myma.blogg.se

Under "samtalet" med Dan så sa han att jag skulle göra en paus. Hur gick det till kanske någon som läser denna blogg undrar? Ja kortfattat så ser mediumet i bilder och får tankar av den som hon "talar" med. Han sa att jag kommit så långt och att jag kravlat mig upp till kanten, men kom inte vidare utan bara hängde där. Känner att det stämmer precis, som om jag väntar på något och det har jag nog beskrivit här tidigare inlägg. Som om jag inte vet hur jag skall få ihop ett liv. Han sa att jag i princip skulle stänga ner och bara vara. Första tanken var att: jamen jag har väl varit avstängd hela tiden. Men då sa han att jag hade så dåligt samvete över att jag inte orkade med att hålla kontakt med barn och vänner. Det kan jag känna varje dag, att jag vill verkligen umgås men orkar liksom inte hela vägen. Han tyckte jag skulle försöka tänka bara på mig själv och vad jag ville. Jag tänkte då hur ska jag veta vad jag vill om jag inte ens vet om jag vill??? Men i nästa sekund sa han att han skulle ge mig ledtrådar om jag bara gav honom möjlighet. Jag skulle bjuda in honom, ställa fram en kopp kaffe till honom. Det skulle vara ett tecken att jag behövde få kontakt. Jag skulle oxå ha Märta nära för genom henne skulle jag känna honom. Tror faktiskt att jag gjorde det redan förra veckan. Drog upp henne riktigt nära och gav henne världens kram, vanligtvis så brukar hon sprattla som tusan och tro att ,nu ska det busas och lekas. Men hon liksom bara tryckte sig mot mig och var alldeles stilla och la nosen under hakan. Jag minns att jag verkligen tyckte att det var märkligt, att hon var så stilla. Tänkte t om att hon kanske sover!!?? Tydligen kan anden genom djur tydligen förmedla sig bättre. Lite flummigt, men varför inte? Han sa flera gånger eller visade mediumet siffran 3. Att jag i 3 månader skulle ägna mig åt mig själv. Att jag skulle försöka var mer i stugan och se vattnet och träden, för det tyckte jag om att göra. Ja det gör jag ju verkligen och jag skulle gärna vara däruppe i 3 månader hahaha. Men han förstod att jag inte ville sjukskriva mig från jobbet, för jag trivdes med att göra något och få vila från mig själv och alla tankar och känslor. Lyssna på ljudbok och börja pyssla, för jag behövde sysselsätta mina händer. Han visade henne ofta sina händer och ville förmedla att han visade dem. Jag älskade hans händer och jag gjort ett handavgjutning av hans ena hand. Vi höll ofta varandras händer och, mediumet sa att han berättade för henne, att vi hade svårt för att inte röra vid varandra. Dans händer var torra, lite skrovliga och fingrarna lite snea och vinda. Han kupade sin hand över min kind på ett speciellt sätt och precis så beskrev hon att han gjorde flera gånger när vi satt där. Men även på axlarna, jag kunde ibland förnimma att något kändes på axelryggen, men var så spänd att jag liksom inte kunde slappna av helt. Kändes så intimt på ngt sätt, att jag nästan blev generad. Hur jag ska gå vidare med detta vet jag inte, men jag tror att det stämmer väldigt bra, med vad jag känner. Har ingen lust att fira min födelsedag, jul eller sådant. Inte för att det är första födelsedagen eller julen utan Dan eller ngt sådant. Utan mest bara för att det känns motigt och kräver lite ork och lust. Jag måste helt enkelt fundera ett tag på hur jag ska gå vidare.

Har haft semester ngr dagar och varit helt frånkopplad. Inte ens kisse och Märta har varit med och det var ett kärt återseende, när vi träffades. Nja kanske inte kisse då...för han har haft underbara dagar, där han kunnat springa omkring som en tok till alla grannar. Har träffat mediumet som jag pratade med en tid efter Dan dog. Det var så fint och han var definitivt där, jag kände honom så tydligt. Han höll sin hand eller händer på mina axlar. Svårt att riktigt känna om det var på bägge, men i alla fall på den högra. M gick in först till mediumet och jag väntade på hennes altan .Det var varmt och skönt i solen och en stor kopp kaffe fick jag, jag satt och liksom bara njöt av värmen och den vackra trädgården, och var inte alls så pirrig och spänd som man skulle kunnat tro. Efter ett tag så kände jag en närvaro och jag tittade mig runt omkring, trodde att det var en katt eller fågel. Men helt plötsligt kände jag ett litet tryck på axeln. Det var så märkligt för jag liksom dåsade bort, när jag kände hans hand. I nästan 20 minuter så är det liksom borta. Först kändes det konstigt men istället blev jag väldigt lugn och rörd. Det var så fint möte och det fick mig mycket att fundera på. Han var runt mig så tydligt. Men det var som jag inte vågade öppna mig helt. Fick bara korta glimtar av hans närvaro. Var spänd att jag skulle falla ihop i en hög. Han sa saker på det sätt som han brukade tala med mig. Han bedyrade sin kärlek och tog på mig på de ställen han brukade. Han höll sin hand på ett speciellt sätt och jag älskade hans händer. Hon beskrev hur han visade mig sina händer flera gånger. Han sa att han ville vira flera lager bomull runt mig och skydda mig och skulle finnas hos mig hela mitt liv. Hon berättade om hur mycket han älskade att sitta på bron uppe i stugan och att vi så ofta satt där och höll varandra i händerna och tittade ut över vattnet. I nästan 45 minuter fick jag så mycket kärlek och lugn och det har jag haft i flera dagar nu. Men fick så mycket att fundera på och vet inte riktigt hur jag skall få tid att reda ut tankar och känslor. Är lite rädd och orolig över ett "återfall" av tung sorg, eller lite oro över vad som finns framför mig eller jag vet inte riktigt hur jag skall förklara. Hon berättade hur jag skulle göra för att "ta" kontakt med honom och jag är inte riktigt redo för det än. Är både varm av känslosamhet och väldigt ledsen på samma gång. Jag måste nog smälta allt i omgångar och ta det lugnt. Till Dan Älskling min älskade gulletrollsgubbe. Förlåt för att jag inte klarade av att känna dig så mycket som du ville. Vet att jag verkligen ville det. Men blev så rädd och berörd att jag liksom ville skydda mig. Jag försökte säga dig det och att jag ville ha dig nära, men jag blev så överrumplad av allt du sa ,precis på det sätt du brukade säga och puttade på mig som du gjorde. Sådär som gjorde mig galen ibland och som du älskade att reta mig på. Älskling jag vet inte ut eller in just nu. Känner både framtidshopp och och tvekan på samma gång. Du väntar på mig sa du...och att jag skulle klara det. Men att det var så svårt för dig att se hur jobbigt det var. Att du skulle ge mig "ledtrådar" att det skulle dröja tills vi möttes igen och att du skulle för alltid älska mig. Älskar dig till månen och tillbaka.

Idag är det Märtas 2 årsdag <3. Denna lilla hund som i princip saknar fostran. Har varit usel på att uppfostra henne och lära henne en massa saker som det kan vara bra att man lärt en hund. Orsakerna är många om varför det aldrig blivit av,,,,största är nog för jag aldrig känt att det har "behövts" Visst vore det bra om hon kunde lära sig plats och gå fot. Men vi har ju mycken tid att träna ngn gång när jag känner att det är nödvändigt. Hon är en av de viktigaste varelserna jag har. Hon och kisse är så viktiga och jag kan inte tänka mig att kunna vara dem förutan. Har förstått att det är ngr nära vänner som läser denna blogg och till dem vill jag säga tack för jag känner era bry om mig tankar. Blev lite förvånad för jag tänker inte på att andra faktiskt läser allt jag skriver. Blir först lite generad för det är ju ganska djupa känslor ibland. Men då ändrar jag mig snabbt för att det är inget att hymla om eller gömma. Sorg över en käresta, en kär vän eller annan närstående är något väldigt naturligt. Tvärtom borde fler ta till sig att det är helt normalt att vara ledsen, förtvivlad och i en livskris oavsett om det gäller dödsfall, skilsmässa, sjukdom, eller annat som gör att man famlar omkring och känner sig vilsen och rotlös. Tycker att alla borde gå till samtalsterapeut eller liknande perioder i livet. Lika viktigt om inte viktigare än att gå till tandläkaren. När man hamnar i en situation som gör att man tappar fotfästet så kan det komma en rädsla för att man inte känner igen sig själv. Man blir nästan rädd för sig själv, för man vet inte vad som händer i kroppen eller knoppen. För mig har det hjälpt oerhört mycket att finnas med i gruppen Vimil på fb. Där finns det andra som beskriver det jag känner och är i samma fas i sorgearbetet som jag själv. Man kan se mönster från andra som förlorat sin kära vid samma tidpunkt som jag. Det är ibland lite läskigt hur väl vi följer samma spår. Skriver om att det går bra, för att i nästa stund beskriva helvetets portar. Kurvan i reaktioner och känslor är som en ekg kurva. Men man glömmer att den kurvan har varit helt borta eller i bästa fall horisontell den första tiden. Att det går upp och ner, bör i så fall betraktas som positivt?? Minns att jag läste en blogg om som en nybliven änka skrev när Dan fortfarande levde. Den var viktig för mig, men det var inte förrän jag själv var i samma situation som jag förstod vad hon inte skrev. Men nu kan jag läsa mellan raderna och känna hennes förtvivlan. Att förstå att man inte är ensam om ologiska tankar och att reagera på ljud, dofter eller musik som kan få en att tappa andan av minnen av både skratt och gråt. Att inte tro att man har blivit tokig, utan en del av sorgens olika faser eller ansikten. Sorg är randig, det kommer bra dagar och det kommer dagar man ger upp. Man lägger sig ner och tänker att nu skiter jag i det här. Jag går inte upp igen. Men efter ett tag blir man kissnödig, kaffesugen eller att Märta vill gå ut och kissa och då gör man det....går upp igen. Nu ska jag var ledig några dagar och jag tackar mina goaste vänner som räddade min ledighet på ett fantastiskt sätt. Tack <3

