myma.blogg.se

Har varit upp och ner de sista dygnen. Men aldrig ner i ngn grop,utan mer tankar och plötsliga hjärnminnen. Var hos diakonen och vi pratade om Dan och hur vi levde som par och det sista året innan hans död. Jösses jag bara bröt ihop och hela jag gjorde ont. Hjälp vad det fanns mycket ångest där!!  Smärtan i den tiden har jag aldrig riktigt erkänt eller liksom förträngt. Vi var så nära varandra på ett sätt som aldrig går att förklara och det har liksom legat för min smärta och allt som jag liksom förträngde. Lite överdrivet så levde jag i en skugga av vad som skulle komma. Att se den man älskar bli förvirrad av morfin, ändra sitt utseende och kämpa mot sin ångest för att skona alla runtomkring oss får mig att bli arg och så ledsen. Varför gjorde vi så? Varför levde vi så? Varför visade vi inte hur hemskt det var? Svaren har jag nog....Dan var så inställd på att leva så vanligt som möjligt, att barn och vänner inte skulle var ledsen. Varför gjorde jag så? Varför ställde jag upp på det?  Jag ställde bort min rädsla,min oro,min hjärna var hela tiden inställd på att vad han än ville så skulle jag göra det. Han ville att jag skulle vara glad och inte låtsas om hans nattskräck. Jag låg vaken och stirrade i mörkret och hörde hans stilla gråt i vardagsrummet. Han ville inte att jag skulle vara ledsen....,jag förträngde mig själv och fanns till 110% för honom och hans önskan. Visst hade vi fina stunder och samtal som var så innerliga att jag nästan tappar andan av minnena. Men all min smärta lindade jag oftast in i en anda av allt är bara bra och sen var så långt bort.  När sen plötsligt kom så gled jag in i en chock liknande tillstånd. Första dygnet på sjukhuset minns jag knappt. Jag bara tog avstånd från det som hände känslomässigt. Jag fanns inte där hos honom. Han var aldrig ensam utan hade nära och kära hos sig hela tiden. Men jag stod på avstånd!!!! Jag ville ligga där hos honom ,hålla om honom varför gjorde jag inte det?? Han skulle aldrig lägga någon skuld på mig,det är jag som ångrar det så mycket. Vi hade levt så nära varandra på alla sätt  under nära ett år. Men nu kunde jag inte finnas där, liksom "ta min plats" vid hans sida. En del av mig ville bara ta med honom hem och hålla om honom och låsa alla dörrar. Så tokigt och jag  kände sådan skuld, han ville ju dö hemma och jag hade övertalat honom att åka till sjukhuset. Förstår att allt som hände var det bästa och inte hade gått på annat sätt. Förstår allt som hände och förstår mina känslor och reaktion. Men att förstå och sedan känna in det är två olika saker. Så det måste jag ta itu med.

För övrigt är allt bra och har mina gostroll nära.