myma.blogg.se

Så står det på min räknemätare på hur många dagar och timmar, det är sedan Dan dog. Det visar oxå minuter och sekunder. Men på något sätt så är han dödsdag idag, för mig. Idag var den sista dagen då vi pratade, skrattade och försökte leva som "vanligt" Som vanligt så vaknade jag tidigt, Dan hade inte sovit i sängen så jag hade aldrig behövt vända honom. Godmorgon älskling sa jag som vanligt,när jag steg upp. Drack en kopp kaffe och gick sen ut med Märta. Svettningarna var nu helt borta, men han hade ont lite varstans. Han var orolig över att han tagit för mycket smärtstillande, men jag sa att du måste ta mer på en gång. Han var ganska påverkad av sin rädsla att vara morfinborta. Han ville leva och vara med, sa han. Inte som ett kolli. Jag kan förstå det, för han var stundtals väldigt "borta". Han kom in i köket och såg på mig och frågade. Har jag druckit kaffe? Ja sa jag din kopp står där. Har jag ätit något, sa han sen. Ja en bit sockerkaka. Vi hade bestämt att gå igenom de sista pärmarna i bokhyllan och ta fram och kasta det som inte var aktuellt längre. Dan sparade allt i pappersväg, Deklarationer sen årtionden tillbaka, alla möjliga brev från instanser hade han satt in i pärmar. Vi skulle tömma skåpet och flytta ut det så att det fanns mer plats till, rullatorn och den rullstol som vi trodde skulle behövas snart. Efter en stund så var han sig själv igen och vi började sortera. Vi fnissade och log när vi hittade små lappar som vi skrivit till varandra. Alla böcker kom vi överens om att ge till hans syster, och de skulle komma vid halv elvatiden och hämta dem. Han var vanligtvis ingen som ville göra sig av med böcker som han tyckt om. Men nu visste vi båda att....det var dax. Han syster och hennes man kom och och hämtade dem och Dan var utslut. Han somnade och jag la över honom en filt. Efter ngn timme kom S och E och hon blev riktigt orolig när hon såg honom. Men jag tyckte att han var som vanligt, tror att man inte märker lika mycket då man är mitt upp i allt. Vi hade en fin eftermiddag och Dan var klar i huvudet, men hade ont lite varstanns, nu mer i armarna. Hans fötter var som små klubbor, trots att han hade stödstrumpor dygnet om och högläge. Vid halvfem hade vi ätit en gröttallrik och bestämde oss för att fortsätta se en serie svtplay. När jag satte mig ner så sa han att han trodde att det hade börjat samla sig vatten i lungorna för han kände ett tryck. Inget som oroade mig, då han fick tömma lungorna på vätska lite då och då. Men det är lätt att det kan bli lunginflammation, så jag sa ska vi inte ringa och be att få en tid, för tömning? Han hade haft 2 lunginflammationer och då måste han ligga inne några dagar och det ville ingen av oss. Nja sa han, vi ser en stund och sen kan jag resa mig upp och gå lite och se om det blivit mer. Han var lite andfådd, men lugn och vi hade det riktigt mysigt. Vid halv nio var jag tvungen att gå på toaletten och vi pausade. När jag kom tillbaka stod Dan upp och försökte liksom stretcha axeln. Då åkte hans tröja upp och då såg jag att hans mage var alldeles blåstrimmig. Jag sa oj!!! och han sa vad är det? Din mage?? tog ett kort på hans mage och höll upp mobilen, så han kunde se. Du sa jag...vi ringer palliativa teamet. Känns det annorlunda? Nä sa han, ska vi inte vänta? Nä sa jag det där är ju dålig syresättning och imorgon är det en röd dag. Det är bättre om vi får en tid och åka in och tömma så slipper vi vänta på akuten. En sköterska kom och hon sa att han behövde vätskedrivande. Han fick en pinkflaska och det tyckte han var väldigt tokigt. Nog kan jag väl gå på toan, sa han. Ja men det kan komma fort sa hon och då är det bra om du har den nära. Dan rörde sig ju inte så snabbt och han insåg det ganska fort. Han skrattade faktiskt åt eländet. Allt var som vanligt och vi pratade och skämtade, medan sköterskan ringde och fixade en tömning nästa morgon kl 8. Jag messade S och frågade om hon kunde ta Märta. Fick ok som svar och allt var som vanligt......i tio minuter till Sköterskan började först att packa ihop sin väska,när hon sa. Vi kan ju ta proverna nu istället för på tisdag om du vill? Dan tog prover en gång i veckan, för att kolla in lite olika värden. Ja va fiffigt tyckte vi. Hon började med att ta ett blodprov ,men det kom inget blod och hon provade en gång till. Sen tog hon blodtrycket, och tog sedan fram en syremätare. Jag och Dan sa att han antagligen var så sönderstucken att det kanske var därför det var svårt. Han var ju alldeles blå av alla tidigare stick, på armarna och händerna. Då reste sig sköterskan och sa till mig. -Kan jag få prata med dig? Ehhh....javisst. Gick mot köket och min enda tanke var om det var något med den vätskedrivande sprutan som hon skulle ge honom. Att han kunde liksom kissa på sig.... Istället lägger hon sin hand på min axel och säger:- Dan håller på att gå bort nu!!!! Det vore bra om ni kunde ringa barnen.......Ehhhhh ????? Det blev helt tomt i huvudet. Hon fortsatte- Jag måste gå och berätta detta för Dan nu. Hon satt sig framför honom och la sina händer på hans knän och sa: -Dan om du somnar nu är det för alltid. Du har så dålig syresättning att ditt hjärta orkar inte mer. Du behöver syre och det finns bara i ambulans. Jaha sa han och vände sig mot mig och jag kommer aldrig att glömma den blicken. Där fanns rädsla, lugn och omtanke om mig. Han sa och sträckte sin hand mot mig, jag vill vara här hemma. Jag blev så rädd att jag skulle se honom kvävas inför mina ögon. Vad händer??? när händer det? kommer han att svimma? kommer han att bli blå. Oj jag måste ringa barnen. Resten är bara fragment.....och jag förstod långt senare att jag stängt av och var i någon form av chock och det inte sjunkit in. Han var ju som vanligt.....hur kunde hon säga att han höll på att dö??? Idag för ett år sedan var sista dagen då vi delade vårt liv tillsammans i nöd och lust. Det var en fin dag tillsammans och vi hade skrattat, och pratat mycket. Vi hade varit nära, nära varandra på så många sätt. Vi hade sett varandra i ögonen och skämtade vid middagen om att nästa helg far vi till stugan. Vi hade bestämt att vi skulle säga så, fastän vi visste att Dan inte kunde orka med resan eller att gå uppför trappan. Det kändes så bra att bara säga att, nästa helg åker vi till stugan. Vi pratade om hur vi skulle möblera i rummet, för på tisdagen skulle vi få hem en säng. Vi funderade på om vi kunde ringa på morgonen och kolla när de skulle komma. För klockan 13 så skulle vi fara och skriva på testamentet. Dan oroade sig för hur sjutton han skulle komma i och ur bilen. Det löser sig sa jag. Men det blev aldrig så.