Tänk att det hjälpte att få skriva av sig, och molnet ovanför mitt huvud tonade bort. Kanske därför att jag fick "säga" vad jag kände och inte bara lät det virvla runt i kroppen. Har haft ont i huvudet idag och känt mig trött och mosig. Men hoppas att det är ngt övergående, har ju inte haft kontakt med ngn som varit förkyld, eller sjuk, åtminstone vad jag vet. Men jag är ändå mycket mer vaksam än jag var i våras, när det gäller corona. Tänkte på det när jag gick nerför trappen i ett parkeringshus och höll i ledstången!!! Jisses vad smitta det skulle kunna finnas där!! huvva. Drog bort handen som om ledstången varit het och var noga med att inte fingra på mig själv. Är väldigt försiktig då jag känner att jag har ett extra ansvar när jag jobbar med äldre. Såg att de ska ta bort besöksförbudet nu på äldreboenden, vilket jag tycker illa om. Tycker det gott och väl kunde få vara ngn månad till. Sov i en halvtimme idag och när jag vaknade till så såg jag fel på klockan och trodde jag sovit nästan 3 timmar. Hade gärna gjort det hahaaha. Jag har i hela mitt liv sagt att jag kommer nog att ha svårt att gå i pension och att jag aldrig velat vinna på lotto. Hade varit full av kval om vad jag skulle göra med pengarna?? Hade nog skänkt bort det mesta. Men nu skulle jag vilja jobba en till två dagar i veckan och vara ledig resten så en vinst hade inte varit fel. Men jag måste nog börja köpa lotter först haahaa. Läste något klokt, som Dagny Carlsson sagt: När jag inte dog så var jag tvungen att börja leva. Man kan inte bara sitta den ena dagen efter den andra och vänta på att dö och inte göra det. Då måste man ta itu med tillvaron. Jag måste ta itu med tillvaron. Nu har jag i och för sig gjort det med besked, Har börjat med budget, fixat jobb, renoverat hemma och köpt möbler och en massa annat. Men själen, mitt innersta längtar efter Dan, min kropp längtar efter Dan. Jag har överlevt hit med hjälp av så många och mycket, även om jag gjort jobbet själv. Men det spretar fortfarande en hel del. Jag är skör och ledsen och glad och stark om vart annat. Usch nu vill jag verkligen säga att coronan påverkar mig, som den aldrig gjort tidigare. Jag vill gå med i ngn förening eller börja med en hobby. Lite svårt när jag jobbar oregelbundna tider, men jag behöver hitta något förutom jobbet att göra. Vill känna engagemang för något. Tycka att något är kul. Träffa intressanta människor som kan fylla min tid, och skänka mig glädje eller förströelse. Hade tänkt börja jobba för djurskyddet, men det har jag strukit, då jag snabbt skulle ha hela lägenheten full med djur. Hade inte klarat av att stoppa mig själv. Tänk att vinna en massa och kunna bo utanför staden och kunna ha en massa djur, så underbart. Hönor skulle jag nog köpa först och getter. Så kul det varit. Till Dan: Hejsan gullet, mitt hjärtas prinskorv. På torsdag skall jag till mediumet och jag vill att du kommer. Du måste komma och låta mig få gråta lyckotårar av känslan att få vara närmare dig än på länge. Älskling min underbara fina gubbe, så fel det blivit. Vet att du tycker detsamma, att du velat vara kvar hos mig och ungarna. Dina älskade ungar och dina vänner. Om du ngn gång får kraft att spöka så vet jag att du kommer att smådjäklas med din bästaste vän. Gömma saker eller på ngt annat sätt djäklas. Du finaste <3 Älskar dig till månen och tillbaka.

Så trött jag känner mig och lite ledsen, men mest less. Jag är eller i varje fall lite less på mig själv och lite av varje. Inte särskilt konstigt och jag antar att de flesta känner så lite då och då. Har sovit 1 1/2 timme nu på förmiddagen men är lika trött ändå. Men har avfrostat gamla frysen och skjutsat V till och från skolan idag, vilket kändes bra att få se honom. Känns som hela dagen är uppbokad med göromål och jag går omkring som en zombie och bara gör. Brukar säga att jag pratar med den här bloggen, men idag fick jag för första gången "tvinga" mig att sätta mig ner och skriva. Tror att det är bra för mig. I morse när jag vaknade så visste jag att jag drömt och att Dan var med på något sätt, först försökte jag komma ihåg drömmen. Men i nästa sekund så kom orden- Vad spelar det för roll, det är ju bara en dröm och fantasi. Jag vill komma vidare, orkar inte vara kvar i den här "sörjan" av " tankar, känslor och rundgång. Jag märker att jag på något vis går runt med en känsla av att jag väntar??! På ....ja att vakna och allt bara varit en dröm. Jag längtar efter Dan, men han kan inte komma. Jag är så klok och förnuftig att jag inser att detta är antagligen helt normalt och ytterligare en fas i sorgebearbetningen. Men känslan är ändå där, hur mycket jag än kan förklara. Det gör istället mig mer less. Hur kan det ha blivit såhär? Hur kan detta ha hänt? Att Dan fick cancer och att han dog och kvar är jag? Vi var ju så lyckliga med vårt liv? Vi gnällde aldrig utan hade det bra och vi hade det kul och skrattade mycket. Nu är det så tyst, förutom radion i köket eller när Märta och kisse busar. Jag vill att hela min kropp och framförallt hjärnan ska förstå att han är död. Jag vill inte se en bild på Dan och tänka att: Hur kan du vara död? Jag älskar ju dig och du älskar mig. Du ser ju så levande ut på bilden, hur kan du aldrig komma tillbaka? Vill inte lägga mig och tänka att imorgon blir det en bra dag. Inte låtsas om tårarna som bränner, innan jag sluter ögonen och ser hans tomma säng. Jag förstår inte mitt liv? Så konstigt, och jag vill förstå min väg. Visste inte ens att man kunde ifrågasätta sitt promenerande fram i livet. Känner mig så itudelad ,mellan mina "liv". Mitt liv utanför dörren där allt går bra. Jobbar och har försörjning och allt sådant. Kan prata och skratta och de på jobbet skulle sakna mig om jag inte dök upp. Sen livet innanför dörren, där jag och djuren finns. Tack gode gud för djuren <3 där jag sysselsätter mig med småsaker hela tiden precis som alla andra. Men där finns oxå mitt inre mörker. Sorgen, frågorna, tankarna, minnena och tårarna. Jag är så trött och mycket beror nog på att helgen var intensiv och arbetsam och det påverkar min energi och ork mer än jag vill. Jag har det bra och mår rätt bra och jag är vansinnigt kär i min man. Det är i det stora hela fungerande, men jag vill komma vidare....nu, nyss ,snart. Till Dan: Hej mitt hjärta, var i hela friden tog du vägen? Vill ju att du ska vara här och lyssna på mitt tjatter, locka mig till skratt och hålla om mig och ge mig av din kärlek. Den som förklarade hela världen för mig. Som gav mig ro i själen. Du måste ge mig vägledning, för nu känner jag mig lite vilsen och vissen. Älskar dig till månen och tillbaka.

