myma.blogg.se

Jag tänker att min hjärna har varit med om två olyckor. Den första var när jag blev utbränd 2003 och den andra när Dan dog. Efter min krasch 2003 så har jag periodvis haft svårigheter med textförståelse och att läsa myndighetsbrev. Det är i princip bara sk viktiga papper som är svårt och det är väldigt irriterande, för det är ju inte svårt ett dugg egentligen. Men tror att det beror på att jag jobbade med sådant och det var liksom den världen jag rörde mig i, då jag blev utbränd. Nu tycker jag att det utvidgats till det mesta som är viktigt. Beslut och sådant som man måste komma ihåg och tänka på. Det kan vara att boka tid, för allt ifrån bilrep till vårdcentral. Är som om hjärnan blivit krockskadad och är bucklig. Tankarna når liksom inte fram och jag blir nästan lite förvirrad och ibland t om helt blank i huvudet. Jag blir så frustrerad på mig själv och känner mig så korkad och dum. Har försökt att sätta mig in i anstånd av skatt för bostadsförsäljning och har läst och läst och räknat och räknat. Skrivit upp allt viktigt på ett block. Nu tror jag att jag vet??? Att skatten på min försäljning och deklarationen kan vänta tills det är dags att deklarera. Finns tusen regler att uppfylla och många om och dock och kanske. Ska därför försöka ta mig till skatteverket och prata med en riktig människa. Får göra det någon gång framåt då jag är ledig en fredag-söndag. För att offra en ledig dag och reja runt och in till stan är inte vad jag vill göra. Jag behöver min lediga dag till att vila och göra så lite som möjligt eller åtminstone det jag vill göra. Slutar ofta tidigt och skulle rent kunna fara hem och hämta Märta och göra ärenden. Eller göra det innan jobb och sedan fara hem med Märta och sen in till jobbet. Men där kommer begränsningen in igen. Jag stressar upp mig och blir alldeles spänd i hela kroppen av allt rejande och planerande. Så irriterande och jag blir ibland så ledsen över mina brister. Musik är något som jag har börjat tycka mer om eller på annat sätt. Ibland måste jag bara få gråta och spelar då någon musik som betyder något för mig eller som jag vet att Dan tyckte om. Det är faktiskt inte så ledsamt som det låter utan faktiskt skönt att få lätta på trycket. En ny favorit är låten: Du måste finnas med New Kid och det är många textrader som jag tycker så mycket om. (Du måste finnas, du måste. Jag lever mitt liv genom dig.) Kan så ofta känna så, men jag varken levde eller lever genom Dan. Jag levde inom Dan, låter kanske helkonstigt. Men i hans kärlek blommade jag och kände mig fri och älskad och bra. Jag visste faktiskt inte att jag och Dan var som en person i sig. Vi var två individer men ändå som en egen enhet. (Vem skulle hjälpa mig att uthärda kraften härute. Vem skulle ge mig den kraften som jag måste få? Vem skulle trösta mig? Jag är så liten på jorden. Om du inte fanns till, vad skulle jag göra då?) I vår enhet så var jag stark och den styrkan fick jag att vara i vår enhet. Jag hade tilliten, tryggheten och kärlek, vilken gav mig känslan av frihet, självkänsla och glädjen. Han gav mig trygghet som jag aldrig haft förr, som jag aldrig känt varken som barn eller vuxen. Jag vågade vara svag och liten och på samma gång modigare än någonsin. Jag sa flera gånger det sista året vi hade tillsammans. - Hur ska jag klara mig utan dig? Kommer att gå bra sa alltid Dan och jag vilade min oro i de orden. Ibland förstår jag inte att jag har överlevt förlusten av den viktigaste personen i mitt liv. Han gav mig mer än mina föräldrar gjort. Men jag vet att jag gav honom så mycket oxå. Vi var så bra tillsammans, vi hade så roligt och skrattade varenda dag åt och med varandra. Vi var bra på att säga - Älskar dig. Vi var ömsinta och kramiga. Min själ älskade hans själ. Dan var inte något under eller mirakelman utan en människa precis som andra med fel och brister och tillkortakommanden. Men en och en så var vi inget märkvärdigt, men tillsammans och när vi höll om varann så var det ner på cellnivå som jag bara darrade av passion och förälskelse. Jag sa så många gånger - Hur kan jag bli alldeles knäsvag av att se dig, fortfarande efter våra år tillsammans. Vi var lika oense som de flesta om skitsaker, skulle jag tro. Men bråkade princip aldrig, kunde vara sur ett tag. Men sen kompromissade vi och enades, ja t om enades om att vi var oeniga. Jisses vad vi kunde prata och diskutera både stort och smått och Dan som aldrig varit någon pratkvarn kunde min själ och skjorta ha väldigt starka åsikter om allt möjligt och vi var så enade ibland om hur världen var helt galen och en del människor bara skulle likvideras hahhaaha. Var ju spänd på hur det skulle gå i kapellet igår,när jag följde en boende på begravning av frun. Det var inga problem alls för det påminde absolut inget alls om Dans begravning. Så opersonligt och ibland helt vansinnigt i mina öron. Det var samma idiot till präst som var på minnesstunden på Dans jobb. Han som jag hade lust att kasta ut!!! Är så glad över att Dan ville ha en borgelig begravning och att den blev mer han än den svenska kristenheten som styrde. Jag funderar starkt på att gå ur den svenska kyrkan!!! den enda anledningen just nu varför jag inte gör det är att de gör mycket gott i samhället för skattepengarna. Så mycket för barn och ungdomar och det viktiga diakoniarbetet. Det är självaste gudsfruktandet och det tunga och det förmanande som jag ogillar så starkt, i vår lutheranska kristenhet. För mig är gudstro fin, omfamnande, tröstande och förlåtande och har inget gemensamt med vad den prästen igår förmedlade. Är ledig idag och skall försöka hitta till Hörnefors?? Fick ett genvägstips av goa vänner och nu ska jag prova och se om jag fixar det hahaha. Måste införskaffa mer mjölk för utan mjölk i kaffet kan det mesta gå fel. Lev väl.