Dag 1???
Skulle man säga att idag är dag 1?? Dagen efter årsdagen och den dag då sorgeåret har gått sitt varv?
Inte vet jag vad jag ska svara, känna eller tycka om det. Jag är bara glad att dagen och kvällen gick bra och stundtals var fylld av leenden och värme. Igår tog jag den första av två covidvaccin, vem hade trott det för ett år sedan?? Att det skulle bli pandemi och kaosartat emellanåt, och att jag skulle flytta ut till Sörmjöle, börja jobba på äldreboende och framförallt överleva!
Från förra året minns jag i princip inget från den här dagen, mer än total obegriplighet.
Mådde hela tiden lite illa och ingen matlust och jag gick ut med Märta som en zombie. Det var som en väldigt påtaglig overklighet och tankarna var som en seg massa.
For in på jobbet 1 1/2 timme tidigare igår, mest bara för att jag gjort alla ärenden jag skulle göra och att på jobbet, vilar jag från alla tankar och går in i arbetsmood. Har tagit ut en semesterdag idag,mest bara för att jag var orolig om jag kunde sova inatt.
Men det gick bra och när jag kom hem igår kväll från jobbet, så var det en konsert på tv ,med Tomas Ledin och jag satt och tittade på Dans porträtt i ramen på tvbänken. Ledin sjöng många av sina gamla och populära hits och det var trevligt och jag satt och mindes tillbaka till andra tider. Dottern skickade filmen om Dan som vi spelade upp på minnesstunden. Det var fint och tårarna rann, men mest bara över hur mycket vi gjort och vilka fina ungdomar vi har runt oss och barnbarn.
Det kom ingen förtvivlan eller känslostorm eller något annat än känslan av kärlek och stolthet som jag tror att Dan "förmedlade" till mig.
Jag känner inte att något speciellt inträffade på årsdagen, vilket inte är så konstigt, för egentligen dog han redan den 5 januari på något sätt.
Hade ändå gruvat mig flera månader inför dagen så jag var beredd på en tung dag med bakslag. Jag är inte färdigläkt eller känner att det är nystart. Jo på ett sätt känns det som nystart, då jag ser framemot att snön försvinner och att ljuset och värmen kommer. Längtar tills jag kan sitta ner och dricka kaffe ute på bron.
Dan finns med mig hela tiden på ett fint sätt och det ger mig både glädje och kärlek, även om jag ibland längtar efter att få hålla om honom. Jag saknar närhet så fruktansvärt mycket, att få krama och skratta med någon. Saknar någon att bry mig om, någon att prata med om ditten och datten med. Någon som man kan äta middag med och som respekterar mig och mitt sorgearbete. En änkeman skulle passa finfint, som inte annat vill än ha sällskap. Kärlek är inte något jag söker utan vänskap och kramar, utan intimitet.
Men jag är inte riktigt där än.....
Hade egentligen tänkt åka upp till stugan idag och kolla läget. Men det får vänta ett tag till, för jag har inget lust att åka fram och tillbaka idag. Istället skall jag göra rullader och lite köttfärsbiffar. och om jag ids baka lite matbröd. Annars blir det imorgon. Snart ljusnar det och jag är innerligt tacksam över att det inte snöade lika mycket härute som i stan. Snöskottning är så tråkigt att det är på samma nivå som lövkrattning hahaha. Fast det är faktiskt tråkigare än det mesta.
Till Dan; Godmorgon min kära gubbe. Älskar dig idag oxå....Så brukade jag säga, till dig med fortsättningen....och jag tror jag kommer att göra det hela dagen. Du log alltid då och sen pussade jag dig på pannan. Mitt lilla gosetroll, vet du vad? Älskar dig idag oxå...ända till månen och tillbaka