Har just ätit 4 mackor och en kopp thé. For direkt efter jobbet ut till sonens stuga,för att se vad de hade gjort där sedan sist. Alltid lika roligt och det är så fint. Skulle gärna vinna lite pengar köpa det av dem och bo där. Nu är det bara sommarvatten och toaletterna är ute i friggorna hahaa. Lite småjobbigt vintertid..men fullt möjligt. Fast vatten vill man nog ha året runt. De ville att jag skulle sköta om lilla J när jag var där,för de skulle täcka golvet för att måla det sista rummet. Så jag gav den lilla korvskorven,mat och bara satt och tittade på honom. Vilka små underverk vi människor är och särskilt tydligt blir det när man håller i en liten människa. De kan se så klok ut,för att i nästa stund bli alldeles vindögd och se helknasiga ut. Rätt var det var när jag satt där och tittade på honom,så blev jag så ledsen. Han får inte lära känna Dan och jag har ingen att dela glädjen över honom med. Dan skulle ha älskat honom från första stund precis som de andra barnbarnen. Men han kommer aldrig att fått ligga i Dans famn, som de andra. Dan var väldigt medveten om det och istället för att säga att han var ledsen över att inte hinna träffa J så sa han att han var så glad för min skull och att han visste att den lille var efterlängtad. Tårarna strömmar nu och jag är trött efter en jobbar helg. Vi var underbemannad idag och har slitit hårt. Behöver verkligen vila och hinna ifatt mig själv. Men jag saknar Dan så djävulskt mycket just nu. Jag vill berätta om min dag, prata om lille J, krypa upp bredvid honom och känna lugnet som jag alltid hade i Dans närhet. Han hade säkeet lagat ngn god middag åt mig och sen skulle vi nog sett ngn film tillsammans Jag hade nog som vanligt somnat och han väckt mig: Ingalill....vakna nu ska vi gå och sova. Älskade livskamrat jag älskar dig.

När man jobbar i vården får man inte ha ringar,klocka eller armband. Halsband och örhängen går bra,om det inte är långa halsband eller örhängen. Jag har ju inte kunnat använda mina ringar sedan jag började jobba och jag vill ha dem nära. Så jag lämnade in dem och ville göra om dem till ett hänge. Igår så fick jag meddelande att de var klara och idag på min långrast skall jag hämta dem eller det är det ju nu. Visst blev det fint? Min ring är den yttre och Dans den inre. Kommer nog att kännas bra att få bära det smycket. Tänk så mycket, jag inte längre använder eller inte har längre. Klipper mig aldrig nu förutom luggen då. Ser faktisk ut lite som Madame Mim om ngn kommer ihåg henne från Kalle Anka. Men det spelar mig ingen roll alls. Mina gele naglar som jag hade i så många år kan jag ibland sakna. Men slutade, när Dan dog mest pga kostnad och nu i mitt jobb så måste man ha korta naglar. Jag älskade halsband,armband och örhängen och kände mig naken utan. Det "behovet" försvann när Dan dog. Men har faktiskt bytt örhängen till ett kalas en gång. Känns så oviktigt nu,när allt är skit ibland, funkar ibland och går bra andra dagar. Idag har jag en delad tur, så snart ska jag till jobbet och sedan rast mellan 12 30 och 16 och sen är det samma procedur som morgonen fast tvärtom haha. Men då får jag ha på mig våra ringar och det för mig glad ❤

Nu har jag oxå haft den??? drömmen som flera har skrivit om på FB Vimilgrupp. Att maken/makan har kommit tillbaka!!!! Jag drömde det inatt och jag är nu alldeles mosig av tankar, känslor och att jag pratat med Dan. Eller egentligen inte pratat direkt, utan jag drömde om efter han kommit tillbaka och vad han sagt. Det är ganska vaga och svajiga minnesbilder från drömmen, mer känslor. Jag såg honom aldrig riktigt, utan han stod ofta bakom mig eller på håll eller så att jag såg honom i brösthöjd. Men när jag vaknade så kunde jag klart identifiera ilskan jag kände och att jag inte visste hur jag skulle hantera den. Kortfattat så förklarade han sin bortavaro med att han var tvungen att hålla sig borta, högst oklart om varför. Han bedyrade att han aldrig skulle gjort så mot mig om det inte var viktigt!!! Viktigt??!! jag var så arg, vad kunde vara så viktigt att han lämnade oss??? Men jag vet att jag förstod att han aldrig skulle göra så om det inte just hade varit viktigt. Men känslomässigt var jag ursinnig och visste inte vad jag skulle göra av alla de känslorna. Gick till tvättstugan??? och slamrade och skrek och grät och han kom och ställde sig bakom mig och sa: Men du....förlåt. Visst sa jag det är okey jag förstår, men jag har ju slängt nästan alla dina kläder? Äsch sa han det gör inget. Men...sa jag. Ta det lugnt Ingalill vi kan köpa nytt. Han var så glad över att vara tillbaka och jag var givetvis glad på ngt sätt, men så frustrerad över att han tog allt med en klackspark. Jag vet att jag tänkte, men skit,,,nu måste jag göra om allt igen, nästa gång han dör!!!! Så knäppt eller hur? När jag vaknade så fanns ilskan där och frustrationen över att han var så glad och precis som vanligt och det gjorde mig arg. Samtidigt som jag visste och förstod att han var glad att få komma hem och att han aldrig velat mig ont eller velat såra mig. Så jag visste inte vad jag skulle göra med all ilska. Nu är jag mer fokuserad på att jag faktiskt drömde om honom och såg nästan honom. Så märkligt att känna ilska och vara arg när jag nästan längtat mig sjuk efter honom. Lite överraskande faktiskt hahaha. Men ganska härligt att få vara arg, längesedan jag var det. Att flera medlemmar i gruppen Vimil har beskrivit liknande drömmar, gör att jag förstår att det är en del av sorgebearbetningen. Men hur och varför har jag inte en aning om. Idag börjar jag 12.30 och jobbar alltså kväll. Märta får vara hos M i Yttersjö ikväll och lördag och söndag får hon följa med mig till jobbet. Nu på förmiddagen skulle de komma med kyl och frys, yippie säger jag. Har dragit fram de som skall bort och städat och fejat där bak. Nu var det ju faktiskt inte skitigt, vilket var lite förvånande, men bra. Jag gillade mitt kylskåp och är inte lika nöjd med nya haahah. Låter konstigt men jag tyckte mer om när hyllorna var galler och jag hade det lite svårt med, när det blev glashyllor enbart. Tycker det blir skitigare fortare. På det här nya är det inte lika bra hyllor på dörren och det är svårt att hitta gammeldags kylskåp, utan massa lulllull,lampor och displayer och gud vet allt. De skrattade när jag sa att jag ville ha det enklaste och bästa kylskåpet utan finesser. Jag har en ugn som både kan vara en vanlig ugn och varmluft och det är skönt att kunna välja. Men induktionshäll.....nope tror inte att jag någonsin kommer att ha en sådan spis. Kan känna mig som en kvarleva från forntiden ibland, men nu är det så...punkt. Till Dan: Godmorgon hjärtat. Tänk att jag nästan såg dig inatt i drömmen. Jag såg dina knappar i skjortan och den var både röd och blårutig, högst oklart om det var samma skjorta hela tiden eller om du i drömmen bytte hahaha. När du stod på håll så hade du skägg!! Hursom så är jag glad över drömmen. Min käraste igår så var det nära till tårar lite då och då. Jag blev låg mellan varven och fick tankar om vad som är mitt syfte här på jorden. Ska det vara såhär resten av mitt liv. Är det att bara finnas, att överleva dig och vara en som bara finns för att det är så. Känner att jag inte förstår mitt liv. Mitt liv är så mycket bättre nu än för några månader sedan. Jag har trygghet i jobb och boende, mina älskade djur som är min närmsta familj. Det går bra för barnen och det är skönt. Men är som om mitt liv är endast detsamma varje dag. Jag kan grubbla i evigheter över detta. Men försöker låta bli, för det ger ju ingen bra energi eller humörhöjning direkt haaha. Jag hänger mig istället åt minnen och kärleken jag har till dig och tänker. En dag till..... Älskar dig till månen och tillbaka.

