myma.blogg.se

Ikväll så är det 301 dagar sedan Dan "lämnade" mig. Det tar emot att skriva lämna eftersom han inte gjorde det frivilligt. 301 dagar vilka många av dem, som jag inte trodde jag skulle överleva. Nu är det en av de stunderna där det känns helt omöjligt att förstå att han är borta. Hur är det möjligt!!??? att den person jag skulle bli gammal med, inte är kvar och håller mig i handen. Nu vet jag att den här smärtan kommer att avta och hoppet om att det kommer att bli bra kommer tillbaka. Tron på att det kommer att gå. Så skönt att jag kan skriva av mig den förtvivlan jag känner. Det är så obegripligt att jag inte kan ta in att det är så här det är. Jag ska flytta och han är inte med? Han skulle ju älska mig och finnas alltid. Jag förstår att det inte är så verkligheten ser ut. Man kan inte leva för evigt och det tror jag inte någon egentligen vill heller. Men självömkan och sårbarheten är så stor just i afton. Ja jag tycker synd om mig själv, tycker inte att det borde få vara så här. Jag är inte van med att känna mig så ynklig och hjälplös. Jag har alltid landat med fötterna först och tagit smällarna som livet ger, med humor, envishet och en gnutta positivitet. Men jag hade lagt så mycket i vår relation. Jag överlämnade min tillit, förtroende och själ. Dan tog emot det och vårdade det ömt. Men jag hade inte i min vildaste fantasi trott att sorgen skulle vara så här svår. Jag skulle inte orka med att ha vetat hur jobbigt det skulle bli. Jag vill inte uppleva detta igen Kommer att akta mig för att ge mitt hjärta till någon annan människa. Jag har gjort bort mitt......... Jag vill ha lugn och ro och läka mig. 301 dagar är många dagar och alla dagar är inte nattsvarta, tack alla högre makter för det. Sorgeåret?? Känns omöjligt att tro att det inte kommer att bli sorgeåren. Det inte många som förstår att det inte bara förlusten av den man älskar och den person man har levt med nära och intimt som är svårt. Det är så svårt att hantera förlust och saknad jämte den man försöker bli och lära känna sitt "nya" jag. Motgångar och ovisshet tar så hårt och jag har som ingen reservkraft eller uthållighet alls vissa dagar. Är så känslig och ger upp så fort det blir jobbigt. Vilket är så främmande för mig, om jag tänker på vem jag var. Blir så fort det tar emot rädd och vill dra mig undan och bara gömma mig från livet. Usch och fy, ägnar nog resten av kvällen nere i den här skiten, men imorgon är en ny dag och det kommer att bli bättre.