myma.blogg.se

Ja hur är allt då? Jo tack ganska bra. Tror att jag kommer att trivas och redan nu så känns det som hemma. Blir inte längre helt orkeslös och mörk i kroppen. Är medveten om att det kan komma ett bakslag för jag har sysselsatt mig med annat och liksom inte stannat upp. Men det är så skönt att vila i annat än sorg och saknad och uppgivenhet Min sorg känns lite annorlunda nu, tror jag. I alla fall just nu. Börjar förlika mig och förstå att Dan är död och borta för evigt. Han finns hos mig varje dag i minnen och tankar. Han är så saknad och min kärlek är lika stark. Jag pratar med honom och han finns hos och i mig kanske t om starkare nu. Han skrattar och skakar på huvudet åt mig ibland. Men han är så stolt över mig. Jag känner det i hela mig. Han vill att jag ska må bra och finna en plats. Synd att han inte kan hjälpa till med att skära och vika kartong berget!! Det växer för varje dag...suck. Jag har ibland en känsla av att jag kommit ur ett grepp av sorgtyngd. Vet att jag måste samla kraft inför julen och alla känslor som är förknippad med traditioner och det dom varit. Orkar knappt tänka på att den kommer närmare och om ni frågar mig så ställer jag gärna in hela alltet. Vill gömma mig och vila från allt som aldrig mer blir detsamma. Det är samtidigt en sorts press som jag känner kommer från att det liksom ligger på mig. Att ge familjen nya traditioner, visa att vi kan och att vi fortfarande är en familj utan vår kära make och bonuspappa och far. Usch så gruvsamt. Men just nu så fortsätter jag att skrapa fogar