Förbaskade skit
Jag tror ja jag är nästan säker på att det är Siv som är boven. Nu är det i alla fall kört och doften är inte kul här. Vad? kanske ni tänker....suck. Tredje gången gillt och den här gången missade jag det. Frysen....ger mig tusan på att det är hon som sliter ur kontakten. När jag ställde in sängen i lilla rummet täcktes alla kontakter över och jag har fått dra en skarvsladd, från hallen. När hon får sina tokil så springer hon runt som en galning och biter i allt och fastnar i allt. Hon river och sliter och gnager. Har t om försökt ge sig på att gnaga på bordsbenen!! Samtidigt så är hon den gosigaste katt jag någonsin mött.
Två gånger har jag hört pipet som indikerar att ngt varit fel och det har inte hunnit tina. Men nu stinker det när jag öppnade frysdörren. Suck och den var närmast fylld......så nu är det bara att börja tömma i säckar och försöka vädra. Vet det tusan när kontakten for ut men det var inte igår, utan måste ha hänt när jag var på jobbet, tidigare i veckan.
Förgrymmade kattuschling.....gör lite ont att slänga så här mycket mat åt pipsvängen. Tur att det är tömning av matkärl på torsdag och att det skall vara kylgrader så det inte sticker apa ur tunnan.
Sov länge idag och det beror nog på att jag var uppe sent igår och såg en serie, som jag gillar mycket. Virgin river heter den. Ingen toppserie, utan bara sådär småmysig och lite igenkännande, då det handlar om bl a om en änka.
Idag för ett år sedan var jag på bårhuset och tog avsked en sista gång av Dan. Just när han avled så var han blek och lite gulaktig i hyn. Näsan var vass och han såg inte ut som sig själv riktigt. Jag vet att jag hade känslan av att, jag var inte klar med mitt avsked. Jag måste få en stund med honom alldeles själv. När jag kom dit så frågade jag om han var missfärgad, vilket man ofta kan bli efter döden. Särskilt om man haft syrebrist, vet att min mamma var nästan blåsvart på vissa ställen. Vaktmästaren tittade på mig och sa nästan förvånat: -Nej jag tycker han är jättefin.
Jag gick in i rummet på bårhuset där man kan ta avsked och han låg på en brits och såg så stilla ut. Låter kanske knasigt att säga att han såg stilla ut då han var död. Men det fanns ett sorts lugn i hela rummet. Det enda som stack ut var kylan från hans kropp. Han var så kall och när jag la min hand på hans bröst så röck jag först till mig handen, av den plötsliga kylan. Han såg precis ut "som vanligt" och han hade liksom "svällt" upp sig och det vassa,och vita var borta. Han var så fin och jag tog många kort och även en kort film. Klippte av en tuss hår, vilket kanske låter helt knäppt och fråga mig inte varför?? Har inte en susning, men det var som om jag behövde göra ritualer för att jag skulle vara säker på att jag varit där och att han verkligen var död och borta. Jag pussade honom vid tinningen och tänkte att jag ville känna hans doft en sista gång. Men det fanns inte så mycket kvar, doftade mer kallt och sjukhus. Det var så fint och trots allt är jag glad att jag for dit och såg honom och inte hade kvar bilden på näthinnan hur han såg ut när han just avled.
Men jag hade ändå kvar känslan av att "jag var inte klar" Hade jag kunnat så hade jag velat ta hem honom. Vet att jag till och med fick ett infall att bara slita tag i båren och springa. Långt och aldrig stanna, förrän det var bara han och jag.
Tänkte inte så genomtänkta tankar under denna tid, och jag fick ibland hålla i mig för att inte avsluta mitt liv. Vet att jag stod flera gånger och tittade på Dans alla mediciner och kände dragningskraften. Jag ville verkligen "fara till honom" och förstod inte alls varför jag skulle vara kvar. Men Märta och gammkisse kunde jag ju inte lämna vind för våg. Jag hade gjort upp planer om hur jag skulle gå tillväga och lösa allt. Men sen, kom jag ihåg löftet jag givit till Dan. Att jag skulle kämpa, att jag hade lovat att finnas för barnen. Det var så svårt och ett löfte som jag ångrat så många gånger. Men jag har brutit många löften, men just detta löfte var speciellt som inte går att förklara. Vi satt vid bordet i köket och jag sa att jag inte förstod hur jag skulle klara mig utan honom, att orka finnas. Dan sa, att nu var ju stugan fixad det mesta på och att barnen skulle förstå att jag inte kunde lösa ut dem ur dödsboet på en gång. Men Dan det är ju dig jag pratar om.....hur jag ska vilja finnas kvar när du inte finns. Jag vill inte det,,,,,jag förstår inte varför jag skulle vilja det när du är borta. Du är ju den som får mig att vilja leva och känna glädje och den som jag ville bli gammal med. Han tittade på mig och sen reste han sig från stolen och ställde sig upp och knäppte på vattenkokaren för ännu en kopp kaffe. Stod en stund vid bänken med ryggen mot mig och med händerna på bänken. Liksom på knogarna och uppdragna axlar, brukade skoja om att han såg ut som en gorillahane hahaaha.
Sen gav han mig en kopp kaffe till och en åt sig själv och satte sig igen. Jag respekterar det du säger, men jag vill att du kämpar först. Han såg på mig som han aldrig gjort förr. Liksom lugnt men ändå så bedjande. Du måste kämpa tills det inte går. Det är viktigt för mig att veta att du finns för barnen. Att jag vet att verkligen försöker finna. Dan bad mig nästan aldrig om något. Han gjorde allt för mig och därför kändes det otroligt "stort" att han verkligen bad mig vara kvar. Han krävde inte ett löfte utan tittade bara på mig och sa. Du måste försöka och kämpa. Jag hörde mig säga, ja jag ska, göra allt vad jag orkar. Men det blev inte så ändå, för jag orkade inte leva utan honom. Jag dog invärtes flera gånger och det enda som höll mig vid liv var löftet och minnet av den stunden vid köksbordet.
Här sitter jag idag, med rutten mat i frysen. Dan och gammkissen är döda, Jag lever och har hälsan och tankarna på hur jag ska avsluta mitt liv, finns inte längre. Jag har överlevt den värsta tiden i mitt liv och jag är kanske inte riktigt klar än över vem jag är nu. Jag har tak över huvud och jag är så tacksam över att jag flyttade från lägenheten. Vissa dagar känner jag mig gammal och förbrukad och övergiven av livet. Andra dagar är helt okey och allt oftare kommer det bra dagar.
Nu skall jag dricka en kopp kaffe till och sen måste jag ta itu med frysen och eländet där. Snön faller stilla utanför fönstret och alla djuren ligger runt mig i soffan. Dan finns med i mitt hjärta och om jag blundar kan jag "se" honom bredvid mig.