Skrev ett inlägg igår....och mitt i allt så hörde jag en smäll och gick för att se vad som hänt!! Kisse hade rivit ner en ljuslykta...som höll. Han satt bredvid på golvet och stirrade på sitt verk med oskyldig min. Sen började jag sätta om blommorna och bara glömde bort att jag höll på med att skriva... Öppnade nu och sidan med mitt inlägg var öppet och det var lätt att se att kisse gått fram och tillbaka på tangentbordet....var säkert 5 rader med bara bokstaven C ?!??. Men jag hade blivit utloggad så det gick inte att trycka på sändknappen. Nåja så kan det gå. Fick brev igår från min systers jurist angående vårt arv från pappa och jag blev så arg så hela magen gjorde en helomvändning och jag började nästan att vilja kräkas. Men sen lugnade jag mig och blev tacksam över mitt beslut att avstå mitt arv till sonen. Så jag slipper att stå mitt i den skiten. Men det är klart att jag ändå blir arg, frustrerad och less på hela skiten. Hon och jag ser på pappas vilja på 2 olika sätt och därför orkar jag inte strida, utan sonen får ta den skiten. Satte om flera blommor och garderobsblomman hade knappt någon jord alls!!! bara rötter. Hade tänkt dela på den ,men det var hopplöst utan kniv och jag kunde bara inte skära. Så en större kruka blev det och den kommer inte att rymmas i något fönster så den hamnade i ett hörn i rummet. Sen for jag en sväng ut till Kroksjö och till S och J och tog mig en kopp kaffe, Hon höll på att prova ut lite mat inför "halv åtta hos mig" som hon och några vänner brukar ha lite då och då. Det jag fick smaka...säger jag smaskens om. Men hon är så missnöjd med sin mat och bakkonst, vilket är helgalet. Hon är jätteduktig, men har bara perfektion i tanken. Som i alla fall jag tycker att hon har. Hon hade gjort en magisk tryffelmajonnäs, men var inte nöjd, till det rostad blomkål. Wow så gott. Idag är jag ledig och har en del att pyssla med, tvätta och städa och dra ut kyl och frys och förbereda inför morgondagen då de nya "maskinerna" kommer. Hade planer på att bara sitta på arshlet en timme eller 2 oxå, så det ska jag verkligen försöka få till. Det känns i luften att hösten är kommen, vilket är piss och elände och jag blir uppriktigt ledsen. Jag tycker om den klara luften och de vackra färgerna och mörkret. Men efter hösten kommer snöhelvetet, som jag avskyr, med snö, kyla, is och isolering. Fy vad jag gruvar och jag måste börja förbereda mig mer mentalt för att inte känna denna oro och ibland lite rädsla. Jag har känt en förändring i sorgen, saknaden har börjat bli en längtan. En längtan som är så stark. Saknaden finns ju med hela tiden, och nästan något jag vant mig med. Ibland har den konstigt nog känts som ett trevligt sällskap som ett band mellan mig och Dan. Så knepigt det kan bli. Men längtan efter honom har blivit starkare, jag längtar ibland med hela kroppen efter att få vara nära igen. Ligga sammanslingrade och vila. Få hålla honom i handen framför tv:n. Vi var väldigt fysiska mot varann och rörde ofta vid varann. Som jag saknar det och längtar efter hans kropp och alla skratt. Jag vill skratta åt honom och med honom, jag vill ha roligt med honom. Jag vill att han "skäggar" mig mot halsen. Jag längtar och vill ha honom. Men insikten gör så ont. När längtan liksom sköljer över mig och jag inser att jag aldrig mer får det jag haft. Det gör så djävla ont och jag får spänna mig för att inte skrika högt eller bara ge upp och lägga mig ner och ge upp. Det är stor skillnad på att sakna och längta och jag visste inte att kroppen kunde längta lika mycket som hjärnan. Till Dan: Godmorgon älsklingen. Idag ska jag dra fram frysen och kylen och jag hoppas att du är med mig hahaha. Du skulle ha sagt.- Men snälla du inte ska väl du göra det där. Jag gör det. Du behandlade mig som en skör blomma och jag älskade det. Jag behövde aldrig vara stark och kunna själv med dig. Vi hjälptes åt med det mesta. Men nu är det bara jag och jag saknar din omtanke och att du var så omtänksam och liksom älskade att värna om mig och att pyssla om mig. Innan dig hade jag aldrig känt att någon gjort det. Jag saknar att få vara lite skör och bräcklig. så tokigt eller hur? Jag vill ha dig här, åh så jag vill ha dig nära. Jag vill,vill,vill. Men det går ju inte min älskade vän. Snälla var inte ledsen för det. Det räcker om jag är det hahaah. Villl inte att du är förtvivlad för min skull. Jag vill att du skall vara glad och känna den kärlek jag har till dig. Jag måste bara vänja mig och lära mig att leva med längtan och saknad. Älskar dig till månen och tillbaka

Igår var det 8 månader sedan Dan försvann ur mitt liv. Eller kanske inte försvann, det är fel. Då mitt liv förändrades och jag blev berövad på mitt liv, som jag hade. Då halva jag dog med honom. Men dagen gick förbi utan några större funderingar eller tankar. Låter kanske konstigt men det är skönt, att slippa falla ner i gropar av mörker och meningslöshet. Igår for jag hem från stugan och packade upp och tog med mig lite fika och for på en snabbis ut till ena sonens stuga för att se hur det går för dem med all målning och byggande. Kanske allra mest för att få träffa lilla J. Arbetet där fortskrider och det blir så fint och jag har redan sagt att jag kommer att flytta in i deras ena friggebod hahaaha. Imorgon kommer köket och det blir verkligen spännande att se hur det blir. De har valt mörkgråa luckor, men jag har glömt vilken bänkskiva. Idag jobbar jag eftermiddag och oftast får jag inget vettigt gjort innan jag skall fara. Har alltid varit sådan och det är roligt att något är som förr hahaha. Visst kan jag skoja om då innan jordbävningen och nu, men jag blir glad när jag märker att vissa saker är som förr. Att jag känner igen mig i mig själv. Jag har varit så vilsen och inte vetat vem jag är. Jag och Dan var två som levde tillsammans och när den ena rycks bort, har inte kroppen och knoppen börjat bygga upp den del som var sammanflätad med den andra personen. En tvåsamhet som blir ensamhet, men med en känsla av att man gått sönder. Jag visste verkligen inte vem jag var och är inte riktigt säker än. Men jag har inte ett öppet sår längre, jag har förändrats men jag börjar mer och mer känna igen mig själv och lära känna nya delar av mig själv. Är som jag är i förändring men ändå inte. Det finns ett före, ett under och ett efter Dan. Jag kan bli spyless på mig själv och alla mina tankar och funderingar ibland. Jag.. jag.. jag.. upptar så mycket av min vakna tid, då jag inte är på arbetet. Man är uppfostrat med att självupptagenhet är något negativt. Att man inte ska tänka på sig själv, att man inte ska ägna sig åt navelskådning och att inte fundera så mycket. Men har börjat förstå att det är fel att tänka så, åtminstone på ett balanserat sätt. Tror att man liksom måste lära om och tänka mer på sig själv och göra det som får en att må bra. Umgås med sig själv, utan att göra något utan liksom bara vara. Jag är övertygad om att jag aldrig klarat av att komma så här långt utan att just mitt funderande på mig,mig och jag jag har hjälpt. Jag har varit så rädd och så vilsen om vem jag är, vad jag tycker, vad jag känner och inte vågat lita på mig själv. Känt mig orolig om jag kan köra bil! om jag tycker om pizza, om jag kommer att bli glad igen. Jag är inte säker än på vem jag är, men jag har börjat bli mer trygg. Jag vill....ja jag vet inte riktigt vad jag vill. Men vet att jag vill mer än jag någonsin trodde för ngr månader sedan. Till Dan: Hej mitt hjärta. Har upplevt att du inte varit lika nära i ngr dagar. Var inte samma känsla i stugan och du har varit liksom längre bort. Men istället har jag gråtskrattat åt många fina minnen. Känner att du är glad för min skull och att du blir så orolig när jag är ledsen och vilsen. Älsklingen oroa dig inte för mig. Jag ska klara detta, bara du finns kvar i mitt hjärta och att jag kan känna dig. Du skulle ha klättrat upp i den högsta av skyskrapor för min skull, trots din höjdräddhet. Jag ska försöka vara lika modig för din skull. Älskar dig till månen och tillbaka.

