myma.blogg.se

Tidigt på morgonen ca 6tiden, föll Dan in i ett tillstånd av ytlig medvetslöshet. Han hade fått komma upp på onkologiavdelningen, till personalens "förvåning". De trodde ju att han skulle avlida redan på akuten. Men han höll sig kvar. Jag var i ett töcken som samtidigt var glasklart. Nu har jag förstått att jag var i en sorts chock. Men då var jag "jättekonstig" Jag klarade knappt att vara inne i rummet utan ville mest bara därifrån. Dans barn satt runt honom och fler vänner och familj slöt upp så han var aldrig ensam. Men jag förmådde inte att ta in det som hände.....kunde knappt närma mig sängen. Ibland så tror jag att den lilla bubbla som jag och Dan befunnit mig i sprack och jag kände mig eller ställde mig utanför. Vi hade levt ett så nära liv under året och varit tillsammans dygnet runt. Vi "hade "mörkat" en del för alla hur illa det egentligen var ställt. Vi hade liksom slingrat ihop oss och nu var det en massa andra som kommit in i bubblan eller som spräckt bubblan. Jag kunde inte ta in scenen, med Dan min älskade som låg i en säng med familj och vänner runt sig. Är så tacksam för alla som fanns där runt honom, så mycket kärlek och vänskap. Jag kände mig så kall och konstig och som om jag var en isdrottning. Men jag förstod inte egentligen utan blev praktisk och frånvänd. Då var det så skönt att M fanns där och hjälpte till och helt enkelt fanns där, när jag inte kunde. Hon vakade när vi andra sov några timmar och det kommer jag aldrig kunna glömma. Så fint och kärleksfullt och ovärdeligt. Jag for hem för jag skulle ju ge kisse mat och byta om. Skyndade mig in och kisse skrek av hunger så jag hann inte ens ta av mig jackan. Gick direkt till kylskåpet för att ta fram hans mat....då såg jag filen. Filen som Dan brukade ta till morgonmedicinen!!!! Hann tänka: - Vem ska dricka upp den? Dan dör ju nu???? Herregud Dan håller på att dö.....Jag skrek rakt ut och bara ramlade ner på golvet. Det händer nu....nej det händer nu....Dan dör. Där och då förstod jag och jag rusade tillbaka till bilen. Skrek och grät hela vägen tillbaka till sjukhuset. Fick lov att samla mig i ett dagrum, innan jag kunde gå in till honom. Hade fortfarande svårt att vara för nära honom, då jag kände att jag höll på att gå sönder. Men jag vet att han förstod mig och det fanns så mycket värme runt honom. Jag höll ihop, men behövde röra mig och gå omkring för paniken låg hela tiden under ytan. Alla fina som kom till hans bädd, det var så fint och jag kände mig trygg med att lämna rummet. Där låg han...han som jag inte trodde jag kunde leva utan. Han som jag fortfarande inte har lärt mig att leva utan. Dan finns i mitt minne och i den starka kärlek som jag har till honom. Jag lever ett liv med honom på ett sätt som inte går att förklara utan att det låter helt galet. Jag lever inte i minnen eller av minnen utan med minnen. Jag saknar hans kramar oerhört mycket och att få prata med honom, närheten saknar jag så det gör ont i bland. Men jag tror att jag lär mig för varje dag att leva utan hans fysiska närvaro. Älskade vännen min, nu är det snart över det första året utan dig och det värsta år jag någonsin har varit med om. Hade inte en aning om att sorg kunde göra så ont.

