Vaccination
Nu är jag vaccinerad och klar för drabbning. Nä skämt åsido så känns det bra att ha blivit helt klar med covidvaccinationen. Idag var det i den lokala tidningen ett reportage från "min" avdelning och en av de boende.
Lämnade Märta hos dottern i morse så jag kunde handla efter jobbet med gott samvete. Behövde fler penslar oxå, men ingen målning idag för det gör lite ont i armen. Det känns ungefär som om man har tränat kulstötning och lite ont att lyfta armen. Man kan oxå bli lite tröttare ett dygn och jag vet inte om jag inbillar mig, men jag är i alla fall slö.
Imorgon har jag oxå kort dag och sen ledig i två!! härliga dagar. På måndag så skall jag in till vårdcentralen för att ta ett biopsiprov på mitt utslag på kroppen och sen barnvakt åt lille J och sen på jobbet. Full fart med andra ord och då får nog Märta hänga på och jobba med mig. Hon kalas tioprocentarn på jobbet, med tanke på att hennes jobb är av de ringa slaget hahaah
Hoppas att katterna satt mycket i fönstret idag för idag när jag kom hem så var det rådjursspår nästan in på bron. Hade varit roligt att veta om de såg den, för det var bara spår från en. Men en räv eller något annat har knallat omkring här på morgonsidan, för spåren var färska härefter vägen. Känns så mysigt att bo härute och komma närmare naturen, även om jag inte är någon som gillar att ströva omkring i skogen, så uppskattar jag det oerhört mycket på avstånd.
Idag när jag körde ut till yttersjö och körde efter slätten och tittade ut över byggnationerna så satt jag och pratade högt till Dan. -Har du sett vad de bygger? Nä jag tror inte du varit här , jag tror att du är och tomtar runt på volvo. Låter kanske helknasigt att sitta och prata högt ut i luften sådär och samtala med någon som inte ens finns!!?? Men jag kan ibland låtsas/känna hans närvaro i bilen och det är ganska mysigt och jag känner mig mindre ensam om jag har någon att prata med. Ja jag säger med och inte till, för jag vet ju oftast vad han skulle ha svarat och sagt,
Ikväll är det sorgegrupp via zoom och jag tror att det är det sista. Det känns helt okey för någon gång så måste ju allt ta slut. Vill inte sitta i en grupp månad efter en månad och som en del gör år efter år och aldrig sluta sörja. Man ska inte vara rädd för sorg, men jag tror inte det är helt hälsosamt att liksom flytta ihop med den och leva sitt liv i sorg.
Kanske som ett glas vin som kan vara både gott och avslappnande och trevligt, men för många glas och varje dag är ju inte bra.
Igår så gick jag även ur facebookgruppen Vimil och det kändes väldigt stort för mig. De har varit en livlina och hjälpte mig oerhört mycket, men nu känns det som om det är klart för min del. Jag vill liksom omfamna livet och inte omfamnas av sorgen. Jag vill inte längre läsa om sorg och tårar och smärta, det ger mig bara en klump i magen. Jag saknar Dan så det gör ont ibland ,men jag orkar och vill inte leva i skuggan av sorgen. Jag vill läka och leva och minnas det jag vill och det som känns bra.
Jag har inte kommit ur hela processen än men jag har i alla fall kommit långt...Men herregud kom just på något när jag sitter här och skriver????!!!!!
När jag var hos mediumet i höstas, så sa ju Dan att jag skulle lyssna på mig själv och bara tänka på mig själv i tre månader sedan skulle det vända......Herregud när jag kom hem från den resan så lyssnade jag ju!! och bestämde mig snabbt för att sälja och flytta fastän det var helknasigt. Jag undvek att göra annat än att ta mig igenom december och det var ingen dans på rosor. Jag tänkte hela tiden på att inte göra mer än nödvändigt och det jag absolut ville. La mig skittidigt på kvällarna och sov mycket. I princip direkt efter årsdagen för Dans död så kändes det som om det vände eller som om jag kunde andas på ett annat sätt. Han sa genom mediumet att jag var nästan över kanten på sorgevågen men att jag måste vara snäll med mig själv och spara energi så jag kom över på andra sidan och kunde börja hitta fast mark.
Visst har jag fast mark nu under fötterna och känslan av att inte ha det önskar jag ingen. Det är en hemsk och otäck känsla och jag kan minns jag hur det kändes...huvvaligen.
Jag måste bara stå ut ett par månader till, då jag hoppas att vårsolen kommer att få mig att må ännu bättre.
Ni skulle se och höra hur jag skämt bort och låter Märta göra!!! Hon ligger just nu på köksbordet med benen åt olika håll och snarkar. Heltokigt att låta henne göra så men hon tycker om att ligga och titta ut och se om det kommer någon efter vägen. Men orken tog nog slut efter att ha lekt med mopsen Ruth hela förmiddagen så då blev det en tupplur istället. Katterna är ute och jag sitter här i soffan och det börjar skymma ute. Ska kanske börja fundera på vad jag sa äta till middag, men först bara sitta och filosofera en stund. kram