Var så trött igår, i kroppen i alla fall. På mig redan halv nio,men 23.23 hade jag fortfarande inte somnat...suck . Slumrade till men vaknade till igen av att kisse kom in. Men klockan 6 vaknade jag av att djuren sprang omkring. Tittade upp och....vips så sprang det förbi...någonting!!! Åh nej...en liten,liten näbbmus. Jag kom snabbt på fötter och nu var vi 4 som hysteriskt hoppade runt här. Min första tanke var att ...nu far jag hem och snabbt funderade på om jag kunde åka i morgonrocken. Men jag såg sen framför mig att jag sedan hade ett stinkande muslik här!!! Måste lösa detta...lyckades fånga den under en panna. Gick sen ut och tog en rök...och tänkte nästa steg då?? Gick till förrådet och hämtade en håv med små hål och påsar på händerna och drog ut pannan mitt på golvet. Snabbt upp med pannan och fånga den med hågen och den såg oskadd ut. Ut på bron och i princip kastade ner håven på backen. Lillmusen sprang iväg och jag hann tänka att....phu den klarade sig. 5 sekunder senare bet Märta ihjäl den. Varför i hela friden gjorde hon inte det på en gång i så fall?? Hädanefter kommer luckan vara stängd nattetid och kisse inne på nätterna. Uppskattar inte att han kommer in med sina "fynd" När jag kom in igen efter en lugnande kopp kaffe och en rök till så spelade de en av min och Dans favoritlåtar med Barry White. Vår första resa utomlands och vi var så kära. Satt på taket på en bar och månen var gigantisk och de spelade den låten. Jag började gråta av minnet och dansade sakta runt här i stugan. Pratade med Dan och sa att jag gråter mest av hur romantiskt det var och hur mycket jag älskar honom. Det var en fin stund och att gråta av sådana minnen och känna hur minnen får hjärtat att slå fort och hårt av kärlek det är okey. Till Dan: Tack älsklingen för att du hittade mig och aldrig gav upp när jag tvekade inför tanken på dig och mig. Vet att jag tvekade länge över att röra till livet,med att vara med dig. Men du gav aldrig upp utan sa att vi skulle ta det som det kommer. Finaste du...TACK för att du gav ett lyckoskimmer i mitt liv. Älskar dig till månen och tillbaka

Så vackert det var nu på morgonen. Solen lyser och på en del av sjön låg dimman tät. När den lättar så är sjön så vackert spegelblank. Idag skall jag samla ihop alla krukor,trädgårdsprylar och sådant som skall bort inför vintern. Vet ju inte riktigt när jag kommer upp nästa gång och man vet inte när snön kommer. När jag vaknade så var jag snabbt på med glasögonen så att jag inte skulle råka kliva på något äckligt. Kisse har ju ibland kommit in med råttor och lagt dem både nedanför sängen eller på stora mattan. Men inget idag, vilket jag uppskattar mycket mer än hans om tanke att komma med föda. Var bjuden på surströmming hos stuggrannarna igår. Mannerström surströmming och de var fyllda med rom. Den var väldigt fast och fin och jag smakade rommen och....hm inte tokigt alls. Men vi var alla fundersamma om vad som ändrats!!!?? Vi eller surströmmingsrecepten? Det luktar inte lika mycket och man rapar ju inte som man gjorde förr. Märkligt... Men gott var det och det blir nog en gång till med surströmming innan jag är nöjd för "säsongen". Till Dan: Godmorgon älskling tycker att jag inte upplever din närvaro lika starkt som jag brukar här i stugan. Det är okey ändå och jag har det bra. Det är viktigare att du finns hos mig på vardagarna hemma. Jag har avsagt mig firande på födelsedagen, och det känns väldigt bra. Jag sitter hellre ned och tänker på alla födelsedagar då du fanns. Hur jag älskade att fylla år och hur du skrattade åt min förväntan och glädje. Min älskade, jag saknar dig. Älskar dig till månen och tillbaka

Är nu i älskade stugan ❤ och sitter nu och lyssnar på ring så spelar vi och dricker kaffe och myser i regndiset som är utanför stugan. Direkt efter jobbet så åkte jag och tänka och hämtade djuren och lite kläder och for hit. Blev en tidig kväll trots att jag verkligen försökte hålla mig vaken. Kisse njuter av friheten och han är genomblöt när han kommer in då och då för att kolla läget. Men det är blött i alla buskar han smyger runt i. Har haft några dagar, med ett ganska stabilt läge. Inga stora krascher, utan det liksom har lunkat på. Ganska skönt, att ibland bara få vila från sorgen mörka sida. Sorgen har så många olika "ansikten" och ibland nästan fin. Läste någonstans att sorgen är andra sidan av kärlek. Tycker att det är ganska fint,på något vis. Tycker att det i alla fall stämmer för mig. Men här i stugan är inte sorgen jobbig att gå runt med. Dan finns här runt mig. Vet inte om jag inbillade mig men jag tyckte mig se att fåtöljen gungade till 2 gånger igår. Hur coolt var inte det? Även om det kanske bara var ljuset som fladdrade till. Älskade Dan , så han fick mig att skratta. Idag ska jag plocka bort alla trädgårdsgrejer och avfrosta frysen och annat litet småfix. Tror att det kommer att bli en bra dag. Till Dan: Godmorgon älskling älskar dig så oerhört mycket. För alltid och in i evigheten. Jag känner ditt lugn och din kärlek. Puss

Nu på morgonen har jag haft besök från socialtjänsten. Jag kommer att ta mig an att vara stödfamilj till dotterns äldsta. Jag har blivit utfrågad om allt möjligt i 1 1/2 timme!!! Skall dessutom ha 2 referenspersoner, utdrag från straffregister och gud vet allt. Trodde det var ovanligt med nära anhöriga som stödfamilj men det var det tydligen inte. Nu kommer Milou att mer regelbundet tillbringa tid hos mig och det känns bra. Inte bara för familjens skull utan även för min. Hon är en härlig person och lättsam om hon får vara den hon är. Vilket inte alls är det minsta konstigt, för det är ju så man ska känna och bli behandlad. M är kravkänslig och kan lätt bli både orolig och fast i tanken. Men samtidigt så klok och go och festlig, som alla andra barn i hennes ålder. Hon ger aldrig upp om att lära mig spela spel på telefonen, trots att jag tycker det är skittråkigt. Är så stolt över den unge hon är. Idag jobbar jag eftermiddag och skall strax gå ut en runda med Märta. M hämtar sen henne hem till Yttersjö, så jag kan plocka upp henne efter jobbet. Blir för många timmar för henne annars. Sitter nu i nya fåtöljen, med Märta på sidan om mig. Vi ryms bra där och jag trivs i vardagsrummet. Dörren är öppen och det är lite kyligt, men kisse gillar ju att springa ut och in. Har inte hjärta att stänga dörren då. Har istället tagit på mig en kofta till hahhaa. Igår var det surströmmingsfest på jobbet och de hade sparat till mig <3. Så gott det var, även om jag snabbt fick rensa och äta upp. De hade dekorerat så fint med både rönnbärskvistar, hattar och långbord. Så trevligt och de flesta åt med stor förtjusning. Känner mig så stolt över mig själv idag, att jag kommit så fort på fötter och skaffat jobb och fixat och donat om här hemma. jag är för första gången glad och medveten om att jag har en inre styrka. Har hört att jag är stark men det är inget jag identifierat mig med. Känt mig mer som en känslomänniska och ibland för känslig. Men jag är stark och det gör mig glad över att våga säga det. Ibland är jag så svag och tillintetgjord att jag tror inte jag kan resa mig igen. Men jag gör det, hur vette sjuttsingen, men jag gör det. Jag har gått igenom mycket i mitt liv, precis som alla andra människor. Men jag har aldrig fastnat och jag hoppas att jag aldrig gör det heller. Jag kommer nog alltid sakna och älska Dan och troligtvis välja att leva själv. Men jag vill inte bli bitter, och tappa tron på att det kommer att bli bra. Jag vill lära mig igen att älska livet, lukta på blommorna och uppskatta de små sakerna, som att se det vackra i kvällsljuset som jag vet jag älskat. Se på serier igen och mysa i soffan. Har inte kommit dit än....men det ska gå. Kommer att falla så många gånger till, och antagligen redo att ge upp. Men då måste jag lita mer på min styrka och kärlek. Till Dan: Hej min vän, så ofta gråten stockar sig i halsen när jag börjar skriva till dig. Det blir nästan som att trycka på en knapp. Är allt bra med dig? Läste någonstans att det tar ca 3 år för en själ när man dött, att finna ro. Är det därför jag aldrig sett dig? i mina drömmar ? Kommer jag att måsta vänta så länge? Jag trodde ju på livet efter detta, medans du var väldigt tveksam. Spelar det någon roll nu? för dig? Jag kan känna av dig på ngt sätt i alla fall. Det kan komma ett sorts lugn, det lugn som du hade, men aldrig jag. Jag blev lugn i din närhet och det är som om jag känner det. Saknar dig min snutteprutt och jag vill drömma om dig. Jag vill se dig och höra din röst. Höra dig säga mitt namn. Vill se dig i ögonen och springa in i dina armar. Älskar dig till månen och tillbaka.

