myma.blogg.se

Det har varit några tunga dagar nu, då jag pendlat från förtvivlan...till att det bara måste gå....till att försöka vara glad. Idag på jobbet så har vi en kvinna som är i det palliativa stadiet nu och vi antar att det är bara en kort tid kvar. Det är jobbigt men samtidigt så är jag tacksam över att jag aldrig mer behöver uppleva de här tio månaderna igen. Jag kommer aldrig mer behöva befinna mig i min älskades gråzon mellan liv och död. Jag är kolossalt trött och det beror nog på att det är och har varit mycket att tänka på och att flytta är alltid bökigt och stökigt. Har varit på sorgegruppen och hade ett samtal med hon som leder gruppen. Jag berättade om hur det kändes och hur vilsen och ensam jag känner mig, trots att jag har så många vänner och fin familj. Hon sa att det du beskriver är faktiskt ett "tillstånd" som heter IPT. Har läst på en hel del och jag köper det mesta faktiskt. Jag har /hade anknytningsproblem med både min syster och föräldrar. Min "kärlek" till dom grundar sig mer i ett sorts ansvar, plikt och distansering. Jag har alltid varit känslomässigt distanserad till människor. Aldrig riktigt släppt in dem, så de kan "skada" mig. Med Dan förändrades allt. Han älskade mig för den jag var och jag gav honom min tillit. Han bar mig fram och jag kände mig så älskad. Han fick mig att öppna mitt hjärta och själ för andra människor och jag har lärt känna vänner som jag har släppt in. Jag var inte rädd, att bli lämnad och övergiven. Jag har definitivt anknytningsproblem. När Dan dog så kom jag helt i obalans inte bara för att han försvann med kärleken utan även med min tillit och tro på att jag var värd något. Jag visste inte vem jag var och är inte helt säker nu heller. Jag är så rädd att be om något för att bli nekad, skrattad åt, eller nonchalerad eller att bli besvärlig. När jag fick mina ryck av att bli självutplånande sa alltid Dan. -Men Ingalill skärp dig du är inte så märkvärdig att hela världen ser på just dig? Med det så menade han att jag alltid trodde att någon skulle hugga mig i ryggen utan att jag anade oråd. Att jag inte var annorlunda eller konstigare än någon annan. Han plockade liksom ner mig och fick mig alltid att inse att jag inte var så "märkvärdig" utan alla andra människor oxå hade sina rädslor och att vara sann och ärlig mot sig själv och andra är det bästa man kan göra. Allt det "gamla" har kommit tillbaka och jag kämpar med att inte falla tillbaka i dåligt mönster. Min ensamhet som jag känner grundar sig mycket i att jag känner mig ensam i mig själv. Har kopierat lite från nätet om vad IPT är. Interpersonell Psykoterapi IPT är en evidensbaserad, strukturerad korttidsterapi som rekommenderas av Socialstyrelsen. Den utgår ifrån hur relationer påverkar den psykiska hälsan och vice versa, hur psykisk ohälsa påverkar relationer. Fokus är mänskliga relationer och de konflikter, förändringar och förluster dessa innehåller. Målet i behandlingen är att lindra patientens symtom och lösa de sociala och interpersonella problem i pågående relationer som kan kopplas till starten och vidmakthållandet av patientens nuvarande symtom. Genom att förbättra sina kommunikationsfärdigheter lär sig patienten bättre uttrycka sina förväntningar i relationer och känslor vid konflikter eller besvikelser. Man motverkar isolering genom att hjälpa patienten bygga upp och mer effektivt använda ett positivt, stödjande socialt nätverk. Metoden utarbetades i början av sjuttiotalet för behandling av depression. Sedan dess har den anpassats även till andra diagnoser, t.ex. dystymi, bulimia nervosa, bipolär sjukdom posttraumatiskt stressyndrom och ångesttillstånd m m. De teoretiska rötterna finns i interpersonell teori, anknytningsteori, kommunikationsteori och social teori. Denna terapiform kan användas för en stor mängd patienter och i olika kliniska sammanhang, vilket gör den värdefull för psykologer inom olika områden. Vad händer under IPT-behandlingen? (vid depressionsbehandling) Under intialfasen utforskas betydelsefulla relationer i patientens liv hur de påverkar patienten och på vilket sätt de kan ha samband med start och vidmakthållande av depressionen. Tillsammans med patienten görs en ”interpersonell inventering”, en sammanställning av patientens viktigaste pågående relationer och de styrkor och svagheter dessa har. I en fokusformulering får patienten hjälp att se hur svårigheterna utvecklats och vilka förändringar som är nödvändiga för att minska symtomen och få mer tillfredsställande interpersonella relationer. De fyra fokusområdena är: Komplicerad sorg – en avgörande förlust i form av dödsfall som ej sörjts och resulterar i att man blir deprimerad, distanserar sig och inte kan relatera som tidigare. Interpersonella konflikter – när patienten och åtminstone en viktig person i patientens liv har oförenliga och ofta outtalade förväntningar i sin relation. Det kan vara en konflikt där den ena parten angriper den andra, men det kan också finnas missförstånd som är orsakade av otydlig kommunikation. Då blir konflikterna ofta fastlåsta, upprepade och svårlösta. Interpersonella rollförändringar – omständigheter i livet som innebär stora förändringar, t.ex. separation, arbetslöshet, sjukdom och föräldraskap. Oftast upplevs förändringen som en förlust. I terapin arbetar man på att stödja patienten i att släppa den gamla rollen och acceptera den nya. Interpersonella svårigheter – ensamhet och social isolering – när patienten har svårt att ta initiativ till eller bibehålla sociala kontakter och har få eller inga vänner. I terapin arbetar man med att ge patienten stöd i att utveckla nuvarande relationer och skapa nya genom att förbättra sociala och kommunikativa färdigheter för att öka självkänslan i sociala sammanhang. Terapeuten kan använda sig av relationen mellan sig själv och patienten för att få ledtrådar till problem i andra relationer. Under mellanfasen arbetar man utifrån valt fokusområde för att åstadkomma positiva förändringar. Från vecka till vecka ringar man in faktorer i de pågående relationerna som mildrar respektive försämrar patientens sinnesstämning. Patienten lär sig uppmärksamma de känslomässiga reaktioner som relationsproblem orsakar: vad gör patienten ledsen? arg? besviken? orolig? och vad försämrar depressionen? Patientens sätt att kommunicera utforskas och tydliggörs i en kommunikationsanalys som görs tillsammans med terapeuten. Nya sätt att kommunicera övas via rollspel. Patienten uppmuntras att pröva de nyvunna kunskaperna i sina pågående relationer. I avslutningsfasen summerar man och utvärderar behandlingen och gör en förnyad bedömning av patientens symtom. Man gör tillsammans en handlingsplan för framtiden. Den innefattar vad som krävs för att patientens ska må fortsatt bra och hur patienten hanterar eventuella tidiga varningssignaler. Vanliga frågor Hur ofta träffas man? I IPT träffas man ungefär en gång i veckan. Hur länge pågår behandlingen? Behandlingen är alltid tidsbegränsad och består oftast av 16 sessioner men antalet kan variera enligt överenskommelse. Vilken är terapeutens roll? Terapeuten hjälper till att ringa in orsaken till patientens problem, t.ex. brister i kommunikation, konflikter med en viktig person, en ofrivillig rollförändring, och visar på alternativa sätt att hantera dessa situationer och de svåra känslor de kan vara förknippade med. Grundtanke. När en människa kan hantera relationsproblem mer effektivt minskar oftast de psykiska symtomen.