Så står det på min räknemätare på hur många dagar och timmar, det är sedan Dan dog. Det visar oxå minuter och sekunder. Men på något sätt så är han dödsdag idag, för mig. Idag var den sista dagen då vi pratade, skrattade och försökte leva som "vanligt" Som vanligt så vaknade jag tidigt, Dan hade inte sovit i sängen så jag hade aldrig behövt vända honom. Godmorgon älskling sa jag som vanligt,när jag steg upp. Drack en kopp kaffe och gick sen ut med Märta. Svettningarna var nu helt borta, men han hade ont lite varstans. Han var orolig över att han tagit för mycket smärtstillande, men jag sa att du måste ta mer på en gång. Han var ganska påverkad av sin rädsla att vara morfinborta. Han ville leva och vara med, sa han. Inte som ett kolli. Jag kan förstå det, för han var stundtals väldigt "borta". Han kom in i köket och såg på mig och frågade. Har jag druckit kaffe? Ja sa jag din kopp står där. Har jag ätit något, sa han sen. Ja en bit sockerkaka. Vi hade bestämt att gå igenom de sista pärmarna i bokhyllan och ta fram och kasta det som inte var aktuellt längre. Dan sparade allt i pappersväg, Deklarationer sen årtionden tillbaka, alla möjliga brev från instanser hade han satt in i pärmar. Vi skulle tömma skåpet och flytta ut det så att det fanns mer plats till, rullatorn och den rullstol som vi trodde skulle behövas snart. Efter en stund så var han sig själv igen och vi började sortera. Vi fnissade och log när vi hittade små lappar som vi skrivit till varandra. Alla böcker kom vi överens om att ge till hans syster, och de skulle komma vid halv elvatiden och hämta dem. Han var vanligtvis ingen som ville göra sig av med böcker som han tyckt om. Men nu visste vi båda att....det var dax. Han syster och hennes man kom och och hämtade dem och Dan var utslut. Han somnade och jag la över honom en filt. Efter ngn timme kom S och E och hon blev riktigt orolig när hon såg honom. Men jag tyckte att han var som vanligt, tror att man inte märker lika mycket då man är mitt upp i allt. Vi hade en fin eftermiddag och Dan var klar i huvudet, men hade ont lite varstanns, nu mer i armarna. Hans fötter var som små klubbor, trots att han hade stödstrumpor dygnet om och högläge. Vid halvfem hade vi ätit en gröttallrik och bestämde oss för att fortsätta se en serie svtplay. När jag satte mig ner så sa han att han trodde att det hade börjat samla sig vatten i lungorna för han kände ett tryck. Inget som oroade mig, då han fick tömma lungorna på vätska lite då och då. Men det är lätt att det kan bli lunginflammation, så jag sa ska vi inte ringa och be att få en tid, för tömning? Han hade haft 2 lunginflammationer och då måste han ligga inne några dagar och det ville ingen av oss. Nja sa han, vi ser en stund och sen kan jag resa mig upp och gå lite och se om det blivit mer. Han var lite andfådd, men lugn och vi hade det riktigt mysigt. Vid halv nio var jag tvungen att gå på toaletten och vi pausade. När jag kom tillbaka stod Dan upp och försökte liksom stretcha axeln. Då åkte hans tröja upp och då såg jag att hans mage var alldeles blåstrimmig. Jag sa oj!!! och han sa vad är det? Din mage?? tog ett kort på hans mage och höll upp mobilen, så han kunde se. Du sa jag...vi ringer palliativa teamet. Känns det annorlunda? Nä sa han, ska vi inte vänta? Nä sa jag det där är ju dålig syresättning och imorgon är det en röd dag. Det är bättre om vi får en tid och åka in och tömma så slipper vi vänta på akuten. En sköterska kom och hon sa att han behövde vätskedrivande. Han fick en pinkflaska och det tyckte han var väldigt tokigt. Nog kan jag väl gå på toan, sa han. Ja men det kan komma fort sa hon och då är det bra om du har den nära. Dan rörde sig ju inte så snabbt och han insåg det ganska fort. Han skrattade faktiskt åt eländet. Allt var som vanligt och vi pratade och skämtade, medan sköterskan ringde och fixade en tömning nästa morgon kl 8. Jag messade S och frågade om hon kunde ta Märta. Fick ok som svar och allt var som vanligt......i tio minuter till Sköterskan började först att packa ihop sin väska,när hon sa. Vi kan ju ta proverna nu istället för på tisdag om du vill? Dan tog prover en gång i veckan, för att kolla in lite olika värden. Ja va fiffigt tyckte vi. Hon började med att ta ett blodprov ,men det kom inget blod och hon provade en gång till. Sen tog hon blodtrycket, och tog sedan fram en syremätare. Jag och Dan sa att han antagligen var så sönderstucken att det kanske var därför det var svårt. Han var ju alldeles blå av alla tidigare stick, på armarna och händerna. Då reste sig sköterskan och sa till mig. -Kan jag få prata med dig? Ehhh....javisst. Gick mot köket och min enda tanke var om det var något med den vätskedrivande sprutan som hon skulle ge honom. Att han kunde liksom kissa på sig.... Istället lägger hon sin hand på min axel och säger:- Dan håller på att gå bort nu!!!! Det vore bra om ni kunde ringa barnen.......Ehhhhh ????? Det blev helt tomt i huvudet. Hon fortsatte- Jag måste gå och berätta detta för Dan nu. Hon satt sig framför honom och la sina händer på hans knän och sa: -Dan om du somnar nu är det för alltid. Du har så dålig syresättning att ditt hjärta orkar inte mer. Du behöver syre och det finns bara i ambulans. Jaha sa han och vände sig mot mig och jag kommer aldrig att glömma den blicken. Där fanns rädsla, lugn och omtanke om mig. Han sa och sträckte sin hand mot mig, jag vill vara här hemma. Jag blev så rädd att jag skulle se honom kvävas inför mina ögon. Vad händer??? när händer det? kommer han att svimma? kommer han att bli blå. Oj jag måste ringa barnen. Resten är bara fragment.....och jag förstod långt senare att jag stängt av och var i någon form av chock och det inte sjunkit in. Han var ju som vanligt.....hur kunde hon säga att han höll på att dö??? Idag för ett år sedan var sista dagen då vi delade vårt liv tillsammans i nöd och lust. Det var en fin dag tillsammans och vi hade skrattat, och pratat mycket. Vi hade varit nära, nära varandra på så många sätt. Vi hade sett varandra i ögonen och skämtade vid middagen om att nästa helg far vi till stugan. Vi hade bestämt att vi skulle säga så, fastän vi visste att Dan inte kunde orka med resan eller att gå uppför trappan. Det kändes så bra att bara säga att, nästa helg åker vi till stugan. Vi pratade om hur vi skulle möblera i rummet, för på tisdagen skulle vi få hem en säng. Vi funderade på om vi kunde ringa på morgonen och kolla när de skulle komma. För klockan 13 så skulle vi fara och skriva på testamentet. Dan oroade sig för hur sjutton han skulle komma i och ur bilen. Det löser sig sa jag. Men det blev aldrig så.

Så skönt att vara ledig efter en ganska lååååång arbetshelg. Åtminstone känns det så i kroppen. Men nästa helg är jag ledig och det blir skönt. For in lite tidigare igår på jobbet och det var så vackert ute med solen som lyste så fint på alla snötyngda träd. Men nu räcker det med snö om du frågar mig. Men tror inte att väderguden lyssnar på mig utan han har nog containerlass med snö att vräka ut.....suck. Har inte julpyntat så mycket, utan hade bara min lilla gran, en ljusstake och en prydnadsren. Men idag tänkte jag hiva ut den lilla granen och ställa bort de andra två grejerna. Märta har inte kommit ur sängen än och även om hon är morgontrött så brukar hon i alla fall masa sig upp för att gå ut. Men hon följde ju med mig på jobbet i helgen så hon kanske oxå känner sig sliten hahah Det är starka minnen av denna dagen för ett år sedan....... Dan ville fara och hälsa på någon.....varför han var så angelägen vet jag faktiskt inte. Men han sa: Om ngn har något osagt så är det viktigt. Minns att jag tyckte det kändes olikt honom och lite märkligt. Vi for på apoteket och sen hem till hans syster. Han var ganska slut på men vägrade när jag ville köra fram till bron. Så istället gick han från parkeringen med rullatorn. Han hann bara in när han började toksvettas, vi drack kaffe och det började rinna svett nerför ansiktet. det räckte inte med papper och till slut fick han en handduk. Vi såg en stund på skidåkning där och sen vände vi hemåt. Vid middagstid upphörde svettandet och vi åt lite och satt oss i soffan. Jag hjälpte honom att byta byxor och bäddade om honom med filten. Han tog mig i handen och sa att det kändes så fel att jag skulle "behöva" hjälpa honom med allt. Att det skulle vara så tungt för mig och att han behövde väcka mig på nätterna. Minns att jag svarade: Men älskling om det varit omvänt hade du gjort detsamma. Han såg på mig och hans ögon var spegelblanka både av lite feber och av att han var lite ledsen. Kunde bara hålla om hans fingrar då hans brutna tumme gjorde ont. Vi pratade lågt och försiktigt på något konstigt sätt. Om hur mycket vi älskade varandra. Den kvällen orkade han inte lägga sig en stund i sängen, utan jag pussade honom godnatt i fåtöljen och gick och la mig. Vi skulle få en säng som vi skulle kunna ställa i vardagsrummet, så han kunde vila där när han ville och lättare att höja sängändan. I vår säng hade vi klippt sönder madrassen så att det kunde stå en portabel förhöjare där. Men Dan fick mer ångest av att ligga i sovrummet och sova. Tror själv att han fick så mörka tankar av det. Vi bestämde att vi skulle flytta ut möbler ur sovrummet så att en rullstol skulle kunna rymmas eller en lyft. På dagen kunde vi gå och lägga oss och vila en stund tillsammans. Jag behövde oxå mer plats när han skulle vändas på. Det var nog ingen som anade hur illa det var faktiskt, med hans allmäntillstånd. Men det var så han ville ha det, inte oroa nära och kära. Minns att vi hade en fin och speciell kväll och jag blir varm i kroppen av att tänka på vårt fina samtal om sen.....men att sen skulle komma redan nästa dag det trodde jag inte då. Älskade Dan.....tack för all din kärlek och allt fint du sa till mig den kvällen. Älskar dig till månen och tillbaka.

