Tappat en dag
Jisses hur kan man bara tappa dagar? Det händer ofta att jag blir dagavill och måste fundera på vilken dag det är. Men tappa bort en dag? Igår kväll så ser jag på nyheterna och ser att det står onsdag!!! eh va!! är det inte tisdag??? Lite obehagligt faktiskt, men mina dagar ser i grunden likadana ut och ändå så är ju inte den ena dagen lik den andra. Precis som för de flesta människor, antar jag. Hursom så skriver jag ju listor på det mesta och nu hade jag ju tappat en dag och låg liksom efter i min "planering". Så igår skulle jag t ex söka jobb och rapportera till facket. Så det jag gjorde igår kväll. Sökte 5 jobb och klockan var halv elva innan jag var klar. Tur är att jag gjort flera olika personliga brev, till olika sorters jobb, så det är som en mall, som jag kan lätt skriva om beroende på vilket jobb jag söker. Inget av de jobben jag sökte vill jag ha och får faktiskt en klump i magen när jag skickar iväg ansökningarna. Men jag är samtidigt lite panikslagen över att inte få en försörjning. Idag blir det 3 jobb till som skall skickas. Egentligen ska man söka ngt varje dag, men jag har inte förmått mig att göra det ännu. Lite strutsbeteende och rädsla som ställer till det.
Idag så har jag alltså mycket att göra enligt mig, för andra eller mitt gamla jag så är det inget märkvärdigt. Men jag far fram som en snigel!
Igår så var min systerson här igen och jag hoppas att vi kommer att hålla kontakten och fortsätta träffas. Pratade med ngr goda vänner också, egentligen Dans vänner men som kommit att bli kära vänner även för mig. Hon har sagt ett ord som jag kunde känna mig hemma i direkt. "Vilsen" precis så kan jag känna det, vilsen i pannkakan. Jag har ett sorts driv, att komma ifrån smärtan, en sorts överlevnadsstrategi. Jag ska gå igenom detta, jag ska klara det, ska hitta en meningsfullhet och en tro på min tillvaro. Men samtidigt så är jag så fixerad vid mig själv och mina känslor och tankar. Jag förstår att det hänger ihop med min vilsenhet. Att det är en process som hör ihop med mitt sinnestillstånd. Men jag kan också bli ruskigt irriterad på min egen självupptagenhet.
För att krångla till det hela så att säga, spritsa kakan, lägga lök på laxen osv. Så motarbetas jag av det jag försöker finna och ta mig fram till. Antar att detta är konstigt att förstå för ngn som inte känt sorg. Hade ngn sagt det åt mig förr så hade jag tänkt, ja så kan det kanske vara, en process. Men jag hade inte förstått resonemanget. Nästan lika mycket som jag vill bort från smärtan ,sorgen, saknaden och viljan av att ta mig igenom, så vill jag det inte. Eller jag är mer rädd för att tappa det??!!! Det är djävulskt att befinna sig mitt i en storm av saknad, smärta, att ropa på Dan- Kom tillbaka. Känslan av att jag går sönder, att jag vill gå sönder .Men samtidigt så är det då jag känner mig förenad med Dan. jag saknar honom med hela kroppen, hjärta och sinne och då känner jag ett band mellan oss. Jag är så rädd att tappa bort honom just då. att tappa honom igen. Han finns i smärtan i kvidandet i förtvivlan. Låter konstigt, men jag har förstått att det är fler med mig som upplever detta motsägande.
Jag är nog alldeles för ensam och samtidigt så är jag rädd för att umgås med folk. Det beror nog på att jag är vilsen- Jag var en rund, röd tomat, solvarm och trygg. Sen kom stampet och jag blev mosad. Är jag nu ketchup?? Hur är ketchup? kletig? Ja herrejösses så fixerad jag är, men det är liksom bara att flyta med, i alla tankar, känslor. Ta en dag i taget och inte tappa bort några.
Till Dan: God morgon hjärtat, förstå hur ledsen du skulle vara om du såg mig. Ledsen för att du skulle känna att det är ditt fel. Älsklingen inget av det jag känner och upplever är ditt fel. Det är bara som det är och det är tanken på dig och det vi pratade om som håller mig uppe vid ytan. Allt som vi har kan inte få vara förgäves. Kärleken finns ju kvar, det är bara du som inte fick vara kvar. Jag kämpar för dig och för oss. Har inte kommit dit än att jag kämpar medvetet för mig. Men tror att överlevnadsinstinkten sköter det. Lillvännen min,igår så hämtade jag ringen med ditt fingeravtryck. Den passade perfekt och nu har jag den på mitt finger. Känns så bra hjärtat och jag minns när jag visade den att jag skulle göra en sådan. Du sa - Mmmm, den var fin. Jag tog den med hjärtat och lät gravera in ett evighetstecken i den. Älskar dig ända till månen och tillbaka.