Hittade ett ben i Märtas "låda" igår och hade helt glömt att det var det benet som inte var så bra...så att säga. Egentligen inget ben utan mer som en torkad vriden "massa". Resultatet är diarre. Inte så att hon har behövt gå ut mer än vanligt, men kan ju inte vara så trevligt. Tur att hon inte åt upp hela, utan bara halva. Inatt har jag tydligen sovit oroligt ,för jag har klöst mig igen...suck. Märkte att jag hade blod under naglarna och sen rivsåren på den andra handen. Vaknade ngr gånger på morgonsidan men somnade om igen och har inte en aning om vad som orsakat oron. Sover ju så hårt sen Dan dog. Visserligen var jag lite dyster när jag gick och la mig, men inget som höll mig vaken utan somnade som om jag tryckt på en knapp. Dyster till sinnes för att ibland så känns det som jag upprepar varje dag om och om igen. Går upp, går ut med hunden, dricker kaffe och kanske går till jobbet eller gör något enligt min lista på saker som skall göras. Äter något, väntar på att det är dags att gå och sova. Sen börjar allt om igen....med saknad och känslan av tomhet. Men det är ju inte riktigt så och det glömmer jag eller förtränger jag. Inser tack vare denna blogg att det förändras sakta sakta men ändå. Förr fick jag anstränga mig för att gå upp, följa mina listor slaviskt för att få det ena benet framför det andra. Kämpa mot det inre mörkret på ett helt annat sätt. Levde i en "burk" av meningslöshet och smärta och saknad. Visst kan jag överslås av de känslorna nu oxå, men inte dygnet runt. Har inget behov längre av att skriva upp allt på ett papper och bocka av. Visst gör jag en lista fortfarande men mer i huvudet, som man gör. Typ fara med skräp till återvinningen och sen dammsuga ur bilen. För ngr månader sedan skrev jag upp allt och då menar jag allt: Duscha, vattna blommor, dricka kaffe, gå ut med Märta, bädda, köpa mjölk, osv. Samma sak varje dag för att överhuvudtaget klara mig genom dagen. Vet att det kanske låter konstigt men jag behöver få känna sorg för att kunna fungera. Är så lätt att bara tuffa på och bli trött och inte hinna med att mota bort mörkret som ibland kommer över mig. Att ta hand om mig själv och följa upp mina tankar och känslor och vila i knopp och kropp är viktigare än allt annat. Stanna upp och se att det går att fortsätta leva och inte bara överleva som de första sex månaderna handlade om. Jag kan nu känna förväntan och uppskattning för att fara till stugan och bli bjuden på surströmming av goa grannar. Det ser jag som ett stort framsteg, faktiskt enormt stort. Till Dan: Godmorgon min käraste. Idag ska jag till återvinningen igen... så skönt att bli av med allt skrot innan höstmörkret kommer. Blev ju en hel del plast och kartong när fåtöljen kom och annat skrot jag samlat ihop. Du skulle vara så nöjd om du såg förrådet. Nu ryms däcken där även om utemöblerna är där. Har ju "sparat" på toalettförhöjningen du hade och duschstolen därute oxå. Kan inte kasta det...så svårt för det var stora känslor när vi tog emot dem. De var ett synligt bevis på att nu har det vänt...det går utför. Älskling hur tog vi oss genom den tiden?? nu efteråt kan jag inte fatta det. Men vi hade ju varann och den kärlek vi kände. Nu klamrar jag mig fast vid den kärleken. Kärleken till dig håller mig uppe och gör att jag klarar av detta. Men ibland så tar det emot som att gå in i en vägg och inte förstå att det för alltid kommer att vara så här. Att jag är utan dig. Jag kommer att klara detta, jag tror att jag vill klara detta. Älskade du vad jag saknar dig hjärtat. Jag håller om din kudde och minns och dagdrömmer om den tiden vi hade tillsammans. Älskar dig till månen och tillbaka.

Usch och fy, nu är det september och det betyder att eländesvintern inte är långt borta. Jag tror dessutom att det blir mycket snö i år, vilket inte gör saken bättre. Gruvar mig mycket inför mörkret och kylan och för min del så kan det hellre få vara en regnig höst. Nu har jag fått hem fåtöljen och dottern och mågen var här och tog emot. Enligt meddelandet så skulle de ringa en halvtimme innan, men de dök bara upp!! Sicken tur jag hade att de kunde hjälpa mig, för jag hade ju tittat fel på schemat. Upptäckte igår eftermiddag att jag jobbar även fredagen!! som jag trodde var en ledig dag. Men det är en kortdag och sen åker jag på en gång upp till stugan. Skall bli skönt och kisse kommer att bli överlycklig över att kunna springa omkring. Nu i september fyller jag år, men har inte tänkt fira det och undanbett mig uppvaktning. Har ju allt jag behöver och har haft allt jag velat ha. Känns faktiskt skönt och hade varit jobbigt att inte få fira med Dan. Inte för att vi gjorde ngt speciellt, men jag har alltid gillat att fylla år. Presenter och kuligheter, vem gillar inte sånt. Men jag har inte alls den känslan nu och det är inget jag funderar på utan bara konstaterar. En mörk och pessimistisk sida i mig säger att vad är det att fira? ett år äldre....jaha. Men jag tror mest att det beror på att jag inte har lust, att fira. Nu är det snart 8 månader sedan Dan dog och det hörs så länge sedan. På ett sätt känns det som det redan gått ett år, och rätt var det är så fattar jag inte att han inte kommer hem igen. Så ofattbart att han är borta för alltid. Jag kan se på porträttet som står på tv bänken och inte förstå att det är på riktigt. Att jag är ensam nu, troligtvis för alltid. Ingen Dan som får mig att skratta. Ingen kvar att småtjafsa med om skitsaker, ingen att äta en fin middag med. Ingen att hålla om när man är ledsen, eller bara vill ha lite närhet. Men jag är inte ensam om den känslan, överallt så finns det änkor och änklingar som känner som jag. Vilket är tröstande på ngt sätt, jag är inte ensam om att känna mig ensam och lämnad kvar. Man kan överleva och ställa sig upp efter en hemsk upplevelse. Det tror man inte när man befinner sig där på botten, det trodde inte jag i alla fall. Jag intalade mig det och levde efter det, men jag trodde inte att det gick. Minns att folk sa att man skulle tänka på alla fina minnen. Det var så fel att höra. Jag blev oerhört provocerad av att få höra om att jag skulle vara glad över alla fina minnen, med Dan. Jag ville inte ha minnen jag ville ha tillbaka Dan. När förtvivlan och ångest river i kroppen och man kan knappt andas, inte tusan är det något som stärker och glädjer då....minnen?? Det var ju som att höra ngt helt vansinnigt, just då de första månaderna. Men nu är det helt annorlunda, nu lever jag mycket i minnenas tid. Varje dag så tänker jag på vårt liv tillsammans, sådant vi gjort och ville göra. På hur fint vi hade och hur kul vi hade. Jag gråter av saknad men även över glädjen över alla fina minnen jag har av vårt liv tillsammans. Jag vill tillbaka till det livet, ha tillbaka något jag aldrig mer kan få. Till Dan: Så jag önskar att du kunde få vara här och tycka till om fåtöljen. Kanske inte riktigt vår stil...men nu var det oxå lite meningen. Köpte en till golvläslampa idag så jag kan sitta och läsa eller brodera både i soffan och fåtöljen. Ser du oss? mig och Märta? här i fåtöljen? Vi ryms bägge 2 i den och säkert oxå kisse. Varför är du inte här? och håller mig i handen och säger att du älskar mig? Jag vet ju att du gör det, men jag vill höra din röst. Minnet av din röst håller på att blekna. Jag hör den, men samtidigt inte. Det gör så ont, hur kan jag glömma? jag vill inte glömma. Min älskling, mitt hjärteljus, älskar dig till månen och tillbaka.

