Måndag 18/1
Idag är det tydligen måndag och en ledig dag. Skönt som tusan då det har känts som denna helg har varit lång. Dödsfall och bårbilar och ledsna människor har nog påverkat att det har känts lite tyngre. Sen märker jag på kissarna att de verkligen blir "glada" när jag kommer hem. När man jobbar helg så är jag borta mycket och när jag väl kommer hem så går jag oftast direkt i säng. Speciellt när man har delad tur, då jag lämnar hemmet vid halv sju på morgonen och inte kommer hem förrän vid halv tio på kvällen. Mitt på dagen har man ngr timmars rast, som jag fördrev med att lämna igen ett par gardiner och tankade bilen och gick en promenad med Märta. Är så himla trött och slut när jag komer hem, att jag orkar inte hålla mig vaken och ens glo på tv en stund.
Var ju på vdc i fredags och de stod frågande till vad som orsakade min hudförändring. De tyckte att det såg ut som bältros,men det stämde inte in på det jag beskrev. Så de tog kort och skulle remittera till hudkliniken. Tror ändå att det är en följd av en själsstress, som jag upplevt under decembermånad.
Idag skall jag "finskotta" lite runt bron och göra en bredare gång till dörren. Skall tydligen komma mer snö till helgen :(......blääää säger jag.
Vilket konstigt liv vi lever de flesta av oss under denna pandemi. Vi som är ensamstående är nog mer ensamma än någonsin och när man som jag är kvällstrött och har eremitdrag så blir det nog ännu mer påtagligt att man saknar att bara surra med någon om i princip ingenting alls. har en god vän som ringer mig lite då och då och henne brukar jag surra med länge och det är så mysigt. Sen så finns det andra goa vänner som hela tiden finns i mitt hjärta och betyder nästan allt för mig. De svävar liksom runt i mitt medvetande och vetskapen om att de finns en signal bort är ovärdeligt.
Längtar efter att träffa barn och barnbarn oxå och få skratta och bara hänga. Kanske känns det extra mycket då ett av barnbarnen fyllde fyra igår och inget kalas eller firande hölls som "vanligt". Tänk att L fyllde fyra år och nu går från småbarn till liten pojke. Tycker ofta att fyra år känns som ett nytt stadie på något vis. Vår lilla L har ju autism 3 och har ingen uppfattning om att han fyllt 4, utan han tuffar på som vanligt. Ibland gör det så ont i mig att han inte förstår hur älskad han är. Att han kan säga om han har ont eller utrycka med ord vad han känner. Men det är ju tack gode gud mina känslor och inte hans. Han har två fantastiska föräldrar som kan läsa honom och gör allt och då menar jag allt för honom. Han är en lycklig liten pojke, med ett leende som kan smälta isberg. Som radar saker och hoppar och skuttar och är mig så kär.
Grattis älskade L <3
Jag tänker ibland att jag lever i en bubbla....som jag på något vis hoppas ska spricka så småningom. Tänk när man kan kramas och träffas och skratta, så mysigt.
Men min bubbla är ändå helt fantastisk om man jämför med den bubbla jag var i för ett år sedan. Herregud så hemskt det var och det knyter sig i magen när jag tänker på hur överdjävligt det var. Det är så fantastiskt att kunna skriva var.....för nu har jag överlevt det djävligaste av allt. Jag strävar efter att hitta mer, att lära känna mig själv mer. Att hitta nya vägar att gå på.
Jag vill tro att Dan går bredvid eller snett bakom och allt som gör mig glad och får mig att skratta och leva gör honom ännu gladare. Det gör mig inte ledsen att tänka på honom utan bara ett litet hugg som övergår i varma känslor.
Finaste älskade Dan, Saknar din fysiska närvaro och t om ditt smulande och ditt huckrande skratt. Men vi var ett fint team och den andan ska jag minsann vårda och älska och är så tacksam över. Just idag är jag glad över att jag fått dela mitt liv med dig. Bara vara glad och känna hopp om att det fortsätter kännas bra. Att pandemin bara försvinner och att solen lyser och smälter bort snöhelvetet. Men det kommer.....ja det finns hopp