Plötsligt händer det....
Jajamen har tagit tummen ur arshlet och har torkat av alla köksskåp och rensa kylskåpet.
Kör en maskin tvätt, tvättat filtret i spisfläkten och dammat alla föndterbrädor och har vattnat inne blommorna. Skrivit en lista på det som jag tänkt fixa och handla idag. Dessutom begravning kl 13 som jag verkligen vill gå på. Men jag minsann slöat oxå och nu börjar det bli lite jäktigt hahaa. Stiger upp tidigt och ibland går tiden fortare än jag tror.
Tidigt i morse när jag var ute och morgonkissa Märta så var det ganska kallt och det var så tyst. Gick där och kände mig så ensam och utan någon att hålla i handen. Saknar ibland Dan att jag tappar andan en stund. Men jag lät inte känslan äta upp mig utan tänkte att trots det är kallt och jag går här klockan sex på morgonen i den skitigaste och mest nötta koftan i hela norra sverige. Så snöar det inte och är så kallt att man måste ha vantar. Jag ska snart ha semester och jag har det trots min saknad efter Dan det helt okej. Han ska inte få sitta på sitt moln i himmelen och vara orolig för mig. Eller sitta? Om jag känner honom så snubblade han på en molntuss och ligger platt ner hahaaa.
På den här bloggen skriver jag av mig och den är en sorts vän. Ni vet en sådan man kan säga åt att det mesta suger
Och som bara förstår att man behöver få "kräkas"ur sig då känns det bättre. Därför skriver jag att jag saknar Dan så mycket att jag tror att jag ibland inte kan ta ett till andetag. Känner mig så falsk ibland när jag träffar Barnen och familjen och ler och skrattar och när de far så gråter jag hejdlöst,därför Dan inte var med. Tror att de kanske skulle bli orolig eller själv bli nedstämda eller så är jag oxå lite rädd att släppa ut det "onda". Det är INTE för att jag vill få medkänsla eller massa pepp. Det skulle vara jättejobbigt och inte något jag vill ha. Min sorg är personlig och intim och något som är helt naturligt och normalt. Krocken består av att jag liksom spänner mig och blir trött och orken tar slut fort. Får så knäppa tankar att de tror att jag är som vanligt.....att jag inte saknar honom så mycket som jag gör och att jag kan och orkar allt. Det knäppa är att det är ju det jag ger sken av.....att allt är bra. Jag vill liksom inte oroa dem eller bli ett föremål för att de ska känna sig tvungna att fundera hur jag har det. Jag vill att barnen skall ha det bra att båda mina och Dans barn ska få det bästa av det bästa och att jag kan hjälpa dem med allt jag kan.
Så snurrigt och vimsigt det blir i mina tankar ibland,även om jag förstår att det jag känner och upplever är inget konstigt eller udda . Det är som det är....
Älskar min familj och de gör mig glad. Men jag saknar Dan så in i helvetet. ..att få tala om hur kul det ska bli att M med familj kommer hem till Umeå . Hur glad jag är för L assistans, hur söt E var i sin klänning. Hur många fästingar jag plockat av kisse. Vad vi ska äta till middag och hur härligt vi ska ha på semestern. Att få sitta ner och ta ett glas vin en vanlig kväll. Allt som är vardag en trist vardag.....skulle ge allt för en timme med honom. Nej det är inte sant....skulle inte vilja tappa honom en gång till. Nåja mittnliv är ju inte såhär grått och eländigt hela tiden. Just nu mer som en del i mitt liv. Hur länge? Det vet jag inte men ser jag tillbaka så förändras sorgen och saknaden över tid. Ibland så suger det bara. Lev väl