Vindkast
Det har gått några dagar sedan jag skrev sist. Men jag har haft ont och känt mig trött och blir ganska dåsig av tabletterna. Det har blivit betydligt bättre, men har fortfarande ont, mest på morgonen och på kvällen. Har faktiskt kommit på en massa "tekniker" för att underlätta saker som måste göras och sådant som jag tvingas göra. Skotta är ett exempel, har lyckats skotta med en hand!!! har en sk snöbjorn/snöräv, många namn på en stor skyffel. Hursom så håller jag i handtaget med bägge händerna och styr med magen, det trixiga är att sedan tömma med en hand. Men det har gått och idag har jag all anledning att återigen skotta...suck. Det blåser en hel del och snöar. Fy för saticken vad jag är less på snön, jag hade ju nästan fått vårkänslor, för en vecka sedan.
Tur jag inte använder hatt för då hade den blåst iväg när jag var ute med Märta i morse, Var dock betydligt bättre när jag var där träd finns på bägge sidorna. Det blåser från havssidan och det är som en "öppning" där jag bor och jisses vad det drevar fort då.
Promenad med Märta har jag oxå lyckats med, på ett briljant vis hahaha. Det gör ont när jag går så de längre promenaderna går bara inte. Men kom på att hon springer ju omkring som ett tok, så jag behöver bara gå ett stycke och släppa henne . Hon springer som en pil omkring i skogen och när hon liksom förstår att hon får göra som hon vill så går det ännu fortare. Jag står bara still och tar en rök hahahah och hon rastar sig själv. När hon kommer tillbaka så ser hon ut som en polarräv, alldeles full med snö. Hon ser så lycklig ut att man kan nästan se henne le i alla nö som finns runt hela ansiktet. När vi sedan kommer in så ägnar hon en god stund med att tvätta sig ren och ta bort all snö. Lite blött blir det men det får jag helt enkelt ta, och lite vatten har ingen dött av.
Har haft många tankar hos dotterns svärmor som blev änka i tisdags, pratade med henne i telefonen igår och hon var fortfarande i bubblan av att inte ta in vad som hänt. Nu är det en hel del praktiska frågor och jag har hjälpt dem och kommer att hjälpa dem med allt som rör bouppteckning och vad allt betyder. Jag har ju gjort och varit med några så jag tycker mig ha ganska bra koll på det.
Låter kanske konstigt men när jag fick besked på tisdagsmorgonen att det var nära till slutet för E (dotterns svärfar) så bad jag Dan möta upp honom. Jag sa högt att: _Dan du måste möta upp E nu. Jag vet inte om det kommer andra och tar emot honom, så finns det ingen så måste du göra det.
Ja man kanske skulle anses rubbad om man sa sådana här saker, men för mig så kommer det helt naturligt. Jag pratar med Dan bara för att jag tycker om det och mår bra av det. Jag lever inte i det förgångna och enbart i minnen. Det är det sita jag vill eller göra och Dan skulle absolut inte ha tyckt om att jag gjorde det. Jag bär med mig min kärlek och fina minnen, men det är inte min vardag. Sorgen finns i min vardag men den styr den inte, bara finns.
Jag har fått lov att byta schema på jbbet och bytt arbetshelg och det känns inte bra alls. Dessutom mer pass där jag är resurs för hela huset. Det vill säga är någon borta eller sjuk så tvingas man gå dit. Skit om du frågar mig, för jag har haft det jättebra med mina helger och det ställer till det mycket för mig. jag kan ju inte ta med mig Märta längre på jobbet, om jag skall springa runt på andra avdelningar. Har pratat med schemaläggarna och kanske det går att ändra på, men inte förrän om sex veckor. Ska åka in imorgon och böna och be om att få komma tillbaka på ordinarie schema. Har faktiskt känt mig lite deppad av detta. Lev väl