Tänkte på vad vi gjorde idag för ett år sedan....Dan hade några dygn kvar att leva. Men det visste vi inte just då även om vi visste att det fanns framför oss. Han var väldigt angelägen om att vi skulle göra något. Jag var nog inte så pigg på det,då han hade svårt att gå och att han var lite småvirrig. Hans brutna tumme värkte (skelettet var skört)han ville hälsa på folk och var bestämd om att han ville laga mat. Själv åt han ju bara sockerkaka och gröt. Men han ville göra något "vanligt"och han tyckte om att pyssla om mig. Tog ett tag att ta sig in i bilen, och jag försökte vara mer hurtig o,ch glad än jag var. Köpte kött och terriner men inget besök hos någon,då de vi kontakter var upptagen med annat. Han var trött när vi kom hem men ändå ivrig. Han åkte fram till diskbänken och öppnade dörrarna så han rymdes med benen. Sköljde sparris och gjorde ordning köttet. Det var sista gången han gjorde de perfekta köttbitarna åt mig. Vi åt och han försökte äta han med men det gick inte,så han satt bara och log medan jag åt. Vi såg på TV och höll varandra i handen. Jag var så trött av att koncentrera mig på att inte tappa tålamodet,utan vara lugn och som vanligt. Hade hjälp honom tidigare med att fylla dosetten. Han hade många piller, men det tog säkert 1 1/2 timme. Han var så förvirrad,och liksom son om att han tappat korttidsminnet. Han kunde ha lagt ner ett piller,för att sen börja om igen på samma piller. Helst hade jag sagt låt bli jag gör det där. Eller låtit honom greja på och den fixat till. Men då blev han bara frustrerad och istället satt jag bara "och stod ut" Det är smärtsamt att se den man älskar uppföra sig som dement. Tur att det inte satt i hela tiden,utan att han var som vanligt ibland . Älskade Dan vad jag är glad över våra sista fina dygn. Vi pratade på ett annat sätt,det var smärtsamt men ändå fint så här efteråt. Du sa inte längre vi utan du. Du var glad över att jag skulle få ett till barnbarn. Du sa att du gjort ordning det mesta av de viktiga pappren, att det bara var de sista pärmarna kvar,att sortera. Vilka papper som var mer viktiga osv . Nu sitter jag här och känner och minns allt. Tårarna rinner,men det finns så mycket kärlek i dem . Älskade du,vad fint vi hade det . kommer alltid att minnas de där dagarna med mer kärlek än sorg . Smärtan får aldrig solka ner och ta över det fina. Visst gör det ont,men jag har haft den stora lyckan att få älska och bli älskad. Käraste Dan du finns i mig och jag älskar dig.

Vilken skön dag och fint väder. Solen lyser och jag njuter av tiden innan jag skall fara på jobbet. Nu är ordningen återställd tycker lilla Siv. Nu har hon lagt sig under min haka och kurrar som aldrig förr . Vi har haft Nattgäster...M och deras lilla valp har varit hos mig. Både för sällskap och skydd för raketer och smällare. Lilla Ruth som valpen heter, låg i mitt knä igår och Siv var inte så nöjd med det upplägget. Så nu är allt som vanligt och gästerna har fariy hem till sitt. Det är så vackert och har haft både ekorre och rådjur på besök idag. Snön ligger på träden och solen värmer inte direkt,men fint är det. Det är många dom är ute och promenerar och jag önskar att jag hade lite av den lusten. En gång per dag går jag en längre sväng för Märtas skull. Men det är en av tio gånger jag tycker det är skönt. Allvarligt??? Skitråkigt tycker jag och försöker uppskatta promenaden med: att det är i alla fall skönt att gå in igen. Hade köpt lite gott dom jag tänkte vi skulle äta igår....men inte ens godis orkade vi med. Jag åt 2räkmackor och M nästan en hel pizza i omgångar. Så vi orkade varken efterrätt, chips,ost,kex eller ngt annat gott. La oss vid halv tio och sovgott. Åh så jag längtar efter att få träffa människor!!! Som inte behöver blöjor eller matas hahaaa. Skämt åsido att få kramas och skratta och få mänsklig närhet skriker i mig. Har tänkt en hel del de sista dagarna på att det här året 2021 skall bli ett glädjens år och livet skall komma sakta men säkert till mig. Känner det redan nu i och med att jag längtar..... Jag förväntar mig att jag skall kunna sitta ute och sippa på en kopp kaffe och känna att: Jag har det bra Är glad för att det kan jag se hos min fina djur familj. De trivs och har det bra och det känns då fint. Jag har skapat det åt dem. Möjlighet att få gå lös och naturen runt knuten. Ser framemot att få måla, gräva och fixa här. Finns en hel del att göra och önska. Kommer inte att hinna eller ha råd med allt jag vill göra,men jag har inte bråttom. Gott nytt år....kom till mig ....2021

Nu är vi äntligen på sista dagen på detta nådens år 2021. Jag är ledig,men har bett om besök av M. Hennes föräldrar blev både överraskade och glada att nästan vara barn lediga. Lillebror är ju hemma,men han går ju och lägger sig. Jobbar imorgon så innan jobbet skjutsar jag henne hem. Imorgon skriver vi 2021 och jag har ytterligare ngr "minnesdagar" kvar. Sen tänker jag att sorgearbetet, går över till sorgehantering. Gruvar mig lite men tror att jag är beredd. Idag måste jag svänga förbi ngn affär och köpa mjölk och lite gott så vi har i afton. Att vi är vaken vid tolvslaget är nog att glömma hahaa Har förhoppningar inför nästa år. Att jag får ett längre vikariat på jobbet och att snön försvinner fort. Att känslan av att Dan finns i och runt mig finns kvar. Att jag får drömma drömmar,där han finns med. Att jag lyckas röja i skogen runt huset och göra lite fint här på gården. Planerna är många ,men behöver nog en full säck med pengar och en container haha. Att få dricka ett glas vin med mina fina vänner. Löneförhöjning...vore inte dumt heller. Men jag jobbar ju inom vården,så det stannar nog vid förhoppning. Men ett annat jobb vill jag inte ha. Nu ska jag kolla igenom kylskåpet,så det inte finns ngn gammal ostbit eller rutten tomat där. Dricka lite mer kaffe och sända en tanke till jordskredsoffren i Norge. Arma människor....Gott nytt år

