myma.blogg.se

Idag är det söndag och de som varit i stugorna under helgen beger sig hemåt. Idag är det en kall,regntung dag och jag minns när vi gjorde detsamma. Det var betydligt lättare att åka hem om det var sämre väder. Så jobbigt att åka från stugan om det var en solig fin dag. Igår kom S med hela familjen och det var så mysigt och jag var varm i hela kroppen av att se när de kom i Dans bil. Eller nu är det ju deras hahaha. Det är pinsamt men jag har i princip krattat i 2 veckor snart!!! Tar ngt tag och sedan går jag därifrån, så trist att jag kräks. Men i veckan ska det bort....tror jag hahaa. Igår när jag gick och på mig så brukar jag ofta ligga och tänka och prata med Dan en stund. Igår så tänkte jag att om det fanns en möjlighet att han fick leva om vi skildes. Ja tänkte jag absolut skulle jag det. Vi kunde ju vara vänner. Men sen kom tanken att se honom lycklig med ngn annan och det var som om hela min kropp åkte fritt fall. Jäsickens vad ont det gjorde och svartsjukan slog till. Skämdes lite över att jag reagerade så själviskt. Men tröstade mig med att,min reaktion berodde på att jag älskar honom och därför är reaktionen därefter. Jag älskar Dan lika mycket nu som då han levde. Jag längtar efter honom och allt vi hade. De känslorna är så stark, men hela mitt förstånd vet ju att han är död och borta för evigt. Är ju inte konstigt att jag känner mig vilsen och skör när förnuft och känsla inte går hand i hand. Samhället förväntar sig att vi människor ska vara förnuftiga och att vi tar ansvar över vårt liv. Ja vi förstår att du har sorg men du måste göra såhär och så där. Du måste arbeta och sörja får du göra på fritiden. Du måste delta i samhället och sköta alla de uppgifter vi människor har. Kämpa på och gå vidare. Men känslan säger att jag vill inte stiga upp till ännu en likadan dag som igår...utan Dan. Jag vill ligga kvar och liksom torka bort, vill inte vara förnuftig orkar inte vara förståndig. Vill bara ligga i en hög och sova,drömma och minnas. Men det gör jag inte,jag stiger upp och tar tag i dagen och medlar mellan förnuft och känsla. Det måste vara en överlevnadsinstinkt, precis som när ett barn föds. Det har legat i magen, tryggt och varmt och andats via vattnet. Sen pressas det ut i en kall miljö och instinkten tvingar barnet att ta ett andetag. Skriker av skräck? Eller chocken av ett nytt liv så annorlunda än det som varit. Lite tänker jag att allt är. Jag levde i en underbar värld i en symbios med Dan. Det var tryggt och varmt och plötsligt befann jag mig i en helt annan verklighet. Jag tar andetaget precis som det lilla barnet. Det är svårt att ta hand om det där lilla barnet som är jag. Jag måste lära känna mig själv,älska mig själv och föda det med kärlek och ömhet. Den stora skillnaden mellan mig och det lilla barnet är att jag skall samtidigt vara en stor flicka. Ska arbeta och försörja mig och gå vidare. Usch så gnälligt det låter, men jag försöker bara beskriva den inre förvirring jag har. Men det är inte bara av ondo att det finns ett samhälleligt krav på oss som människor, för samtidigt så hade jag väl aldrig klarat av att ta mig dit jag är idag. Jag har ett inre driv att jag ska fixa det här. Jag kommer att få ett jobb jag kommer aldrig att få det bättre än det jag haft. Men får jag det bra så är det undebart. Jag vill ha ett jobb för gemenskap och ekonomisk trygghet. Jag vill ge det lilla barnet i mig ömhet och styrka. Jag vill fortsätta att leva och glädjas åt livet som jag strävar efter. Jag vill kunna säga -Dan ser du? Jag kan , jag klarade det. Till Dan: Godmorgon älskling skakar du på huvudet när du ser lövhögarna? Ja jag tror det faktiskt. Jag är hopplös på att göra sådant jag inte vill göra. Kommer alltid på ngt som jag istället gör. Du brukade ju säga...vad är det som du gruvar dig för eller inte vill göra? Du förstod direkt om det var ngt sådant. För då började jag baka en massa,eller pyssla med minst 3 olika saker. Ju mer projekt ju mer sköt jag ifrån mig trista grejer. När du hade mycket att tänka på så blev du tyst. Då var det jag som fick öppna dig. Vilken trygghet vi hade i varann, vi växeldrog verkligen varandra. Så försöker jag nu göra älsklingen. Jag tänker på oss och på hur fint vi hade det. Jag vill göra dig och oss stolta. Jag vill att du skall vara stolt över mig. Vill inte att du skall vara orolig och känna det som att du övergav mig. Älskar dig till månen och tillbaka