Tvärnit...
Det blev en tvärnit på bron för Märta, inte ville hon gå ut nu i detta ruskväder. Så jag fick faktiskt dra ut henne. Efter 50 meter var det stopp igen hahaha. Men det gick snabbt att kissa och bajsa och hon var väldigt bestämd när hon sen vände hemåt. Jag hade planer på att packa bilen med kartong och fara iväg med lite grejs till återvinningen. Men jag har lagt ner det.....
Jag upplever det som om det ringer mycket olika försäljare och gud vet allt, sista tiden. Jag brukar inte svara på nummer som jag inte känner igen utan googla dem sedan.
Igår fick jag som en klump i magen av oro av att flytta från stan. Tänkte att: -Jag bor kvar jag stoppar allt. Men just som jag "bestämt mig" så kom känslan av att nej !!! det vill jag inte heller. Usch så det hoppar och far fram och tillbaka.
Jag har tidigare skrivit om Vimil på facebook och vilken fantastiskt grupp det är. Vimil_ Vi som mist någon mitt i livet, förkortat till Vimil. Sista veckorna är det en kvinna som har nu i november sin årsdag för sin älskade, skrivit om hur hon kämpar mot sina särkullsbarn. Hon tänder ljus på fonusminnessida och barnen som är administratörer på sidan "släcker" dem. Hon kan tända flera samma dag och de släcker. Så nu har vi i gruppen bombarderat sidan med ljus från henne. Det har pågått hela helgen och det är tragiskt hur ondskefulla och bittra människor det finns.
Det är många, ja merparten som skriver om alla problem de fått med sina särkullsbarn, fast de har varit tillsammans åratal. Det är skrämmande och de får ju inte tillbaka sin pappa eller mamma genom att uppträda svinaktigt. Nu vet ju inte jag hur alla dessa familjers relationer varit innan, men en del har beskrivit sina relationer till särkullbarnen som bra och kärleksfulla och ändå så blir det så.
Det gör mig än mer tacksam över mina särkullsbarn som är ljus i mitt liv. Vet knappt hur jag skulle klara av livet utan dem. De är så kärleksfulla och vill mig bara väl. Min dotter hjälper mig med Märta och finns alltid i telefonen. Men kan ofta inte hjälpa mig praktiskt. Den ena sonen bor ju så långt bort så det går ju inte. Den äldsta hjälper mig en hel del oxå så klart. Men dessa andra 3 barnen de gör allt de kan för att hjälpa mig, även då jag inte bett dem. De är fina människor och gör allt för att hedra sin pappa. Jag har 3 fantastiska barn och sedan 3 till fantastiska barn.
Jag är så tacksam över att få ta del av denna rikedom. Både jag och Dan såg dem som våra barn och barnbarn. Egentligen så är jag väldigt stolt över att vi fick ihop det så bra. Det var aldrig tjafs mellan mig och Dan om vem/ vilka som var biologiska föräldrar. Visst fattades det beslut runt barnen när de var mindre som kunde vara irriterande för den andre. Men det fick vi tjafsa om tillsammans. Barnen skulle gå fri och aldrig känna tvivel om vem som var mamma och pappa och deras trygghet. Visst kunde vi vara oense och det var jobbigt ibland. Men vi fick ihop det och vi var så stolt över alla våra barn. Ett bevis på att vi lyckats är att respektive kullar är så olika på något sätt. De har fått bli dem de är och det gör mig stolt.
Dan älskade sina barn något så oerhört mycket och han var så stolt. Visst älskade han mig och mina barn, men sina barn älskade han så mycket att han bara lyste i deras sällskap. Det var så fint att se.
Till Dan: Godmorgon min käraste. Jag satt och såg på ditt porträtt igår och jag såg inte en fläck på dig som jag inte pussat på. Vi skojade om det en gång och vi kom på att knävecken var opussade på så då gjorde jag det hahaha. Så skojigt vi haft och jag kan skratta fortfarande åt allt knas. Vilka fina ungar vi har du och jag och jag ska finnas för dem, precis som jag lovade dig. Du ville alltid deras bästa och du såg även mina barn. Älskling jag tackar dig för allt du gjort för mina barn. För den du varit och blev i deras liv. Hjärtat finns hos dem alla och håll din hand över dem. Jag ska försöka allt jag kan härnere. Älskar dig till månen och tillbaka.