Nu är det de sista dagarna på året och jag önskar innerligt att vi kommer ur den här covidbubblan och kan umgås igen. Saknar att få träffas och skratta och dricka lite vin och få vara nära. Nu ska jag inte gnälla så mycket då jag inte har "känt" av coronan så mycket som många andra. Visst har jag blivit begränsad och inte kunnat besöka och göra allt som jag kanske velat. Men risken att dra in smitta på boendet har varit betydligt viktigare. Imorgon ska jag faktiskt få göra något som jag aldrig har gjort förr. Blev tillfrågad om jag vill hjälpa till med vaccineringen på äldrecentret. Jag går en extra tur imorgon så det passar ju bra att få prova på det. Har ju hjälpt till med covidprovtagning så jag vet på ett ungefär vad jag ska göra. Har fyllt i papper idag att jag vill vaccinera mig, så det är på gång. Så kul, för då kan jag kanske fara runt och hälsa på folk hahahaa. Hände något gulligt idag, redan igår eftermiddag fick jag en almanacka som man hänger på väggen av en boende. Vi får ju inte ta emot gåvor, men det var okey för den räknades som ringa värde. Imorse när vi träffades igen, frågade hon om jag hängt upp den. Nej sa jag , har inte hunnit sätta upp den än. Efter en stund kom hon rullades och sträckte fram ett litet pappersknyte till mig. Däri låg en liten spik.....gullfian trodde inte jag hade något att sätta upp den med ahahaha. Hur gulligt var inte det? Jag känner att jag verkligen trivs här hemma. Det är tyst och lugnt och tror inte ens att jag kommer att höra eller se någon nyårsraket. Om inte det kommer ut folk som far ut till sina stugor över helgen. Så länge vi klarat oss från snö och kyla?? så skönt och det blev oxå så mycket billigare än jag trott,när det gäller stugelsräkningen. Men skulle nog tro att januari blir lite bistrare och att vi inte kommer undan från snöeländet helt och hållet. Men tänk så skönt om det liksom bara skulle bli ett litet täcke och inte kilovis. Idag för ett är sedan så träffade vi barnen för att berätta hur Dan ville ha sin begravning och lite hur vi tänkt kring ekonomi och sådana saker. Vet att jag tyckte det var så skönt att Dan med egna ord fick säga hur han ville ha det. Barnen tyckte inte det var så roligt men förstod att det kändes viktigt för oss. De är så fina ungar <3. Mina barn hade vi redan pratat med så de visste att vi skulle träffas och hur vi tänkt. Alla våra barn har förstått och respekterat våra tankar och önskningar, vilket gör mig stolt och glad. Gruvar mig lite inför de kommande veckorna, då årsdagen och många minnen kommer att "ploppa" upp. Tänkte först ta några dagars ledigt ,men jag har ändrat mig. Tror att det är bättre att jobba och försöka ta det som det kommer. Nu ska jag laga några byxor och sen vika tvätt och förbereda middagen. Blir nog pizza så kan man ta reda på lite rester i kylen.

Många kanske handlar både kläder och lite dyrare grejer under mellandagarna. Personligen så fick jag oftast presentkort av Dan att köpa kläder och annat småkrafs. Men nu behöver jag inget, förutom nya stövlar. Men det får vänta, tills jag har möjlighet. Har inte fått kläm på planering än. Kan ju inte svänga förbi och handla när jag slutar,för hemma har jag Märta som vill ut och jag vill inte att hon skall vara hemma "ensam"mer än nödvändigt. Har henne med på jobbet på helgerna,men jobbar ju hela dagar då och vill inte vara ute i handeln under helgen. Måste tänka på när det är som minst folk igång och fara då. Skulle ha varit upp i stugan och kolla läget oxå. Känns motigt att "offra"en ledig dag till det. Men oxå att det är lite tungt att vara där. Jag vill undvika stugan helt och hållet och jag har mer eller mindre "gett"bort den till barnen. Men jag har en del saker jag vill ta hem hit. Stugan är så starkt förknippad med en annan tid och liv och jag har inte riktig bearbetat det klart känslomässigt. Det enda som jag har klart för mig är att jag inte orkar bära hela ansvaret själv. Men oxå att jag inte har orken att "börja"om där oxå. Känns som om Dan finns i varje skruv och hörn där. Det är ganska fint på ett sätt,men det gör ont och blir ännu mer tomt. Ingen som sitter med mig och sippar på sin whiskey. Ingen som dricker morgonkaffet med mig på altanen. Ingen att se solnedgången med. All min energi vill jag använda till att skapa ett annat liv utan Dan. Han finns med mig på många sätt. Men nu har jag gjort bort första julen och skapat ett nytt minne för julen 2020. Nu står nyåret framför mig. Förra nyår la vi oss tidigt. Bad Dan att lägga sig hos mig tills jag somnade. Han sov ju bara ngr timmar i sängen per natt, eller oftast låg han bara en stund. Han hade svårt med att vända sig och tyckte att det kändes jobbigt att väcka mig för hjälp. Vaknade till av raketerna och ropade till Dan gott nytt år älskling. Han svarade mig,men minns inte var han sa. Var nog så trött och somnade om. Sov oroligt och vaknade ofta under det året,flera gånger per natt. Idag är det jobb som gäller och jag hoppas att det är en vikarie som har varit hos oss förr. Flera ordinarie har semester och att ha hela ansvaret är inte lättjobbat om det är en oerfaren vikarie. Men det är bara att köra på och lägga in en högre växel. Nu snart börjar det ljusna och då ska jag ut med Märta och kisse....ja storkisse följer oftast med på de flesta kissrundorna. Det har blåst hiskeligt inatt och det verkar vara lite blåst nu oxå och blött. Varning för halka så jag hoppas att det inte är vidrigt att köra hem ikväll.

