6:e januari
Tidigt på morgonen ca 6tiden, föll Dan in i ett tillstånd av ytlig medvetslöshet. Han hade fått komma upp på onkologiavdelningen, till personalens "förvåning". De trodde ju att han skulle avlida redan på akuten. Men han höll sig kvar.
Jag var i ett töcken som samtidigt var glasklart. Nu har jag förstått att jag var i en sorts chock. Men då var jag "jättekonstig" Jag klarade knappt att vara inne i rummet utan ville mest bara därifrån. Dans barn satt runt honom och fler vänner och familj slöt upp så han var aldrig ensam. Men jag förmådde inte att ta in det som hände.....kunde knappt närma mig sängen.
Ibland så tror jag att den lilla bubbla som jag och Dan befunnit mig i sprack och jag kände mig eller ställde mig utanför. Vi hade levt ett så nära liv under året och varit tillsammans dygnet runt. Vi "hade "mörkat" en del för alla hur illa det egentligen var ställt. Vi hade liksom slingrat ihop oss och nu var det en massa andra som kommit in i bubblan eller som spräckt bubblan. Jag kunde inte ta in scenen, med Dan min älskade som låg i en säng med familj och vänner runt sig.
Är så tacksam för alla som fanns där runt honom, så mycket kärlek och vänskap. Jag kände mig så kall och konstig och som om jag var en isdrottning. Men jag förstod inte egentligen utan blev praktisk och frånvänd. Då var det så skönt att M fanns där och hjälpte till och helt enkelt fanns där, när jag inte kunde. Hon vakade när vi andra sov några timmar och det kommer jag aldrig kunna glömma. Så fint och kärleksfullt och ovärdeligt.
Jag for hem för jag skulle ju ge kisse mat och byta om. Skyndade mig in och kisse skrek av hunger så jag hann inte ens ta av mig jackan. Gick direkt till kylskåpet för att ta fram hans mat....då såg jag filen. Filen som Dan brukade ta till morgonmedicinen!!!! Hann tänka: - Vem ska dricka upp den? Dan dör ju nu???? Herregud Dan håller på att dö.....Jag skrek rakt ut och bara ramlade ner på golvet. Det händer nu....nej det händer nu....Dan dör. Där och då förstod jag och jag rusade tillbaka till bilen. Skrek och grät hela vägen tillbaka till sjukhuset. Fick lov att samla mig i ett dagrum, innan jag kunde gå in till honom. Hade fortfarande svårt att vara för nära honom, då jag kände att jag höll på att gå sönder. Men jag vet att han förstod mig och det fanns så mycket värme runt honom. Jag höll ihop, men behövde röra mig och gå omkring för paniken låg hela tiden under ytan.
Alla fina som kom till hans bädd, det var så fint och jag kände mig trygg med att lämna rummet.
Där låg han...han som jag inte trodde jag kunde leva utan. Han som jag fortfarande inte har lärt mig att leva utan. Dan finns i mitt minne och i den starka kärlek som jag har till honom. Jag lever ett liv med honom på ett sätt som inte går att förklara utan att det låter helt galet. Jag lever inte i minnen eller av minnen utan med minnen. Jag saknar hans kramar oerhört mycket och att få prata med honom, närheten saknar jag så det gör ont i bland. Men jag tror att jag lär mig för varje dag att leva utan hans fysiska närvaro.
Älskade vännen min, nu är det snart över det första året utan dig och det värsta år jag någonsin har varit med om. Hade inte en aning om att sorg kunde göra så ont.