Sjön har börjat stiga och mer kommer det att bli. Stugorna längst ner vid sjön kanske kommer att bli husbåtar. Eller sjöbodar.
Vädret är underbart i alla fall och nej jag har inte krattat!!! Bedrövligt men nu har jag kommit dit hän att jag inte bryr mig.
När jag vaknade kände jag en över att återigen tänka på min trygga plats. Och gå tillbaka till mig själv. Jag var fortfarande i 8 årsåldern. Men nu kramade jag henne som var jag. Jag sa att det skulle bli bra. Att hon skulle bli älskad. Det var svårt för jag fick så mycket intryck och minnesbilder. Nästan lite rörigt och det fanns en förståndig röst inom mig. Jag ville ju mer känna känslorna. Men jag kom med förklaringar hela tiden. Men summan jag kom fram till är att jag såg mig som annorlunda och utstrålade offer. Jag var ngn som det var okey att inte räkna med. Jag liksom hjälpte till. Låter konstigt men det är samtidigt skönt att förstå. Men det finns så många omständigheter som liksom hjälpte till att göra mig annorlunda oxå. Jag var den enda i klassen som hade skilda föräldrar. Jag och en tjej till var de enda som kom långt från skolan . De andra bodde bredvid skolan eller på "brinken" som området mot grubbe heter. Jag och den andra bodde mot motsatt håll,ganska långt från skolan. Det konstiga var att det fanns en skola i princip ett stenkast ifrån. Men upptagningsområdet kanske gick där jag bodde. Därför umgicks eller lekte jag aldrig med ngn av min sk klasskamrater. Det var jag och K som följdes till och från skolan. Vi var som gjorda för mobbning och i mellanstadiet las hon in på barnpsyk ngt gånger. Då hade jag börjat sluta mig och hitta strategier. Hur som så stack jag liksom ut. Jag hade inte lika fin ryggsäck eller kläder och skor som de andra. Tänkte inte ens tanken att fråga om jag fick köpa, var så fast i att jag var annorlunda. Jag var så självutplånande som barn. Tystlåten och gömde mig oftast bakom skolan. Om jag inte syntes så kunde ingen vara dum. 1969 så adopterade pappa mig och de separerade för gott. Jag avgudade min pappa, jag ville och kunde göra allt för att vara med honom. Han kunde en massa saker och körde lastbil och var min pappa och därför så var jag lite grann värd någonting. Men plötsligt så försvann han och hörde aldrig av sig. Mamma sa att han inte ville träffa mig och jag minns inte ens att jag frågade varför... Det gick några månader och en dag så en av de populära tjejerna i klassen. Du..din pappa bor hos oss. Hennes pappa jobbade på kontoret där pappa körde lastbil och han bodde alltså hos dem. Jag visste ju inte var hon bodde,men en dag så följde jag efter och det var ett vitt hus 2 våningar med vindsvåning. Stod länge kvar och tittade om jag skulle se honom. En dag fattade jag mod och smög upp och knackade på. Pappa var där!! Hej sa han och jag ville fortsätta träffa honom. Men bara om jag inte berättade för mamma. Enligt vad jag förstått många år senare var att mamma ställt ett ultimatum. Försvinn eller så får du aldrig träffa henne igen. Konstigt och lite motsägande. Men pappa hade oxå det svårt med sig själv och var inte heller särskilt pedagogisk. Hur som så var jag betydligt gladare för jag hade hittat honom. Till slut uppdagades det ju och jag fick börja vara med pappa igen. Han sa att jag skulle vara duktig och bli något och jag gjorde allt jag kunde för att göra honom stolt. Jag följde med i lastbilen och bar grejer som var betydligt tyngre än jag orkade. Men pappa log och sa bra jobbat och jag var så lycklig av att han tyckte att jag var duktig. Det var nog därför jag fick för mig att ju starkare och duktigare och att inte säga emot,var det som fick mig att tro att då fick jag oxå finnas.
Konstigt nog så blir jag ruskigt irriterad av att tänka att jag var så självutplånande och liksom bäddade för ret och utanförskap. Så länge som jag har hatat in i märgen mina klasskamrater. Men nu förstår jag bättre,det ursäktar inte men det förklarar. Ingalill du var bara en lite tjej som inte kunde ngt annat. Du måste ta emot min kram och tänka att det blir okey.
Till Dan: Godmorgon älskling så jag jobbar med mig själv. Jag har bett om din styrka och kärlek och även mamma och pappas Ni älskar mig och vill mig väl. Men jag måste lära mig älska mig såsom du gjorde. Jag älskade mig själv i ditt sällskap. Kände mig bra och harmonisk. Nu måste jag göra det själv. Enda sättet är att börja från början. Att känna och inte bara konstatera och förklara. Känner ditt stöd och din kärlek mitt älskade gryn. Håll om mig och säg att det kommer att bli bra. Älskar dig till månen och tillbaka