Nu närmar vi oss slutet på detta skitår 2020. Tror inte att någon kommer att se tillbaka på detta år med enbart värme och glädje, oavsett vem man frågar. Jag har några ljuspunkter som har hänt i alla fall. Har fått ett jobb, som nu har förlängts till sista mars. Hoppas och tror på en fortsättning, förhoppningsvis på samma avdelning. Har blivit farmor igen, till en gosig liten gosse. Lyssnade på min inre röst och fick lägenheten såld och kunde flytta. Är stolt att jag vågade, men samtidigt kändes det som om jag inte hade något val. Jag har tagit mig förbi julen, med förståndet i behåll. Det har varit en bra jul och jag har fått erbjudanden att fira jul med barn och goda vänner. Är så tacksam över det. Men jag har sökt lugn och stillsamhet. En del i mig har varit på helspänn, vilket har tagit energi och det har blivit väldigt tidiga kvällar. Men det har varit helt okey och tårarna har varit av stillsam "sort". Fina minnen och kärlek till det som varit. Inte så mycket av det som aldrig blir. Har kanske försonats med att, "Det är som det är" På jobbet har det varit bra och vi har verkligen försökt sprida julglädje och hemtrevnad. Vi hade sagt åt de flesta anhöriga att vi helst undvek besök, utan föredrog videosamtal. På andra avdelningar kom hela familjer med barn och alltihop, vilket gör att man blir både förbannad och förtvivlad över hur en del far fram i ren egoism och tanklöshet. Har haft sonen med familj här några gånger och de har ju haft covid, så jag kunde både pussa och kramas. Imorgon styr de kosan hem till Göteborg igen och det brukar vara stor saknad tills man liksom vant sig igen. Är ledig i helgen och det är verkligen skönt, inte minst för att jag kan skrota runt i morgonrock. Slipper klä på mig för morgonpromenaden utan bara skor,vantar och jacka. Är ju så pass mörkt oxå så ingen ser mig traska runt som ett spöke i morgonrocken fladdrandes kring benen. Nu närmar vi oss årsdagen för när Dan lämnade oss. Vet inte vad jag känner för det??? Då är sorgeåret slut, men jag tror att det krävs ett helt år till innan, det kommer en ny tid. Det är mer tyngre dagar innan årsdagen. Dagen då vi samlade barnen och Dan sa hur han ville ha sin begravning och hur han önskade att vi skulle "göra". Sista dagarna innan han blev dålig. Det hände en hel del som gör ont att minnas. För då var jag så anspänd och bara försökte hålla ihop. Nu kommer istället känslorna, hur ont det gjorde att se honom så hjälplös att vända sig. Hur han kämpade med att vara beroende av mig och smärtan i kroppen. Hans tumme hade nog brutits pga att kalket i skelettet försvann. Så han hade väldigt ont i mellandagarna. Jag ville att vi skulle åka in och röntga, men Dan sa att det var inte lönt. Han hade gett upp på ett sätt som bara jag fick se. Han sa att han var glad över att jag fanns för barnen och att han var glad för min skull att jag skulle bli farmor. Han gjorde en mapp i datorn över sådant som var viktigt för mig att veta, lösenord på wifi, och allt möjligt sådant .Öppnade den på morgonen, efter hans död och där stod: Jag har haft ett bra liv. Han älskade verkligen oss alla. Ja det har jag oxå haft med honom, och jag försöker tänka på vilken tur att han funnits. Att han visade mig vad kärlek är. Att han lämnade kvar sin eftervärme. Tack alla älskade vänner, för jag kommer aldrig någonsin att kunna säga med ord vad ni betyder och har betytt under detta skitår. Kram <3

Till Dan Hej mitt hjärta. Länge sedan jag skrev till dig,men nu känner jag att jag vill. Minns du hur less du blev på mig när jag retades om Dan före dan och julDan. Om du tog ett bad vid jul....så sa jag:nämen är det doppareDan hahaa. Lika roligt nu,tycker jag när jag tänker på det. Så annorlunda jul på så många olika sätt. Mitt i en pandemi så håller man avstånd även till dem man inget hellre vill än umgås med. Du och jag umgås nog mest, min älskade make. Mitt lilltroll och kärlekstroll. Saknar att säga alla tokiga kärleksord till dig. Det är ganska bra just nu och jag minns tillbaka på alla 23 december vi haft. Fina minnen dom värmer och som jag alltid vill behålla. Blir ingen speciell julmat för mig,förutom....visst vet du? Ris ala malta, så viktigt på mitt bord. Har packat ner den glittriga tomteluvan,för den tänkte jag ha på jobbet imorgon. Tårarna rinner längs mina kinder,men det gör inte ont. De rinner av kärlek till dig och allt fint vi hade och delvis har. Tänkte fara efter jobbet på graven och tända ett litet ljus. Vi saknar dig allihop men vi vet hur mycket du ville stanna och hur mycket du älskade oss alla. Träffade barnen igår. De är så fina och jag hoppas att du. 'Var där" Antar att du var det,för jag kände att det var för din skull De saknar sin pappa men jag tror de börjar komma ur sorgens grepp nu . Visst vakar du över oss? Dina vänner har nog sänt dig både en och två tankar denna jul. Den första utan dig min allra bästaste. Du är det finaste som jag jar fått vara med om och jag tackar dig för all din kärlek. Älskar dig till månen och tillbaka

En tisdag och jag är ledig idag. Konstigt nog känns det om lördag, men man blir lite oordnad i dagarna när man jobbar i skift, som jag gör. Har haft det tufft de sista veckorna och det sätter sina spår och hinder för mig. Jag är lite ofokuserad, disträ och tanklös/spridd. Springer runt och söker saker för jag minns inte vars jag lagt dem och ännu värre jag söker och det ligger mitt på bordet. Korttidsminnet är lite småtrasigt, för att utrycka det milt. Men det är fantastiskt roligt att ha fått umgås med sonen med familj som kommit upp från Göteborg. De har ju haft corona så att det känns tryggt, men vi har ändå undvikits att kramas. Vilket känns konstigt, men jag har kramat så mycket jag bara kan de små underbara flickorna. De är så fina och det gör ont att tänka på att det kommer att dröja tills vi ses igen. Mitt sätt att prata med Dan har förändrats. Tidigare har jag pratat högt med honom, men nu pratar jag i huvudet??? Så nära känns han oftast. Vi kände varann så väl så jag vet vad han skulle svarat, sagt eller tyckt. Oftast är det i bilen och det är oftast där gråten kommer oxå, när de spelar någon fin sång som lockar fram tankar eller minnen. Jag kan säga: Tycker du att det är stökigt i bilen. Svaret är: - Ingalill det har passerat stökigt det är en soptipp här hahaha. Dan blev galen på hur mycket skräp jag kunde fylla bilen med. Idag såg jag solen...hur fint var inte det??? Har fått några paket som jag beställt , så en sväng till Hörnefors har jag oxå varit idag. En fin liten ort faktiskt som jag skulle kunna tänka mig att bo. Har ingen julkänsla alls men det stör inte och inget som jag varken söker eller saknar. Vill bara att dagarna skall gå och det ska bli vår. Men tills dess så har jag ställt in mig på att snöhelvetet kommer att komma, kylan kommer, årsdagen kommer kanske att fälla omkull mig och att januari och februari kommer att bli lååååånga. Jag kommer att ställa mig upp och hitta balansen igen. Jag liksom hela sverige längtar tills pandemin är puts väck och man kan träffas igen. Saknar gemenskap, precis som alla andra. Men vi måste väl stå ut och det är jag jäkligt bra på hahhaa

