Tisdag i midsommarveckan
Helgen var inte heller något att skryta om vädermässigt och jag höll mig mest inne . igår så kom fåtöljen och kisse har legat där hela natten,så den har fått godkänt av honom. Iddes inte montera ihop garderoben utan det får bli någon annan dag.
Var förbi på Djurmagneten och köpte hund och kattmat igår och sen blev det 2 revben till voffsingarna. Märta gick omkring med sitt ben ett bra tag innan hon hittade ett bra gömställe. Men det funkande inte då bra för Ruth grävde upp i samma takt som hon försökte gräva ner.
Bussarna satt bredvid och funderade på vad i hela friden de där dumma hundarna höll på med.
Imorgon vid middagstid och några timmar framåt har jag lovat att vara barnvakt åt lilla J. Troligtvis några timmar på torsdag oxå. De hade mycket att fixa inför midsommar kalaset på Bergsboda. Vilket inte går lika smidigt med en liten gosse som J som inte tycker att det är ett dugg roligt att handla och måla och gud vet allt de skulle hinna.
S med familj skulle fara till stugan och fira midsommar och det gör mig glad att veta att den är i goda händer. Men lite sentimentalt och en uns av sorg finns oxå med.
Skulle inte säga att det är nya tider nu utan mer andra tider och att det bara är så det är.
Har väldigt låg energi just nu, är som om allt går åt till att hålla nedstämdheten stången. Jag föredrar att känna mig full av hopp och nöjd med tillvaron. Har en gång läst att sorgearbetet tar 1 1/2 år och jag närmar mig det. Vet att jag förra året mådde bajs den här tiden. Men är inte rädd utan mer införstådd med att det får vara okey att känna sig lite låg ibland. Det enda som jag är rädd för är känslan av meningslöshet som ibland dyker upp med sitt fula tryne. Jag saknar sällskap av människor och något trevligt att se fram emot. Någon att dela något med, en kurs eller intresse eller ja vadsomhelst med. Jag skulle vilja hitta en kvällskurs som intresserar mig eller en bokcirkel. Jag är inte ensam på så sätt att jag inte har goda vänner,arbetskamrater eller familj. Utan ensam på ett annat sätt, ingen att dela något med, en händelse,en känsla,en upptäckt, ja det som de allra flesta tar för givet.
Men då jag är i grunden en person som försöker se glaset som halvfullt istället för halvtomt så förstår jag i huvudet att det är en fas jag är i och ingen förutom jag själv som kan förändra och putta upp mig på banan igen. Har varit så djupt ner i helvetesgapet under detta 1 1/2 år så detta är en fis i rymden. Innan jobbet idag så tänkte jag att jag skulle tvärdammsuga av golven. Så mycket kvist och barr som bussarna drar med sig. Ruth och Märta bär in kottar som de sedan misär, så det är ständigt lite småskräpigt. Men vad spelar det för roll så länge de inte tar upp det i sängen!!
Nu blir det mer kaffe. Lev väl