö. På helgerna kommer det oftast andra stuggrannar,men då har vi ju corona som begränsar umgänge. Men annars ser jag ju inte en människa. Detta kräver både mental och kroppslig utmaning, att liksom inte bli sittande rakt upp och ner. Att ta promenader och hålla igång med saker och ting. Skulle vilja ha pengar så jag kunde köpa blommor och jord och bräder ,isolering. Då skulle jag bygga ut rabatterna och bygga och isolera den lilla altanen. Eller egentligen är det inte en altan utan mer som en passage ut till en överbyggd uteplats. Men där har jag en bra plats till förvaring och sommartid en extra kyl och frys. Jag pratade med Dan om min idé men han bara skrattade. Du måste ju riva och bygga upp en ny altan och göra det ordentligt. Envis som jag var så envisades jag att det var helt möjligt att göra som jag tänkt och han bara skaka på huvudet. Är hundra på att han tänkte att hon kommer att göra det! Han drev sig själv så hårt i somras att fixa och laga och greja häruppe i stugan. Tog någon vecka innan det slank ur honom varför. Jag var orolig att han tog i för hårt och jag såg att han fick väldigt ont ibland. Jag sa men det är ju inte bråttom ,vila ngn dag. Men han ville göra det fint så att det skulle bli lättare för mig.....sen. Detta hemska ord som fanns i min hjärna i över ett år.....sen. Tanken på sen fanns hela tiden för oss bägge. Vi pratade ibland om det men försökte fokusera mer på nuet. Men vi visste att sen skulle komma och det skulle förändra allt. Sen kom och det blev långt mycket värre än jag hade trott och inte ens i närheten av det jag föreställt mig i min svartaste tanke. Trodde att jag skulle bli förtvivlad och fruktansvärt ledsen förståss men att jag skulle känna hans närvaro tydligare. Att jag skulle finna ett lugn i det och allt fint vi hade. Att jag skulle känna mig stark i min sorg och att jag skulle liksom veta vad jag ville och hur jag skulle leva. Inte ett enda rätt har jag prickat in i den föreställningen om sen. Inser att jag fortfarande har ärr i huvudet och hjärtat...låter kanske jättekonstigt. Men jag börjar förstå att jag levt en längre tid innan Dan dog i en press. Jag hade tankar på att jag själv inte ville leva efter Dans bortgång, hur skulle det bli sen...Skulle jag klara mig ekonomiskt? Skulle jag orka ta hand om Dan. Se hur han hade ont och finnas där när han behövde hjälp och stöd och tröst. Det var fruktansvärt att se den man älskade tyna bort i kroppen och bli orkeslös. Jag ville vara glad för han sa att det var så viktigt att jag mådde bra. Att han kunde känna sig lugn över att jag skulle fixa det. Men mer och mer så kan jag minnas paniken,hjälplösheten och oron som hela tiden fanns i mig. Nu vandrar jag på en helt annan väg än den jag trodde jag skulle gå. Ibland så är den en snårig stig med hål och stubbar och ibland som en tom öken, där jag liksom bara går. Låter så tragiskt kanske men det är mer som ett konstaterande. Benen går liksom ett steg i taget,ibland viker de sig under mig och så kravlar jag mig upp och lyfter foten igen. Har inte en aning om varför? för ibland så skulle jag bara vilja stå still och vila. Men tror att det är en mänsklig överlevnadsinstinkt. Ja nu blickar jag fram på denna dagen. Sonen kommer hit idag på förmiddagen och jag ska ta tillfället i akt och be om hjälp att bära fram extra kylen och frysen. Till Dan: Älskar dig mitt gryn, du hade suttit vid bordet nu med en kopp kaffe och ett korsord. Kan nästan se dig om jag blundar. Jag kan höra hur du klickar med pennan,klick,klick. Saknar dig min finaste.