Gick och la mig tidigt igår, för jag var så trött och ögonen sved. Det låter kanske tokigt men jag blir så trängd och stressad av att djuren, ja mest Märta som blir så olycklig när jag är ledsen. Hon gnyr och krafsar ganska hårdhänt på mig. De kom alla tre och la sig runt mig och det kändes fint. Känns bättre idag och jag har en förståelse för mig själv. Det är okey att dippa ner så, känner mig "trygg" i att jag kliver upp igen. Det är den här månaden och tiden som stör mitt sorgearbete. Idag för ett år sedan, kommer jag aldrig att glömma. Dan grät och sa att han kände att ....som han sa: Nu känner jag att det närmar sig slutet. Han var både ledsen och ivrig och ville hälsa på släkt och vänner. Det var så hemskt och han satt i sin stol och jag höll om honom, medan han grät. Imorgon fyller äldsta sonen år, och den dagen förra julen, så skulle hans bägge söner lägga golv i den enes vardagsrum och Dan ville finnas till handa för goda råd. Han orkade ju inte att delta utan satt i soffan och såg på tv i ett annat rum. Medans de sprang och ropade för råd och tips, och han sa att det hade känts viktigt att få vara med. Jag var och uppvaktade min son och jag minns att jag tänkte att det är så här det kommer att bli. Jag kommer att bli ensam. Men visste inte då att det skulle bli hundra gånger värre när det var "på riktigt" Men jag var oxå orolig för hur det skulle gå, för honom att gå från bilen. Ta sig uppför trappan, gå på toan. Nu på morgonen känner jag mig lite full av känslor och tankar, men det finns oxå fina minnen från de här dagarna. Våra samtal, skratt och mitt bakande av sockerkaka. Dan hade svårt med mat och han drack och åt mest bara gröt, julmust och sockerkaka. Är ledig idag och jag har sagt till på skarpen åt mig själv: Nu SKA kartongberget på altanen till återvinningen. Kommer inte att få med mig allt men ska försöka pressa in det jag kan. Slå in de sista julklapparna och då är jag helt klar. Det har snöat inatt och det var flera djurspår här ute varav ett som såg ut som en räv eller liknade. Var lite längd mellan tasspåren så ingen annan katt eller hund och de känns lite sådär när kisse är ute själv. Nu börjar det ljusna ute så jag kommer att se vars jag går, när jag ska bära kartong till bilen. Hade hellre varit hemma idag, men å andra sidan är sysselsättning det bästa botemedlet mot melankoli. Skönt med en bättre dag och det behöver jag för att samla kraft inför en jobbarhelg.

Usch och fy vilken dipp jag har......Måste få skriva av mig, måste få prata med bloggen, jag måste få ur mig....... Om jag bara kunde spola fram tiden, mer naturligt kanske man skulle kunna tro att jag ville spola tillbaka tiden. Men nej, jag skulle aldrig överleva att förlora honom igen. Han är borta, på så många sätt och jag saknar honom så mycket. Tankarna som snurrar,,,,vad hände den här dagen förra året?, vad gjorde vi? Tänk om vi vetat att han hade 18 dagar kvar att leva? Hade det förändrat något? Det är så konstigt, jag minns allt glasklart, medans om jag försöker minnas vad jag kände så är det otydligare. Det var som om jag stängt av alla känslor, för att minnas allt, vara i nuet, hålla ihop och vara stark. Igår för ett år sedan kom han hem från sjukhuset, efter att ha tömt lungan på vätska. Han hade dagar då han liksom var både förvirrad och sen helt klar. Jobbigast var när han själv märkte att han var förvirrad. Jag har ju aldrig känt någon direkt ilska över att Dan dog. Jag hade en dag på höstkanten då jag var arg för att mitt liv var som det var, att det blivit som det blev. Känslan var att hur kunde det bli så här? Men nu kan jag känna en ilska som ibland blir bitter. Varför sa han ? Varför sa vi att allt var bra? Det var hemsk, det var rädsla ,det var oro och en sorts förnekelse. Varför tänkte vi på andras känslor, varför ville vi skydda, vi ville även skydda varandra. Så urbota korkat tänkt. Men vad hade det hjälpt att säga, det suger....det är hemskt, ta mig ur den här mardrömmen. Inget alls egentligen...men känslan av ilska puttrar under min käcka yta, till ingen nytta. Men idag har jag ropat efter honom , att jag saknar hans stöd, Hans tröst och kärlek på ett handgripligt sätt. Jag vill inte att det ska vara jul, djävla skitmånad. Fick sådan panik i eftermiddag, när jag liksom ville fly, försvinna ,raderas och gå till Dan. Men då hade denna kamp varit förgäves, mitt löfte till honom, att finnas till för barnen och inte orsaka dem besvär och sorg. Det är en jobbig känsla att vara låst ibland, till ett löfte, till maktlöshet. Jag vill ju finna livet intalar jag mig själv. Men det är förbannat svårt de här stunderna av bakslag. Men jag kommer att resa mig igen, jag kommer att fortsätta leva och skapa mig ett liv. men just nu är det svårt. Det bästa jag kan göra är att få ur mig denna känsla. Våga säga att jag orkar inte, att jag inte vill leva kvar. Att det gör ont, att jag inte kan andas utan min älskades närvaro. Då lättar det och ångesten som fyller upp mig pyser ihop. Älskade Dan var jag saknar dig och hur du lyckades få mig att skratta och hur älskad jag kände mig. Tack hjärtat för all din kärlek. Det är som det är och imorgon är det en ny dag.

Jag intalar mig själv att det är en helt vanlig vecka och i juletid. Min julkänsla kommer i omgångar i lagom pyts. Minns hur hemsk helgerna upplevdes förr och hur jobbigt det var. Alla såg fram emot lediga dagar tillsammans...tycker det var så jobbigt att se alla glada. Den känslan är nu borta och jag reagerar inte längre på om det är helg eller inte. Men december är nu som en enda lång helg. Därför så är jag rädd om mig själv och gråter när det behövs och är så snäll mot mig själv som jag bara kan vara. Saknar ändå att umgås med familjen. Det är en ny känsla så det kan jag se som positivt. Rensade lite i telefonen igår och hittade så fina texter som jag sparat. Texter som beskriver tankar och känslor jag har och har haft. Jag vet ingenting om det här livet Om hur dagarna ska hanteras Om hur nätterna ska klaras av Jag vet ingenting om det här livet Bara att jag aldrig har varit i världen utan dig De små händelserna under dagen De till synes meningslösa och triviala Jag ringde dig I väntan på bussen under cykelturen Samtalet medan jag lagade middagsmaten Korta meddelanden under kvällen Den närvaron Ensamheten när dagen går mot sitt slut Somnar utan god natt Ensamheten i att inte längre höra ihop att förlora dig att falla isär Jag vill inte ha den De säger det finns inga tecken att tyda att döden utplånar allt ändå känner jag di i min kropp hur du tar plats jag har en annan blick nu en doft som är mera du ett temperament som röjer din närvaro jag har förlorat dig och jag har dig så nära nu När övergår en katastrof i en vardag? När kan jag dricka mitt morgonkaffe och lyssna på nyheterna hitta en glädje i de små händelserna att dagarna blir längre nu en ny serie att följa och att din doft ännu dröjer sig kvar i halsduken i hallen När jag andas i den... tröst och förtvivlan Känner igen så mycket i de här verserna, men kan oxå se det som jag har "överlevt" att känna igen Dan i mina tankar och handlingar kan överraska mig. Men det är faktiskt ganska mysigt. Att kunna se serier igen är skönt. Att inte gråta mig till sömns varje kväll. Känslan av att vara vilsen och fallit isär har bleknat även om den dyker upp ibland. Jag längtar och jag saknar honom. Saknaden kommer väl att följa mig genom livet, mer eller mindre. Men längtan är svår att tampas med. En ganska meningslös känsla som bara gör ont. Men den bleknar med tiden. Nu är det ca 3 veckor kvar till den kvällen vi samtalade för sista gången. Jag är rädd för den dagen....jag vill inte känna, minnas och "återuppleva" de där dagarna. Därför är det en helt vanlig dag, vecka och månad. Idag jobbar jag eftermiddag och Märta ska vara hos M. Det är tyst och stilla här och alla djuren ligger här bredvid mig och snusar och sover. Märta har hittat en favoritplats. Uppe på ryggstödet på soffan. Eller på fönsterbrädan, där hon både kan hålla koll och vila samtidigt hahaha. Innan jobbet ska jag vattna blommorna och dammsuga värmepumpen. Den skall tydligen dammsugas 1 g/månaden, så det är dags. Sen ska jag nog dricka en kopp kaffe och fokusera på att om 3 1/2 månad då rackarns har nog mörkret börjat vända och vi står inför våren.