Finns mycket fint i den meningen. Det är skönt att äga sin morgon och ngt som jag verkligen alltid har gillat. Bäst är att schava runt i morgonrock, men det är lite svårt när man har en hund. Att stiga upp och inte känna tomheten som jag kände förr några månaders sen. Så skönt att inte börja morgonen med tårar, utan med ett lugn. Vaknade som vanligt med att kisse bits i kinden eller näsan, inte så hårt men tillräckligt för att vakna. Klädde på mig och väntade på att Märta skulle komma. Brukar inte ta så många sekunder förrän hon kommer vaggandes. Snabbt ut och sen så går hon som en robot, kissar och bajsar och då blir det inget luktande utan väldigt mycket "göra bort" för att gå in och sova igen. Öronen är lite bakåtstrukna, av ogillande att behöva göra sina behov så tidigt på morgonen. Sen snabbt in och hopp upp i sängen eller kura ihop sig i soffhörnet och sova vidare. Är vi bara hemma så ser jag inte till henne förrän vid elvatiden. Ännu tröttare är hon om hon varit med mig på jobbet. Där är det så mycket intryck och skumma lukter. Hon får smakbitar och det luktar bajs och äckliga sopkorgar att kolla i. Helst hade hon nog velat hoppa upp i sängarna och deltagit i toalettrutinerna. Äckelhund, som älskar skit och vattenpölsvatten och annat äckligt, men fundersam om det ligger en bullbit på golvet. Idag SKA jag komma mig iväg till återvinningen med det skrot jag har i bilen. Sen iväg och handla lite och sen hämta veckans matkasse. Ska fylla i min månadsbudget oxå. M har gjort en jättebra mall, som jag använder mig av. Men jisses så svårt det är att följa en budget och det är nu tredje månaden som den spräcks!! Under punkten övrigt, så har jag budgeterat 500 kr och den är hopplös att följa. Men 12 säckar jord och lite blommor och den är överskriden!!! Ett nytt duschdraperi, en tillbringare, och ett köp från hemglassbilen gör ju inte den budgeterade summan snyggare. Men jag blir mer och mer medveten om vad jag köper och det är ett måste om jag skall klara av att inte ta från sparandet. Nu har både micron och vattenkokaren gett upp, så nästa månads budget är ju redan pajad :( Törs inte ha i sladden i micron nu, för det luktar faktiskt bränt när jag använde den sist. Hmmm ska nog ta med den idag när jag far till återvinningen. Kanske måste skaffa en punkt i budget där jag avsätter sådana inköp i ett ökat sparande...suck. Shit kom på att jag behöver färgpatroner till skrivaren oxå....äsch det tänker jag på en annan dag. Men å andra sidan så kommer jag att få billigare telefonräkning med ett nytt abonnemang. Imorgon kommer fåtöljen ,yippie....det knasigaste är att jag såg fel på schemat och inte kan vara hemma och skriva på leveransen. Så jag måste be M vara här ngr timmar imorgon förmiddag och invänta leveransen. Kommer att bli en bra vecka, för jag jobbar bara 3 dagar och sen ledig tre dagar!! Ska upp till stugan och "hösta". Har inte varit uppe mycket i sommar, då jag jobbat hela sommaren. Men var ju där en hel månad i våras, så jag får trösta mig med det. Nu ska jag komma ihåg att ställa fram spaden. För det är inte kul att pulsa genom snön, och få snö i skorna innan man kan få tag i spaden och skotta bort snön fram till bron. Till Dan: Godmorgon min käraste, idag är jag ledig och det känns bra och ännu bättre att inte vara ledsen. Vad det är mycket som jag måste göra och komma ihåg själv nu. Filtren i ventilationen, har jag ju aldrig bytt själv. Har inte ens en aning om var de är?? Men jag har för mig att du hade dem inne i förrådet, bakom elsladdslådan. Älsklingen, vad du skulle ha tänkt på mig och allt som skall göras. Du talade ofta om det. Att det kändes svårt att lämna mig med allt jobb. Jag visste inte då hur mycket jag aldrig behövde fundera på. Bilservice??? när gjorde du det? När ska det göras nästa gång? Trodde vi talat om allt, men förstår nu att vi inte mer än skrapade på ytan. Men just då var det så oviktigt, en service på bilen eller vars filtren är var skitsaker, utan det viktigaste var att du fanns och inte hade ont. Älsklingen jag förstår inte hur vi klarade av att hålla oss uppe i humöret. Hela vår värld handlade om ta vara på tiden och att du inte skulle ha så ont och orka sitta uppe. Utåt så log vi bägge och sa att allt var rätt okey. Men vi kunde krampaktigt hålla varandras händer och titta i varandras ögon och vi var rädd. Sista veckorna var du nästan hjälplös och du var förtvivlad över att jag fick hjälpa dig med så personliga saker som dusch och toabesök. Jag försäkrade dig att det gjorde mig ingenting, jag kunde ha gått på glas och glödande kol för dig. Men ibland så tänker jag, varför var vi så rädd för att berätta hur illa det var?? Men jag tror att vi behövde få "låtsas" att allt var bra, för din värdighet och att du inte ville stå i centrum eller oroa någon. Jag ångrar ingenting och även om jag velat ha dig kvar ytterligare en tid. Så tänker jag att du inte var ett paket och helt tappat alla förmågor. Morfinet gjorde dig ibland förvirrad och "skum" men i det stora hela så var du med. Du slapp bli det kolli du var rädd att bli. Men saknar dig så djävulskt, min bästaste, min käraste vän. Älskar dig till månen och tillbaka

Blir galen, för det försvinner oftast när jag trycker på publicera knappen. Men det är ju på telefonen som jag har bilder och det kan ju vara trevligt ibland att ha lite bilder. Nåja börjar väl om då....men som sagt tekniska grejer är ju inte min starkaste gren. Igår så la min telefon helt ner....stod något om att jag inte hade nätverk, så att det gick inte att ringa annat än nödsamtal. Jag skulle ju byta mobiloperatör, men det var ju inte sagt skulle börja förrän i oktober. Men tydligen så stängdes allt av, på en lördag!. Nåja det löstes för igårkväll så kom svärsonen körandes och hjälpte mig att fixa den igen och byta simkort och installera och hela baletten. Så otroligt gulligt gjort att komma och dessutom som en räddande ängel fara på affären och köpa välling. Japp ni läste rätt...välling. Jag var nämligen barnvakt åt lilla J igår och han var hungrig??!! Modern och fadern hade välling med sig, men tydligen fel burk, så det fanns inte så mycket som det lilla livet ville ha. Men med den mängd i magen som han ville ha så sov han gott i min famn. Så mysigt det var och jag och bägge djuren satt bara och såg på honom länge. Både kisse och Märta var fascinerad och ville ligga nära honom. Det var så gulligt, så att jag bara njöt av allt mys. Men det vart kortare än bestämt och mor och far kom tidigare än vad som sagts. Tror att de längtade efter honom. Idag jobbar jag eftermiddag och vidd middagstid kommer jag att fara hem och hämta Märta så får hon vara med mig de sista timmarna. Hon är en uppskattad gäst och får mycket nedslängt på golvet....men hon fattar inte riktigt vad det är och att hon liksom ska äta det?? Om det inte är korv, så får det ligga. Men hon är väldigt nyfiken och vill gärna se vad man äter och skulle nog allra helst vilja titta in i munnen. Man skulle kunna tro att hon tigger men det gör hon inte, är bara så nyfiken på vad i hela friden folk gör när de stoppar grejer ini munnen. Igår smet hon runt huset och sprang in på en annan avdelning!! och där fick hon korv, så nu är det förbjudet att springa lös ute på gården. Visserligen var hon välkommen men jag vill inte att hon ska tro att hon kan komma och gå som hon vill. Kan känna mig så patetisk ibland och känna mig gammal och förbrukad. Alltså som en julgran man tagit in och varit vacker och ljus och till glädje och nu utställd på baksidan i väntan på bortforsling. Så svårt att förklara och jag tror att det beror på att jag inte riktigt har hittat ett sammanhang i mitt liv än. Jag går till jobbet och tar hand om djuren och gör en massa saker och det mesta fungerar bra och dagar kommer och går. Jag kan skratta och jag är frisk och i det stora hela så rullar det på. Men ibland så kan jag inte komma ifrån känslan av att sitta där i soffan och vänta på att gå och sova. Göra bort en dag till....Låta meningslösheten och overkligheten inte ta över, är inte så lätt alla dagar utan ligger där och mullrar i bakgrunden. Varför? är den känslan jag får, Är det så här det kommer att vara? Så förbannat patetisk jag kan känna mig. Sitter och broderar på lediga stunder , broderier som jag sedan slänger! för varken jag eller någon annan är intresserad av det sen. Jag liksom bara finns.....varför?? Min hjärna säger att det beror på att jag befinner mig i ett sorgeår och att jag läker och inte hittat mig själv eller livsglädjen än. Jag håller fast allt jag orkar i den förklaringen, för att inte trilla ner i mörker och skit. Men ibland blir jag överrumplad, är som om jag ser mig själv ovanifrån och det jag ser är en kvinna som liksom bara finns och är lika mycket värd som de broderier som hon sitter och syr. Men utan de där broderierna skulle jag bli tokig, jag håller mig sysselsatt och liksom bara stänger av allt runt mig. Idag är en lite tyngre morgon, men det kommer att skjutas undan när jag far till jobbet, tack gode gud för det. Till Dan: Hej min vän, min bästaste och finaste. Hur kan det bara vara på detta sättet? Att du inte finns? Är så konstigt och obegripligt. Jag älskar dig till månen och tillbaka.

