Torsdag
Usch så mycket negativa tankar eller känslor som smygit på mig den sista veckan. Jag får faktiskt ta mig själv i kragen och jobba med allt jag tänker och känner. De kommer så plötsligt och jag blir överrumplad och ibland darrar hela jag. Det är rädsla att förlora fotfästet och "drivkraft" hopp och glädje. Helt plötsligt kommer tankarna som sätter sig i hela kroppen: Snart är mörkret över mig. Varför gör jag det här? försöker hitta balans och glädje. För vem då? Är det lönt? Hopplöshetens klor. Nu kommer snart mörkret. Alla negativa tankar som bara dyker upp och fyller hela mig. Det är faktiskt läskigt. Det händer t om att jag liksom tappar andan och det känns som en typ av ångest.
Detta är nog något som jag behöver jobba med och inte bara trycka bort. När det kommer över mig så tänker jag att jag försöker skapa mig en trevlig miljö, glädjen i allt jag faktiskt åstadkommit och att jag faktiskt mår bra. Jag är för det mesta glad och positiv och försöker göra saker som håller mig på den stigen och den håller den där ångesten stången. Men lika plötsligt så dyker paniken upp och jag känner rädslan att förlora allt jag byggt upp. Det är väldigt obehagligt och kräver mycket energi att jobba mot. Jag tänker att jag gör det för mig, men den tanken räcker inte. Inte förrän jag tänker att jag gör det för Dans skull så lättar det. Jag tror att det är där en del tankar kommer ifrån. Jag har kämpat och kämpar för honom och vår kärlek och det liv vi hade. Jag gör det inte helhjärtat för min skull.
Vilket är ett "problem" som jag måste jobba med och försöka hitta lösning på.
Är rädd att tappa kärleken till honom eller att den bleknar bort och då har jag ingenting. Det är inte sanningen utan bara känslan och rädslan. Allt är så förvirrande och det enda jag vet är att jag måste jobba med det här. Att oroa sig över snön och kylan nu är ju inte smart. Det är ju nu som jag ska samla kraft och styrka precis som en humla som samlar nektar. Inte likt mig att inte ta vara på varje dag och försöka leva i nuet.
Ser det som självklart att min kärlek till det vi hade och allt med Dan kommer att blekna och tycker inte det är konstigt, utan mer som naturligt och kanske t om hälsosamt. Jag vill inte fastna i det som varit utan mer känna värme från det som varit. Men det är faktiskt då tid och det är nu livet pågår och som jag vill delta i och leva i.
Vette sjuttsingen hur jag ska komma upp på den rätta vägen,men det ska nog gå. Tänker att då jag faktiskt vågar erkänna och vara medveten om att jag inte är på rätt spår, så är det bra.
En sak i taget, en känsla i taget och att inte bara leva för varje dag. Har kanske fokuserat så mycket på nuet att framtiden skrämmer? Låter kanske konstigt,men jag tror att det finns en del sanning i det. Jag är rädd att jag inte kan leva utan ljus och sol och värme och det väcker oro. Ja hursomhelst så har jag nu blottat dessa tankar och känslor och nu blir det att i lugn och ro jobba med mig själv.
Idag jobbar jag eftermiddag och innan det skall jag till Bergsboda och se om det är något av allt julgrejs som vi kan köra till PMU eller direkt till tippen. Ska nog hinna med några lådor i alla fall och en låda itaget att det underlättar mycket om allt är sorterat och klart, och det kommer att bli skönt när allt är klart och bortkört. Lev väl