Idag har det varit en riktigt bra dag. Vaknade inte förrän tjugo över sju och det var riktigt skönt att sova längre än till klockan sex. Tog det bara lugnt på morgonen och tvättade lite och plockade bort efter paketinslagning som jag pysslade med igår. Vid halv tio for jag och hämtade upp M och sen for vi in till staden. Det är evigheter sedan jag var inne i centrum i butiker. Uppdraget var att hjälpa M att köpa julklappar till mamma och pappa, sagt och gjort jag hade munskydd men såg ingen annan som bar det vilket förvånar mig lite. Nu skulle det alltså inköpas jullappar,tänkte något litet ,men icke sa nicke, hon ville köpa dem betydligt mycket dyrare än vad jag tänkte. Som de flesta med barnbarn vet ju att det är svårt att stå emot dem. Måste höra med V och L om de behöver några slantar för inköp av detsamma. Så roligt att de börjar bli så stora att de kan följa med på stan. Sen var vi iväg och fixa kattsand och hundmat och ett halsband som lyser åt Märta. Jättesvårt att se henne i mörkret annars,,,,svårt?? menar omöjligt. Skjutsade hem M och sen gick jag ,kisse och Märta på en lång promenad. Kisse gillar verkligen att följa med och Märta lyser det om när hon far fram genom surdikena. När jag gick där och de lekte och jagade varann och det var så vindstilla och fint så kändes det mer rätt än någonsin att bo här. Väl hemkommen så gjorde jag mozartkulor och byggde små pepparkakshus. De står på "tork" nu för lite dekorering senare. Godiset tänkte jag ta med till boendet och även de små husen. Mest bara för att det doftar gott om husen och gottis tackar nog ingen nej till. Även om det vissa dagar är tungt jobb jag har och det känns i både rygg,armar och ben så är jag så tacksam över att jag har något att gå till och bry mig om. Har tänt lite ljus och spelar julmusik och visst kommer det en liten saknadens tår ibland. Känns bra att jag har dragit ner på julen. Just inget pynt alls och julmat och julklappar är ju inte så mycket av i år. Har mer ork att stå emot sorgen och ledsenhet om jag liksom inte är trött och oförberedd på att känslorna och minnen bubblar upp lite då och då. Mitt nya motto är: Det är som det är.... Att det kunde vara värre än så här är viktigt att komma ihåg. Det kunde vara som det var för några månader sedan. Jag har ganska fast mark nu under fötterna och det är så viktigt att inte glömma bort att jag varit i ingenmansland och liksom bara existerat och knappt det. Varför är det viktigt kanske någon undrar. Jo för att stärka mig att fortsätta framåt att jag fortsatt litar på att jag kan klara av att leva utan Dan. Utan den som jag älskade högre än mitt eget liv, den som såg på mig med kärleksfullhet och gav mig möjlighet att få älska en annan människa så mycket som jag gjorde. Eller jag gör det fortfarande och jag värnar om den kärleken, Den är så fin och varm och full av skratt och humor. Tror att jag blivit mer lågmäld, tystare och inte lika nyfiken och ivrig som person. Kan nog fortfarande prata sönder öronen på någon hahhaa. Men det är ändå något som känns annorlunda, jag reagerar annorlunda och engagerar mig inte lika mycket i personer eller debatter, tyckanden och händelser. Vet inte men det är som om jag inte bryr mig längre eller orkar bry mig. Håller mig hellre på min kant och liksom gör det jag ska. Det är som det är....säger det flera gånger per dag, åt mig själv. Har oxå tänkt på en annan bra peppning....för varje dag som går nu i december....så är vi en dag närmare våren. Så underbart det låter. Ha en fin lördagskväll, det skall jag försöka ha.

Idag fyller en väldigt fin person år. Hon lyckas alltid få mig att skratta och göra mig glad. Så superduper grattis M. Har även 2 andra vänner som betyder väldigt mycket för mig. Åh så jag längtar tills vi kan träffas igen. Är på rast just nu och skall strax gå tillbaka och fortsätta jobba. Det är skönt med en rast men samtidigt hinner man slöa till på den halvtimme vi har. Men jag är så tacksam att jag har ett arbete att gå till. En avdelning där varenda en värnar om de boende. Det känns fantastiskt värdefullt. Kramis

Idag är det onsdag och jag börjar inte jobba förrän i eftermiddag. Skönt med ett kortare pass faktiskt. Inga rådjur idag,men svanarna simmar nere i viken. Märta har verkligen fått matlust sedan vi flyttade hit och skiter minst 5-6 gånger per dag!! Har två gånger vaknat på morgonen och då har jon skitit på mattan på natten?? Hon äter inte för mycket utan enligt den mängd hon skall ha. Förr har hon ätit ett mål per dag...i princip och bajsade 4g/dag. Att det blir mer beror väl på att hon äter regelbundet,men så mycket bajsande?!? Ska faktiskt kolla med en veterinär om jag ska byta foder. Om man googlar så verkar det vara som om maten "rinner"ut för mycket. Hon är känslig för mycket protein foder och det märks på att hon slickar på tassarna. Har gett henne 1 msk mjukmat tillsammans med torrfodret. Men ska sluta och se om det blir bättre. Julklappar.....så annorlunda allt är och känns. I år så kommer jag ju inte att ge barnen något,utan endast barnbarnen. Är ju ändå en stor utgift med så många små. Jag gillade att köpa julklappar och kunde lätt gå bärsärk i inköp. Det var ju så roligt att shoppa och slå in och planera. I år så finns inte glädjen alls utan hålls uppe av att jag vill upprätthålla och glädja de små. Började i god tid och är nästan helt klar med allihop. Jag gör ju ingen skillnad på barnen oavsett de är bonus eller släkt i rakt nedstigande led så att säga. De är mina fina ungar och de förtjänar allt jag kan ge dem i både gåvor och kärlek. Men det är svårt att hitta på något när de blir större. De små är mycket lättare än de stora som bara önskar dyra grejer eller pengar. Inte alls lika kul att ge ett paket med ett presentkort i....tycker jag i alla fall. Behändigt och enkelt men så knepigt på något vis. Funderar på att gå och vila en liten stund för inatt har jag drömt nästan mardrömmar och sovit dåligt.

