Det snurrar på
Sitter och tittar ut och ser vindkratverken från mitt köksfönster. Bladen lyser i orange av morgonsolen och de är vackra på något vis. På kvällarna lyser det en röd lampa på dem, och det är inget som stör mig alls. Tänker istället att det är en betydligt bättre lösning på energibehovet än kärnkraft och förstörda älvar.
Idag känns det som om det vänt, för jag klarade mig med en alvedon istället för två. Det betyder att istället för skitont så är det bara ont, yippie säger jag.
Igår så ringde en god vän och vi pratade tills mitt batteri bara tog slut i telefonen!!! ett tag trodde jag den gått sönder för det tog lång tid innan det blev 1 %. Stackars dig kära vän, jag har inte pratat med någon känns det som på evigheter och jag kunde ha fortsatt en timme till hahaha.
Men så skönt det var att fått prata av sig och idag vänder det på många sätt., för jag har bestämt mig för att arbetsträna. Jag måste få göra något annars blir jag galen, och dessutom behöver jag få röra på mig. Så jag tänker någon timme per dag, det blir nog bra.
Idag har jag resonerat med Dan hahaha. Det är ganska kul för när jag ville prata om något viktigt så använde jag även hans efternamn. Var jag irriterad så använde jag alla hans namn dvs hans mellannamn.
Så idag sa jag _ Hörru du Dan Granström tänker jag rätt nu? Sen tänkte jag att andar kanske inte kunde läsa tankar så hur i sjuttsingen skulle han veta om jag tänkte rätt hahaah. Så jag sa högt hur jag tänkte och om jag var på rätt spår så kunde han väl ge mig ett tecken. Oftast får jag ett tecken!!! kan vara att jag ser ett hjärta i en sten eller en snöklump. Låter kanske märkligt och även om det kanske är en slump så väljer jag att tolka det som ett ja. Mest för att jag vill, så klart och jag fnissar alltid då.
Jag märker att det som trasslar ihop sig för mig i mina tankar är något som jag även kände i augusti ifjol. Jag har liksom lär mig att leva och förstå att Dan är borta och att inget blir som förr. Det är faktiskt helt okey, jag blir inte längre ledsen över det, på det sätt som jag blev förr. ,
Nej nu är mina tankar och ledsenhet helt grundade i mig själv och lite tycker synd om mig själv tankar. Samtidigt som det krockar som en explosion med min åsikt att tycka synd om sig själv är bara dumheter, ryck upp dig för fasen. Fjantskalle och otacksamma kvinna, du har tak över huvudet och du har mer än många andra.. Är det den lutheranska fostran vi fått? Jantelagen?
Vet inte men har så svårt att erkänna att jag tycker synd om mig själv. Men nu har jag bestämt mig igen att det är synd om mig och så får det faktiskt vara så länge jag nu vill det. Lätt? nej absolut inte, men jag måste göra som jag gjorde i augusti när dessa känslor oxå fanns och som blev så mycket bättre när jag tog tag i mig själv och sa högt och tydligt: Ja Ingalill det är okey att tycka synd om dig själv. Så jag använde mig igår av det jag gjorde i augusti, Hade läst i en av sorgeböckerna att när dessa tankar kom så skulle man titta på ett kort av sig själv som barn och projicera sina känslor till det barnet. Tänka att det lilla barnet var ledsen och förlorat någon och var nu ledsen och tyckte synd om sig själv och var rådvill. Så jag tog fram ett kort på mig själv som barn och ställde fram det och det gick så mycket bättre då att erkänna sina känslor och man ville nästan beskydda den där lilla människan.. Så det gjorde jag igår igen, för jag har det kortet framme nu bredvid Dans bebisbild. Det funkade igen och jag känner att skuldkänslan har lättat. Vad har jag då tänkt kanske ni undrar som gör att jag tycker så synd om mig själv och som krockar med mitt andra jag som säger men skärp dig människa och sluta åma dig.
Jag känner mig så ensam om alla beslut och sådant som jag inte kan något om. Det är hur man rengör tändstiftet i gräsklipparen, om vilken sorts propp jag behöver om det går sönder, om jag ska besluta om saker som är svåra att ta beslut om själv, Ska jag ändra i hundförsäkringen? Hur i friden gör man när man ska byta staket och få bort stolparna, måste jag använda målartvätt eller går det bra med diskmedel? Det kan tyckas som småsaker och det är det ju oxå och det kan lösas med hjälp av google eller att jag frågar någon. Men när det varje dag uppstår funderingar och flera saker samtidigt som kräver mitt kunnande eller beslut så blir man ganska liten i stunden. Sen är det oxå de tankarna på att jag känner mig så ensam och saknar ömhet. Saknar någon att prata med om vardagliga saker som väder och vind och litet och stort. Någon som skrattar i min närhet, tystnaden som ibland är så dundrande när man kommer hem. Blir ibland trött på mig själv när jag tänker att varför skall jag tända lampor eller ett ljus och göra det lite mysigt, det är ju ändå bara jag här. Att vara hoppfull, att vara positiv, att vara stark att kämpa på att vara tacksam att vara ....att vara.....Jag liksom tappar orken på att fixa det här nya livet som änka. Att älska någon som inte ens finns är ganska uttömmande.
Allt det krockar med mitt andra tankesätt: Det är som det är och du får lösa det där. Det hjälper inte att gnälla det måste göras. Du har så mycket , varför gnälla om småsaker? Den lutherska piskan viner över min rygg och jag pulsar vidare i skiten med högt huvud. Men det måste få vara okey att tycka synd om sig själv, att vara ledsen för sin egen skull. Tänk hur ofta vi tänker på andra och värnar och t om kanske oroar oss över någon annan. Hur vi visar omtanke om andra och vill göra gott och skydda och underlätta. Varför i hela friden ska inte det vara okey att göra det för oss själva utan att det skall vara en egoistiskt sätt. Naturligtvis ska inte det ta över och man liksom skenar iväg och låter det ta över hela vårt liv. Nä jag tror att vi ibland bara måste få erkänna att man är ett litet barn som man vill hålla om och vyssja och säga: Det är okey, va ledsen, gråt du. Jag ska krama mig själv idag allt jag förmår och säga att det är okey att känna sig ledsen, och bedrövlig, ja t om lite övergiven av livet. Det funkade ju i augusti och jag kände mig betydligt bättre efter jag tog mer hand om mina tycka synd om känslor. Men på något sätt så tog det eländiga Kan själv, duktig flicka skiten över. Ja det är synd om mig, för jag har förlorat den som älskade mig och som kunde så mycket om saker jag inte kunde, som höll om mig och kliade mig på ryggen där jag inte nådde själv, som kom med en kopp kaffe till mig och det knä jag låg och somnade i framför tv:n. Det har faktiskt "bara" gått ett drygt år. Det är helt okey att vara ledsen för allt du förlorat. Ingalill lita på din inre styrka och din kraft, du måste få gråta över hur synd det är om dig själv. Så idag gör jag det och det känns bra.
Lev väl