myma.blogg.se

Så länge sedan är det, som mitt liv rasade ihop som ett korthus. Tårar har fallit under morgonen. Tårar av saknad av det livet. Jag saknar precis allt, som vi hade. Även det som vi inte kunde enas om eller som irriterade som en sten i skon. Ska inte gnälla egentligen för vi bråkade i princip aldrig, utan vi tjafsa precis som de flesta. Om att Dan tyckte jag var värdelös på att vika kartonger så de tog mindre plats, att jag stökade till i kylskåpet när jag packade in matvaror, att han smulade så förbannat och att han aldrig kunde se sig för utan så ofta snubblade på djuren. Tror jag kan räkna på mina fem fingrar de gånger vi inte tog varandras hand och sa godnatt. Men tårarna gör inte ont, utan det finns även så mycket fint att minnas så de rinner bara stilla. Det är så märkligt men när minnet kommer tillbaka till ett år sedan så reagerar jag på samma sätt som om jag stod framför ett stup. Jag drar nästan åt mig andan och jag kan förnimma smärtan, overkligheten, den tappade tron på precis allt. På religionen, världen ,livet ja precis allt. Jag ville så gärna tro på något, vad som helst som kunde ge mig hopp om att jag kunde leva i frånvaron av allt jag visste och kände till. Vet inte hur många gånger jag gav upp och la mig ner och bara ville gömma mig. Men på ngt sätt så fördes jag tillbaka av Märta och kisse och kärleken som jag hade haft .Då visste jag inte att jag skulle överleva minut för minut. Rökte minst 2 paket cigaretter , varje dag!! Jag ville bedöva mig, det gjorde så ont och kändes så mörkt att det fanns inte plats för ljus. Alkohol ökade bara på ångesten och smärtan gjorde så fysiskt ont. Jag kunde nypa mig i armen hårt bara för att den smärtan skulle ta över den andra smärtan. Sov i kläderna länge då jag inte kunde komma över att tanken på att gå och lägga mig utan Dan var fruktansvärd. Det kändes bättre med kläderna på, för då kunde jag intala mig själv att jag bara vilade. Idag är jag så tacksam över den kärlek jag känner....ja jag älskar honom lika mycket idag och jag jag säger ofta - Jag älskar dig Dan Granström. Finns ingen sorg i, det bara värme och leende. Börjar känna mig redo i att lämna facebookgruppen Vimil, Gruppen som gett mig så mycket kärlek ,förståelse och gemenskap. Men jag märker att jag har kommit långt på min väg, längre än många andra som förlorat sin käresta. Jag varken vill eller mår bra av att läsa om bakslag på bakslag som många av mina "vänner " där skriver om. I ärlighetens namn kan jag t om bli irriterad då de har så mycket mer att glädjas åt än vad jag tycks ha. Lite futtigt och taskigt av mig då jag inte kan jämföra på det sättet. Det är "tätare" med medlemmar söderut och de kan träffas på ett het annat sätt än vad jag kunnat. Att träffa någon som förstår utan förklaringar är så skönt och tryggt och man behöver varken få eller ge tröst, man bara vet. Men den största orsaken är att jag vill inte leva i sorgens skugga. Att år efter år inte leva, bara överleva. Dan skulle vara förtvivlad om han såg att jag bara var i sorg. Han ville att jag skulle må bra, vara tilfreds, må gott. Hans kärlek, vår kärlek för mig framåt....mot...till livet. Jag tror jag kan se det framför mig. Jag har säkert flera ledsna dagar och smärta och sorgsenhet i mig och kvar. Men jag blir glad när solen tittar fram, jag kan känna en strimma hopp. Jag kan känna kärlek och se framemot att få träffa alla goa vänner. Jag längtar efter att leva, att skratta så jag kiknar. Jag vill inte dö innan jag levt igen. Jag vill resa till Italien eller till London eller vars som helst. Jag vill åka på charterresa, bada i pool och sova. Jag vill slappa i en solstol och bada var femte minut. Jag vill se balett eller en opera och besöka en historisk plats. Jag vill göra det för mig och för Dan och för att känna hopp och glädje och tro. Men nu börjar jag med en till kopp kaffe och sen kanske en liten tupplur efter långprommisen med Märta. Eller så lång blir den nog inte för det är kallt. Får räcka med en kortis .men att hon får springa lös som en toka, det blir bra.