Ja kanske inte riktigt.. .men åtminstone så jag kunde ha gjort det. Kom precis in efter morgonprommis. Märta är ju en morgontrött hund som inte har ngb större lust att lämna soffan för länge på morgonen. Men nu har det ljusnat och då ser man ju var man går. Hade inte kommit så långt hemifrån och Märta skuttade från ena diket till det andra....plötsligt kommer 2 rådjur skuttandes precis framför oss?!?! Inte ett knyst hade hörts innan de kom farandes. Jag sög in litervis av luft och Märta tvärvände mot mig och lika fort efter dem skällandes. Men det gick bra att locka tillbaka henne även om knäna fortfarande darrade,antagligen på oss bägge. Jag kopplade henne för jag tänkte att de kanske var hemma på tomten, för de sprang mot huset. Nu ligger hon på fönsterbrädan och spejar. Tackar alla gudar att det inte var mörkt,för då hade jag skitit på mig. Var ner till viken häromdagen och där simmade 2 fina svanar. Vattnet är väldigt lågt, vilket man kunde se på att alla bryggor stod på land. Men det är nog fint där nere på sommaren. Det är ju en vik som ligger närmast mig,men man hör havet på andra sidan udden väldigt tydligt. Speciellt om det blåser, och det är faktiskt både vackert och lite kusligt ljud. Men det är helt okej att bo härute och jag känner mig inte ensam eller otrygg,då jag på kvällarna ser hur det lyser lite överallt. Även om ingen bor där så har folk på belysning, vilket känns bra. Men känner mig så ensam på andra sätt, saknar att få prata och vara nära någon. Längtar tills den här pandemin är puts väck. Jag vill umgås med människor, vilket jag ser som positivt hahaaha. Tycker så synd om människor som lever i ständig isolering och dessutom ensamma. Som inte har något jobb eller någon dom kan ringa närhelst de behöver. Jag har tack gode gud ett jobb,min djur familj. Mina fina goa vänner och familj. Men de kan inte skydda mig från ångesten som kommer över mig ibland. Ensamheten som uppstår när ens älskade inte finns. När tvivel och hopplöshet och årsdagar av minnen intar hela mig. Det är bara tid, tålamod och att försöka sysselsätta sig med något som hjälper. Men de kommer att söka efter mig om jag ramlar ner i ett för djupt hål och det känns tryggt. Ni är så VIKTIGA.

Usch vilket djupt hål, jag hamnade i igår eftermiddag och kväll. Men även om det var förfärligt,så fanns vetskapen om orsak och att det skulle bli bra. Att det skulle komma andra tillstånd och känslor. Allt började med en julsång,en sång jag alltid förknippat med jul och gör mig så glad. Dan visste det och stod ut med att jag spelade den högt och gång på gång. Även reklamen på TV om coca cola och lastbilarna med alla kulörta lampor gjorde mig glad. Nu spelades den på radion och jag förlorade mig i minnen. Minns i fjol då Dan var inlagd den här tiden och hur varje dag nu i december har ett minne kopplat till sjukdom och oro och rädsla. Hur han vissa dagar var ångestfylld,förvirrad och rädd. Men han fanns... Om jag kunde så skulle jag vilja sova mig genom december och januari. Jag har aldrig varit en sådan som sett tillbaka eller varit särskilt berörd av årsdagar eller minnen. Så detta är omtumlande på ett sätt jag aldrig upplevt. Nu minns jag alla dagar kristallklart, kan känna hur rädd jag var. Nästan mer nu än då... Hur vi såg varann i ögonen och såg rädsla och sorg,men munnarna sa att det här fixar vi. Dan ville ha det så,han ville leva när han gjorde det. I bilen skrek jag och grät och ibland gjorde jag mig ärenden bara för att släppa på trycket. Alla dagar gick inte det då han var för rädd eller förvirrad för att lämnas ensam. Men han fanns.... Fy fans,djävla skit så ont det gör att ramla ner i dessa hål. Men nu vet jag i alla fall att jag tar mig upp,även om tvivlet finns när jag ligger där. Älskade Dan ge mig av din kärlek. Håll om mig och säg att det blir bra. Allt blir bra

Jag har ägnat en stor del av det de sista 2 dagarna. Slog upp betydelsen. Navelskådning- inåtvänd tankeverksamhet. Ja det beskriver det ganska bra, kan kanske låta deppigt och eländigt. Men samtidigt är det nog bra att stanna upp och fundera ett litet varv till. Det som far runt är flera frågor,eller egentligen inga frågor utan mer konstateranden och insikter. Några av alla de tankar som kommer fram. Så här trodde jag aldrig att mitt liv skulle bli. Var i livet är jag? Vad vill jag? Vad kan jag? Hur kunde det bli så här? Vem är jag? Är jag genom det värsta? Är jag rädd? Plus en massa följd funderingar. Det är inte så att jag är deppig utan mer bara reflekterande. Finns inga svar på alla frågor och en del gör ont och andra svår att någonsin få något svar på. Det är som det är....låter kanske konstigt. Men i mångt och mycket landar jag i det. Dan är död och borta och jag saknar honom ofantligt. Kan inte göra annat än lära mig att leva med det. Hellre det än att inte förstå att det är så. Ansvaret för hur mitt liv kommer att bli,ligger väldigt mycket på mig själv och inställning. Dan ville att jag skulle vara glad och lycklig. Söker jag lycka? Nej absolut inte. Jag söker trygghet, glädje och tillit till " att det löser sig". Min sorgeresa har varit svår, och jag är inte framme än. Men jag står upp och jag drivs av kärleken jag känner så starkt. Jag har kommit så långt och jag är stolt över allt jag klarat. Jag bygger upp ett liv utan min älsklingsgubbe. Men han är ständigt med i mitt hjärta. Fortfarande en sådan stark kärlek, som både är underbar och smärtsam. Jag är inte längre i ett mörker och motstånd. Det är i det stora sammanhanget rätt bra. Det är som det är..... Jag försöker tänka lite mer på sådant som är trevligt och glatt. Än att ramla ner i frågor som bara drar ner mig i ledsamhet och grådis. Det är några eländiga mörkermånader kvar,men sen kommer ljuset och värmen tillbaka.