Söndag 1/11
I fredags kom S med ett släp och min ursprungliga tanke var ju att flytta en hel del av kartonger, blommor och sådant i helgen. Men planerna fick ändras och istället tog jag det mesta som skulle ut ur förrådet. I veckan så blir det 2 svängar skulle jag tro till återvinningen. Nu har jag i alla fall packat ner det mesta som jag kan avvara tills flytten. På fredagafton for jag till graven och tände ett ljus. Men istället för att bli en fin stund så kom tårarna i mängder. Det var så vackert där, men så ledsamt.
Goda vänner ringde på fredagsaftonen och ville följa med på minnesgudstjänsten. Då läser man upp alla som dött under året och som anhörig får man en "inbjudan". Men jag har inte fått någon? Påtalade det när jag var på sorgegruppen, men diakonen lugnade mig och sa att det kommer i så fall imorgon. Men inte tusan kom det inte. Jag vart i alla fall glad att de skulle följa med, men jag fick avboka för jag skulle helt enkelt inte hinna till klockan 12. Var en till kl 15 så jag satsade på den. De hade 2 pga corona så att alla skulle liksom "rymmas". Hursom så for våra goda vänner men de läste aldrig upp Dans namn!!! De hade glömt han och oss!!! Först skrattade jag och tänkte rackarns tjurgubbe, inte vill du vara död. Men alltefter dagen gick så blev jag både arg och ledsen. Så jag kommer minsann att höra av mig till kyrkan.
När de varit i kyrkan så ringde de och undrade om jag skulle fara till sörmjöle ngt mer?. Det skulle jag för jag trodde jag hade glömt den lilla vagnen där. Den är suverän att frakta lådor på så den behöver jag här. Men halvägs så kom jag på att den ställde jag ju in i förrådet hahahah. Men de följde med ut och jag fick en fantastisk inflyttningspresent. Den finaste lilla borrmaskinen, man kan tänka sig. Den var inte bara perfekt ,den hade lyse oxå!! Den kommer minsann att användas med glädje och lust, nu när jag kan skruva och greja. Precis vad jag behöver <3
Helgen har varit lite upp och ner och ibland har jag bara velat lägga mig under madrassen och låtsas att allt är som vanligt och att jag absolut inte ska flytta. Men varje gång jag kör ut och står ute på gården så känns det rätt. Igår blev jag extra glad, för jag upptäckte något jag aldrig tänkt på. När jag varit och hälsat på våra goda vänner ute i deras stuga så har jag älskat doften av hav. Att se ut över havet och vatten ger mig ett sådant lugn. Igår så gick vi bara en bit...och plötsligt så var vi vid havet!!!! Så underbart och det gjorde mig så glad. Har varit så fokuserad på att flytta ut till lugn och natur att jag liksom inte fattat att det är vid havet???
Där finns inga gatlyktor, så visst gruvar jag mig lite för kvällspromenader med Märta, det finns säkert galna älgar i skogen. Tur nog så blir vi fyra fast boende där så jag kan förhoppningsvis se ljusen från deras hus. Är inte mörkrädd, men har en rackarns fantasi där det kan dyka upp rabiesvargar och dinosarier och vittra.
Idag så bara måste jag städa upp lite här...så skitigt som det är här har det nog aldrig varit. Har ju dragit fram och packat och flyttat runt på saker och trampat in med både löv och annan skit. Ser för djävligt ut med kartonger och gud vet allt här och katterna är hopplös på att öppna kartongerna!!! och sen dra ut grejer. Så jag måste tejpa igen idag. Storkisse är stor, ja faktiskt enorm och stark och gillar att bära runt på det mesta. Går inte att lämna framme ett dugg, för då bär han iväg det. till och med kuddar och filtar drar han runt. Har en låda full med skruv och spik som stod på bordet. När jag kom in i hallen så kliver jag på flera som han lyft ut och det låg ett helt gäng som han på kort tid lagt beslag på. Igår kom han och jag tyckte att han såg lite underlig ut kring munnen och gick omkring med hög svans. Då hade han hittat en sådan där liten kabelklämma, som han hade kunnat svälja!!! Usch så hemskt det hade kunnat bli.
Det mesta av sina kap brukar han samla under soffan, och där finns det allt möjligt.
Men det blir allt svårare för honom att komma in under och jag tror att han faktiskt kan bli ännu större!!!
Till Dan: Godmorgon mitt solsken <3 Jag har gråtit en hel del, men faktiskt mest över att det inte skulle bli så här. Jag trodde inte...vi trodde inte att livet skulle ta denna vändning. Jag gråter över att jag känner mig övergiven av ??? ja jag vet inte??? kanske livet? ödet?
Jag hade väl aldrig trott att jag skulle bli "tvungen" att börja om. Jag tyckte att jag redan gjort den resan. Från barn till vuxen, bekämpat alla demoner och djävulskap som jag burit med mig sedan barn. Blivit en ganska bra människa, som försökte se det positiva i det mesta och som tyckte om sig själv. Med din hjälp så kände jag mig trygg och älskad. Vi stärkte varandra på ett bra sätt. När du dog så tog du med dig den tryggheten och min tro på mig själv och den jag var.
Jag var bara ett litet skräp utan dig, så rädd och osäker. Med min och våran kärlek så har jag börjat bygga upp en ny tillvaro, försöker hitta igen mig själv. Visst tvivlar jag ibland på att det kommer att gå och t om inte vill leva utan dig, utan oss. Men jag har känt att det finns ett litet frö, av att jag kan skapa ett liv utan dig. Det både skrämmer och ger mig hopp. Älskar dig till månen och tillbaka.