Den sista dagen
För ett år sedan sov jag på golvet nedanför Dans säng. Barnen sov i fåtöljer eller på golvet. M hade vakat medans vi fick några timmars sömn, det går aldrig att mäta den tacksamheten jag känner.
Kände mig mer närvarande denna dag än jag varit dagen före. Hade försökt gå undan till ett anhörig rum för att sova, men jag bara grät. Så jag gick tillbaka till Dans rum.
Vänner och familj kom och gick under dagen. Dan fick en morfinpump ,men ibland tog smärtorna över och han bara fäktade med armarna. Det var så hemskt och jag tänkte att jag vrider på och ger honom en överdos...jag tar straffet. Men det gick inte att göra så, då det var låst på mängd och tid.
Han blev gulare i huden, och strimmorna på benen av syrebristen bleknade. Men han andades lugnt och varken rosslade eller kämpade.
Det finns stora luckor för mig under dagen och jag var liksom inte där på något konstigt sätt.
Alla var så fantastiska runt oss och vi hade det riktigt fint stundtals. Precis så som jag visste att Dan ville ha det.
Jag satt ibland bredvid hans huvudända och och sa hur mycket jag älskade honom och att jag visste att han älskade mig. Jag bad honom att släppa taget, att jag klarade mig.
Timmarna gick och det blev kväll.
Portarna skulle stänga klockan 10 och M funderade på att fara hem och byta kläder och fräscha till sig. Men först skulle vi gå och ta en kvällsrök. Jag hade lämnat min telefon på laddning innan jag gick. Men tack gode gud så tog M med sin. Då ringer hennes telefon och Simon säger: KOM Skynda er.....
Vi sprang och jag bad högt i hissen....snälla låt han gå......snälla Dan gå dit du måste.....
Jag rusade fram till honom och sa älskling gå till mamma.... det är okey. Älskar dig.
Han tog ett andetag....och var borta. Det var ingen kamp eller dramatiskt utan bara....över.
Vi hjälptes åt att tvätta honom och hans bästaste vän var med och det kändes så bra. Det sa även Dans barn att det kändes så rätt. De sa att H:s kramar kändes som pappas. Tycker det var så fint.
Min panik låg under ytan och jag ville bara springa ut och så långt bort jag bara kunde. Jag var ensam nu....Dan var död. Min son följde mig hem trots att jag sa att det inte behövdes och han körde bakom mig hem. Jag skrek som en galning i bilen så jag var hes flera dagar efteråt.
Han var död det förstod jag ,men ändå inte. Hur kunde det bli så? Vad hade hänt? Det var så obegripligt....inte kunde väl Dan vara död och borta???? han var ju min människa...min älskade, min person, min bästaste vän. Jag stoppade all den där ångesten och paniken i en box långt in i själen och bara fungerade de första dagarna. Liksom avstängd och praktisk.
Ikväll kl 21.43 hade det gått 1 år. 1 år som jag aldrig mer vill uppleva. Jag har kommit så långt i mitt sorgearbete, även om jag ibland snubblar till och faller. Dan skulle vara stolt över mig. Jag är oxå stolt över mig. Han ville inget annat än att jag hade det bra och skrattade och levde. För honom är jag beredd att kämpa vidare, för det vi hade. Han finns inte ,men han har funnits och det betyder något för mig.
Älskade grynet mitt, älskar dig var du än är. <3