Instabil..
Känner inte igen mig själv och känner mig så skör,eller instabil. Har varit några jobbiga veckor,när jag sprungit runt som resurs på olika avdelningar. När man gör det så ser man hur olika det är på respektive avdelning. Men idag var jag på en avdelning där det kändes bra och man kände i atmosfären att det var bra. Det har varit upp och ner och har ofta varit nära till tårar, dom om jag är hudlös och ömtålig känslomässigt. Jag upplever mig vara både stark och kapabel och vid gott mod. Men det behövs bara något som oroar mig så blir jag alldeles ställd. Det är en konstig känsla och jag brukar ju vara en fena på att dölja mina känslor. Inser att det är förra vårens oro över allt om jobb,ekonomi,framtid och sorg som inte är läkta. Inget av det är något jag oroar mig över på det viset nu,utan nästan tvärtom?!? Solen och våren fyller mig med glädje och liv.
Idag skulle Nomor komma och undersöka fasad,grund och tak för att försäkringsbolaget vill veta. Det är kostnadsfritt så det var ju bara bra med en extra koll. Hann bara hem och byta om till målarkläder så kom mannen från Nomor. Öppnade dörren och Märta sprang ut och mitt i allt hälsande och hans frågande så var hon puts väck. Jag visslade,men han började fråga mig om allt möjligt och jag blev avbruten i mitt lockande. Sen så kommer hon snabbt tillbaka så jag hann bli särskilt orolig, utan var så inne i att besvara mannens frågor. Då kommer en grannkvinna traskande och var djäkligt förbannad,för Märta hade sprungit över på deras gård och gjort nummer 2!!! Inte okey och jag förstår att det är inget som uppskattas. Men hon var rasande och inte blev det bättre av att mannen från Nomor började fnittra. Jag bad om ursäkt och sa att jag skulle komma och ta bort det så fort jag kunde. Sen vände hin på klacken och gick. Mannen sa att en del människor kan verkligen inte bete sig och sa att han tyckte det var synd om mig som hade sådana grannar. Jag förstår fullständigt hennes frustration och att det var otrevligt,men hon uppförde sig som om Märta hade satt sig på henne och skitit med vilja och på rent djävulskap. Tycker det är helt okej om man säger till om något som man inte uppskattar,men kanske på ett "trevligare"sätt. Men jag tror inte att hon gillar djur. Har sett när kisse går på vägen hur hon stått med krattan och liksom hött med den,fastän han inte gått in på deras väg. Det är i och försig kanske bra då kisse tror att han är välkommen överallt och att han lär sig att alla uppskattar inte hans hälsande. Nu är jag både förbaskad och ledsen på något sätt. Har inte plockat upp än då de åkt någonstans och jag vet ju inte var hon bajsade!! Så måste spana när de kommer tillbaka och ta med mig en påse och be om ursäkt. Ledsen över att hon var så arg och det är otrevligt att veta att hon säkert är förbannad och tycker att jag är slapp och gud vet vad. Här är skillnaden på hur osäker och hudlös jag är nuförtiden. Istället för att bara ta ansvar över att det var fel att Märta hann springa dit och skaka av mig hennes upprördhet, och bara tänka att hon kanske hade en dålig dag eller bara är en tråkig liten människa. Det enda jag kan göra är ju att be om ursäkt,ta bort skiten och undvika att det händer igen,istället för att gå omkring och känna sig ledsen. Förr eller senare så blir jag nog mer tålig och inte så superkänslig,för det här är inte jag. Nu ska jag fixa lite käk och gå ut och spika lite.