En liten dipp
Idag bränner tårarna bakom ögonlocken. Egentligen ingen fara på taket utan en helt rimlig förklaring. Sov länge idag och vaknade inte förrän kvart i åtta. Men jag har ju inte kommit upp i full energi ännu. För jag hoppas att det är något som följt med förlusten av Dan. Men jag har bestämt mig för att stå ut med min trötthet och inte göra någon stor affär av det. Jobbet tar mycket av min energi och jag behöver minst 8 timmars sömn annars blir det inte alls bra. Nu har jag satt igång projekt måla taket ,men tar det så lugnt jag kan med det.
På måndag ska M vara med i programmet Fråga doktorn, om autism och husdjur. Hon är lite nervös att hon bara babblade på, men de klipper ju ihop och det är säkert inte så länge heller. Men jag är så stolt över henne att hon trots att hon har häcken fullt med sitt egna tunga lass. Så brinner hon för att undervisa och hjälpa med allt hon kan inom funkisvärlden. Hon har ju sitt egna instagramkonto med superfina följare och de har nominerat hennes pojke till Ellas hjältar som är en fond. Så nu kanske hon eller snarare L får hjälp med en bilbarnstol. Han behöver en specilalbyggd som kostar skjortan. Han är som en liten Houdini och tar sig ur de flesta bälten och anordningar på nolltid. Därför behöver han en tryggare och framförallt säkrare bilbarnsstol som kan funka i många år. Något som är väldigt stressande varje dag för föräldrarna, när han vips tagit sig ur och kryper runt i bilen.
Igår när jag kom hem så hade de monterat de nya köksluckorna och det blev så bra. Jag bar satt och tittade på de fina luckorna och mina fina diamantknoppshandtag. Precis samma som vi hade på Röbäck, och jag älskar dem lika mycket nu. Helt fantastiskt vackert när solen lyser på dem och det blir massa vackra färger som kommer från prismorna. Plötsligt när jag sitter där och tittar och pratar med Dan om hur fint vi fått och om han tycker om det så slår det mig att han faktiskt inte på riktigt finns. Det visste jag sen tidigare såklart men känslan av att dela något med någon annan, litet eller stort blev så påtagligt. Jag kände mig så liten och ensam och ingen att dela vardagens alla små händelser med på riktigt. Jag trivs med att småprata ut i luften till honom, men igår så kom tanken att han är ju inte här??? och kommer inte att vara här och se.
Idag finns känslan kvar och jag känner mig lite låg och skör. Samtidigt finns det eller jag vill och tror på att han måste finnas på något vis hos mig. Ibland så blir det starkare kanske speciellt i bilen., där jag ofta surrar högt med honom och gråter och tömmer ur mig.
Samtidigt så är det inte alls som det var förra året, det är så tydligt för mig att det värsta är bakom mig. Men en dipp då och då är helt naturligt, om man tyckt om någon väldigt mycket och som man sedan förlorat. Sen spelar det nog inger roll om det är en familjemedlem, eller en arbetskamrat , förälder eller en vän.
För varje tår jag fäller så kommer jag längre bort från det hemska, ja det känns faktiskt så. Att jag liksom måste gråta mig igenom flera händelser och skeenden i livet där vi varit två. Liksom som jag måste "vänja" mig att vara ensam och prova allt gammalt på nytt igen. Svårt att förklara och göra det begripligt, så jag nöjer med att tänka att just nu är det så här och det varit värre.
Idag är jag ledig för jag jobbar helg och jag skall måla och baka en kaka att ta med till de boende imorgon till fikat. De tycker det är så gott med något extra till kaffet, istället för det vanliga fikat. Har en dam som t om säger nam nam när hon får något sött och gott.
De flesta är gamla och sköra och jag fasar för när de går bort. De betyder så mycket för mig och jag ser dem som min lilla familj. Några som jag kan krama och sköta om och fylla mitt hjärta med.
Idag ska jag nog bara surfa runt med alla mina känslor och tårar. Samtidigt som jag påtar på och tvättar ,bakar, målar taket och styr runt möbler allt eftersom jag målar. Det är en fin dag idag och solen lyser så vackert utomhus, så jag antar att det blir en längre prommis med Märta oxå. Inte för att jag tycker om det utan för att hon älskar att tokspringa upp och nerför snöhögarna och plogkanterna, och jag blir glad av att se henne så lycklig. Sen tycker kissarna om att följa med på promenader oxå, även om lilla Siv inte följer med allt för långt.
Skulle behövt skyffla undan lite mer snö oxå,men jag slipper helst hahaha.
Nu blir det en kopp kaffe till innan jag skall fortsätta måla lite och sen hänga upp tvätten.