Är så stolt
För de flesta så är det kanske ingen stor grej, utan det mest naturliga?? Men jag är stolt haha. Mitt internet hade slutat fungera. Jag har använt all min telefonssurf och den tog slut,så jag tänkte att OK vad kan ha hänt! Sen stod det klart...Siv...och sladdar. Japp kontakten var lite utdragen,så stoppade in den,men det fungerade inte i alla fall. Tryckte lite här och där på knappar....hände ingenting!!! Drog ut alla sladdar och stoppade in dem igen....tada...det funkade igen. Avskyr faktiskt tekniska grejer mer än snö.
Igår så var jag och hälsade på äldsta sonen med familj och A hade fått ett muskelbristning i vaden och hade rätt så ont. Hon spelar ju fotboll och på träningen då hade det nästan smällt till i vaden. Men dom den tjurskalle hon är så skulle hon fara på jobbet idag i alla fall. Jag och N pysslade lite med påskpynt och det var riktigt trevligt. Sen vid 19 tiden så for jag och hämtade A på jobbet. De har sin andra bil på service så istället för att dottern skulle packa in barnen i bilen och fara och hämta,så erbjöd jag mig att skjutsa hem honom.
Igår träffade jag doktorn och idag skall jag till sjukgymnast. Är sjukskriven i 2 månader!!! Blir ju knäpp!!! Men jag kommer att försöka jobba halvtid. Vet att jag sagt att jag gärna skulle gå i pension i morgon. Ja jag skulle gärna göra det,men inser att jobbet är viktigt. Inte bara ekonomiskt utan även psykiskt. Där jag är idag, så är jag inte mogen att vara heltidsledig. Behöver verkligen träffa människor,behöver den närhet och omtanke som jag kan ge till de boende. Skulle bli för mycket tid till djupa funderingar och tankar. Har väl alltid varit en funderare men inte så här mycket som snurrar runt nu. Har inte riktigt koll på vem jag är än. Är nog mig själv i det stora hela,men en del av mig har blivit starkare och andra svagare. Eller kanske mer att jag försöker hitta jämvikt. Lite svårt att skriva när Sivan liksom är lite i vägen
Så här ligger hon väldigt gärna tills hon blivit tillräckligt trött,då masar hon sig upp på fönsterbrädan.
Tack gode gud att jag har min lilla djur familj och idag skall jag hämta lilla Ruth. Dottern med familj skall åka ner till hennes svärfars begravning och det blir bökigt att ta med Ruth dit. Det kommer nog att bli nog då tufft som det är. Lilla L kommer ju inte att kunna sova där så det kommer att bli tuffa dygn. Han sover ju inte så bra överhuvudtaget, men då är han ju säker i sitt rum. Nu måste han sitta fastspänd i sin specialvagn. Att dessutom resans orsak är en begravning för A:s pappa gör det ju inte muntrare.
Nu är alltså hans mamma oxå en änka. Änka....smaka på ordet?? Jag föredrar definitivt att vara änka istället för singel?!? Känner mig inte som singel i alla fall, utan i så fall mer som änka. Har nog alltid tänk på att änkor är det lite synd om??? För att de är just änkor. Men samtidigt som jag ger mig rätt att tycka synd om mig själv, så finns det en skillnad. Det känns inte okey att någon skulle tycka synd om mig för att jag är änka. Känns så knasigt för jag är änka för att min livspartner är död och det är hur vi än vrider och vänder på det då är det naturlig del av livet. Nä som änka behöver man nog förståelse att man blir lite vilsen och att det kan ta lite tid att komma på fötter. Jag har fått det och det var hjälpt mig.
Nu skall jag ta en kopp kaffe och sen kanske Märta är tillräckligt pigg för att gå ut och kissa. Nu ligger hon och sover djupt bredvid mig. Lev väl