Visst hade det varit trevligt om man bara kunde göra det man kände för och ville. Visst finns det valfrihet och i sak så kan man faktiskt göra vad man vill. Men det blir konsekvenser av att inte gå till jobbet om man inte har lust. Kan vara svårt att förklara på ett vettigt sätt varför man inte kan betala hyra och andra räkningar. Men jag skulle gärna vilja få ett oväntat arv från någon oljemiljardär som jag inte hade en aning om fanns. En miljon skulle vara lagom hahaha. Hushållar jag rätt så kan jag nog skita i jobbet när jag vill. I den tanken finns det något nytt, att jag liksom tänker framtid :) För någon månad sedan så gjorde jag inte det, då var det ibland timme för timme, sen dag för dag. Men det fanns inte en tanke på sen, för jag kunde inte se framåt, knappt nästkommande vecka. Men allt som oftast förvånar jag mig själv att tänka på sen. Nästa vår och längtar redan efter sommaren. Att tänka på att jag skulle behövt sätta om några blommor i ny jord, är kanske självklart. Men när den tanken kom till mig så betydde det att jag tänkte på sen. Att blommorna skulle få fortsätta växa och finnas kvar och jag med. Men jag kan uppleva att min kravkänslighet har ökat. Att jag blir osäker fort och kan känna mig tveksam och orolig. Måsten kan vara som små hinder som kräver handling snabbt annars blir de lätt "att skjuta upp" Tror att det härrör från min osäkerhet på mig själv. Har inte full koll på mina egna reaktioner och energi. Skulle inte kunna säga eller beskriva vem jag är, ifall någon frågade. Har alltid haft taskig självkänsla, men självsäkerhet och självförtroende har jag haft mer av. Nu har det skiftat lite plats. Dan gav mig ökad självkänsla i den kärlek jag alltid fick. Kände mig fin, älskad och som en bra människa i hans sällskap. Har alltid varit dålig på ge mig själv beröm för den jag är, hur jag ser ut har alltid varit lättare att kasta mig ut i handlingar, projekt och vinna ny mark och aldrig varit rädd för att prova något okänt. Men nu kan jag känna att jag är rätt okey. Jag behöver inte bry mig om hur jag ser ut, jag behöver inte bry mig över om någon gillar mig eller inte. Jag behöver inte vara någon annan än den jag är. Jag håller på att överleva det värsta jag någonsin varit med om. Vissa dagar är fortfarande skit och blä. Men det går och jag kan. Vet vilka mina vänner är och jag är dem evigt tacksamma. Till Dan: Godmorgon min älskade. Jag var och lämnade dina kläder igår till PMU och det gick jättebra. Var och vimsade runt där ett tag innan jag hittade dit. Sen for jag till M:s stuga och så fint det lilla lusthuset blivit. De har målat och lagt in matta och man vill liksom bara sitta där och se ut över vattnet. Lilla J har växt och tittar upp mer nu och du skulle bara se hur fin han är. Eller kan du det? Om du kan det så pussa på hans panna och välsigna honom med din kärlek. Våra fina barnbarn som vi önskade dem kärlek och välgång och ville finnas för dem. Jag gör allt jag kan, men kan inte fylla ut din plats. Men jag skall försöka prata om dig och vilken härlig knasboll du kan vara. Igår när jag la mig för att sova så kändes det så tomt bredvid mig och jag fick anstränga mig för att inte hamna i dåliga tankar. Saknar dig mitt hjärtegryn och jag vet att du skulle velat vara här hos oss om du hade kunnat. Älskar dig till månen och tillbaka.

Det har alltså gått 232 dagar sedan mitt liv förändrades, på så många sätt. Hur förändrat vet jag inte än. Tror att jag idag har fått med mig ett lugn, som jag inte hade. Eller snarare ett behov av lugn. Inte jättemycket, men så pass mycket att jag känner att det finns. Lär fortfarande känna mig själv och försöker lyssna på mina behov mer. Men det är så lätt att bara liksom springa på, försvinna in i mängden av göranden och ärenden. Att liksom slippa stanna upp och fundera på vad jag gör. Det är oftast så små kanske rent av fåniga saker som gör att min kropp liksom stelnar till och jag känner hur det snör åt i hjärtat. Vi är ju i surströmmingstider och jag tänker på att jag och Dan brukade längta till den första klämman. Eller mest jag om jag ska vara ärlig. Att vi brukade ha ätit suris med ngr vänner och även själva i stugan. Nu blir det inte så, för inte kommer jag själv att öppna en burk och sitta här. Att ngt liksom aldrig mer blir, gör så djävla ont. Nu tackar jag att vi är i coronatider och att man ska undvika att träffas så mycket om det inte är nödvändigt. Kanske nästa år att det känns mer okey. Men att inte känna förväntan i kroppen och liksom längta till att Dan ska gå och öppna burken och att han tittar på mig och ler för han ser hur förväntansfull jag är. Han blev så glad över att se mig glad. Att få spegla sig i någons ögon, att få känna sig älskad för den man är, jag kanske ibland bara för att man är som man är. Det är fantastiskt och så fint att det är det underbaraste jag upplevt. Jag har gjort det , jag har haft det och jag är så tacksam. Jag liksom "lever" på den känslan. Att istället för att tänka att aldrig mer, att tänka att jag har upplevt det och det var fint och bära den känslan med mig istället. Det är inte lätt alla dagar, det vill jag lova, men jag måste försöka för att inte hamna i svårmod och eländestankar. Snart går vi in i september och då fyller jag och Märta år. Märta fyller 2 år och jag ska fira henne på bästa sätt. Hon ska få sovmorgon och något gott som hon gillar, kyckling eller korv. Jag kommer inte att fira min födelsedag. Varför vet jag inte, men det känns helt enkelt inte bra. Ingen speciell anledning, bara att det känns konstigt och jobbigt. Vill inte ha uppvaktning ens av barnen. Vill bara vara själv, med alla fina minnen och kanske besöka graven. För ett år sedan hade jag inte ens trott att jag skulle finnas kvar här på jorden. Jag ville gå med Dan, dit han skulle gå. Men nu sitter jag här och skriver, det är faktiskt en liten konstig känsla. Men det är okey, det kommer att gå att finna en liv som känns bra. Att vara i sorg är inte något konstigt, alla kommer vi att få känna på det. Hur den upplevs och hur den får oss att må, beror nog på var i livet vi är och vem som dör. Men döden är naturlig och sorg är naturlig. Jag har lärt mig det och det visste jag inte för ett halvår sedan. Då trodde jag aldrig att jag skulle kunna andas nere i magen, att jag skulle kunna klara av att bygga en blomlåda!! att jag skulle kunna uppskatta en kopp kaffe igen. Att jag skulle kunna lämna ifrån mig Dans kläder. Men det ska jag göra idag. Jag packade bilen igår afton och idag ska jag fara till PMU och lämna allt utom hans favoritskjortor. Sen till återvinningen med lite skrot och sen vidare ut till sonens stuga, för att se hur mycket de hunnit göra. Till Dan: Godmorgon min prins, min älskade vän. Idag lämnar jag dina kläder, det är helt okey för jag vet att du inte skulle tycka att det är det minsta konstigt. Jag är redo och det gör mig stark av att känna den känslan. Hade aldrig klarat den här tiden utan dig och din kärlek. Alla fina vänner och barnen förstås. Men allra mest din kärlek som jag känner i hela kroppen. Men det gör ont att inte få vara i dina armar och få känna din doft och få höra ditt huckrande skratt, på riktigt. Men finns hos mig, lämna mig aldrig igen. Jag behöver känna din kärlek, behöver få älska dig. Älskade vännen min, vi klarar det här tillsammans. Älskar dig till månen och tillbaka.