myma.blogg.se

Hela dagen igår och nu på förmiddagen har jag varit lite nedstämd och halvledsen. Lyssnade på Ring så spelar vi och då brast jag och tårarna sprutade. Slutsiffran 24 kom upp och det är ju mina slutsiffror i telefonnumret. Jag och Dan brukade lyssna på på programmet och även Melodikrysset som kom efteråt. Dan skulle absolut velat ringa och pushat mig att göra det. Är så himlarns kaxig så jag tror att han klarat frågan, för han var duktig på frågorna. Men nu finns det inget vi kvar, bara jag. Jag behöver verkligen få jobba och göra annat än sitta hemma och fundera på då och nu. När jag lever som vanligt så bir det inte lika lätt att "trilla" ner i hålen. Nu är ju inte hålen lika djupa som förr men lik förbaskat lätt att ramla ner i. Igår när jag satt och såg på det helknasiga programmet Bäst i test så saknade jag Dans skratt och någon att skratta med. Någon att resa med, någon att uppleva saker med. någon att krama, någon som retar mig tillvansinne. Någon.....menar Dan. Har fortfarande ont och igår så pratade jag med läkaren och det blir nog en vecka till hemma, om det inte blir snabbt bättre än så här. Frågade varför jag var så svag i armen och det beror på att nerven som är svälld tar över och hindrar muskelkraften. Nu svarade hon på ett helt annat sätt och det var den förklaringen som jag förstod. Blir det inte bättre så skulle jag i värsta fall bli opererad. Nej...vill jag inte, då blir jag ju körd på jobbet och det vill jag absolut inte. För då blir jag ju borta så länge och då kommer andra in på mina turer. Så med det oxå i tankarna är det ju ännu lättare att deppa ihop. Så som jag försöker att hitta min väg i livet, anstränger mig att söka glädje, se framåt med hopp om att det kommer att bli bra. Men det är inte så lätt alla dagar, när alla aldrig mer och inte ploppar upp i huvudet. Aldrig mer känna hand kärlek och omsorg och rådighet, vad än det gällde. Är så trött ibland på att fatta alla beslut själv och ta tag i saker som är viktiga. Deklaration, bilbesiktning, stenskott, Så många gånger på en dag som man tänker att man skulle vilja fråga någon nära om råd och rön. Prova själv??? och se hur många gånger ni rådgör med någon närstående. Var så många gånger mer än jag trodde innan Dan dog. Jag är enda ganska bra på att vara själv och fatta beslut, men nu känns det oftast jobbigt och ensamt när man inte kan dela på besluten om de mest triviala funderingarna. Ibland så vill jag bara gå och gömma mig och slippa ta reda på vilken bilaga jag måste komplettera deklarationen med, hur jag byter kontakt, ska det alltid skottas fram, de där avloppsgrejerna som är på gården. Har sett att andra efter vägen har gjort det. Mina ligger ju på gården och inte efter vägen som de andras. Usch för att ha ont och ha en massa tid till att vältra runt mig i den här sörjan av att sakna, av att vara bedrövlig och ledsen och negativ. Ja det är faktiskt det som bara rullar över mig och jag bara känner all negativ energi som härjar runt mig och som nästan slukar mig stundtals. Den hemska verkligheten matar jag så lite jag kan och förmår och kämpar för allt som jag har åstadkommit. Inte blir det bättre heller av att jag inte känner Dans närvaro längre, eller åtminstone att han är långt borta. Ja jag vet att jag kommer ur den här svackan oxå, men det känns så tröttsamt att ramla, stiga upp, ramla och stiga upp. Då är det så lätt att hamna i den där förbjudna känslan av meningslöshet., att hitta motivation och förståelse för varför jag kämpar så. Han kommer ju inte tillbaka, vi kommer aldrig att ringa till Ring så spelar vi, vi kommer aldrig att sitta i bilen och sjunga, vi kommer aldrig mer sitta på altanen med en kopp kaffe och prata om veckan som gått. Den vetskapen som jag har kommit så långt med att ta in och handskas med och liksom jag lärt mig att leva med ganska bra. Den har nu ändrats mycket till, att jag kommer aldrig mer ha någon att dricka kaffe med på morgonen, ingen att sjunga med, ingen som tar min hand och att ingen kommer att lyssna på mitt surr. Känner det som jag slutat prata....inte ens med Dan. Jag skulle kunna ringa och prata med någon ,men ibland blir det bara ännu tystare efteråt. Åh så skönt det var att få släppa ut allt detta och gråta hejdlöst. ,känns faktiskt skönt. Lilla Siv kom just och satte tassarna på mig och ett litet mjau kom. Så söt och det var första gången jag hörde hon jamade. Tack gode gud för min lilla familj av fyrfotingar. I det stora hela är allt säkert bra, och att det är all tid för mig själv och att ha ont och vara lite orolig över det som fick mig att snubbla. En annan orsak skyller jag moder jord för. Varför???? Var det nödvändigt att skicka ner all den här snön för? Vart tog våren vägen, hoppet? glädjen? Nä istället måste det skottas igen och igen, förbannande skitsnö säger jag. Nu har tyngden i bröstet släppt och det enda som gäller är att acceptera att det blir så här ibland. Det är okey att gråta, att sakna att, vara ledsen.Det kommer bättre dagar, det kommer en vår, det kommer att bli lättare, Ge det tid Ingalill, ge det utrymme, det måste vara okey. och det är bättre att det kommer ut än att stängas inne. Nu blir det en kaffe till. Lev väl