myma.blogg.se

Så skönt att ha en ledig helg och dessutom en ledig vardag. Igår var sonen med familj här och åy och han hjälpte mig att byta kranen. A hjälpte mig att skruva fast vitrindörrarna och idag fixade jag belysningen ovanpå. Har även varit och köpt "internet" men begrep inte hur man gör så det behöver jag hjälp med att koppla in. I helgen har jag även "pärlat"lite och gubben är klar så nu sitter jag med gumman Planterat om några stackers blommor som knappt hade någon jord och faktiskt köpt en adventsstake och ljus. Blir nog inte mer pyntade än så,för mig i år Kört en maskin tvätt och just ätit. Tänk om man kunde "äga" alla sina dagar och göra vad man vill. Om jag längtar till pensionen??? Jaaaaaa!!! Längtar redan till nästa lediga helg hahaha. Har tagit itu med kartong berget och är nästan klar. Blir nog både 2-3 vändor till återvinningen,även om jag pressar in i bilen. På torsdag är jag ledig och jag hoppas vid min gud att jag slipper ränna omkring då utan kan bara vara hemma . Kanske börja slå in lite julklappar och få lite koll på vilka som är klara,påbörjade eller behöver inskaffas. Skulle behövt klippa Märtas "benhår"så att der inte fastnar så mycket snö,när den nu väl kommer. Tar som aldrig slut på allt som skall grejas med, vilket egentligen känns väldigt bra motför den handlings förlamning jag har haft de sista månaderna. Äsch kom just på att jag måste in till stan på torsdag...är ju sorgegrupp och den vill jag inte missa. Jag känner mig allt mer hemma och är vid gott mod. Önskar bara att snön skulle hålla sig borta och bara finnas i ca 14 dagar,det räcker för mig hahhaah. Har dock något som känns viktigt att ta tag i och det är motorvärmaren. Blir ju kallare och kallare och det är ju mycket bättre både för mig och bilen om den är lite uppvärmd. Nu ska jag diska bort middagen och sen gå en prommis med Märta.

Ngn dag senare så fick vi besked om tiden 6-12 månader. Dan hade god fysik då de trodde på det senare,men kunde inte garantera något så klart. Våren 2019 gick i ett töcken av förtvivlan,närvaro, kärlek, oro och en anda av att njuta av här och nu. Dan sa att en resa till Italien var prio. Han ville äta och skratta och njuta. Smärtan var ständigt närvarande och i juli började det bli svårare att gå. Han tog aldrig tillräckligt med smärtlindring då han var rädd att bli för drogad och inte vara med i tanken. De gånger han blev förvirrad var fruktansvärd och något som fortfarande kan göra mig ledsen om jag tänker på det. Så idag är det en dag av reflektion... Igår var det i alla fall jätte jätte ja..jätte trevligt för då fick jag besök och en superfin liten pippifågelfigur,som inflyttningspresent. Tack finaste M du är bäst. Kände direkt när hon for att jag vill träffas så snart som möjligt igen. Idag är jag ju ledig,men skall få helgbesök av lilla M. Vi skall lägga pärlplattor och antagligen spela något sådant konstigt spel på mobilen. Fattar aldrig mig på sådant,men det brukar räcka med att man sitter bredvid ha ha ha. Kommer ändå att vara mysigt att ha sovfrämmande och sällskap. Kram på er

Dans dotter fyller är den 29/11, fina rara S. Men jag tror vi alla i familjen minns datumet 28/11-18 som en mörk dag. Den aftonen skulle vi fira henne dagen innan då hon hade annat planerat den riktiga dagen så att säga. Vi hade ngn vecka innan fått veta att Dan hade metastaser och han hade bara ngn dag innan gjort ngr prover. Han hade sagt att han ville få besked så fort de visste något. Vi var vid gott mod och ställt in oss på en tuff behandling med kanske cellgifter. Efter tårta och sång och trevlig heter så sa vi hej och gick mot bilen. Då ringde det i Dans telefon...jag såg i hans ögon en sorts chock blandad med förtvivlan. Beskedet var: det finns inget att göra. .men vi skall göra allt vi kan för att du skall få vara så smärtfri som möjligt. Vi stod på en mörk parkering och höll om varann. Där och då fattade jag beslutet att jag ville gå med honom. Jag ville inte finnas utan honom. Vi tog varandra i handen och gick tillbaka,för att han skulle få prata med barnen. Det var chockartat och vi var i ett mörker av frågor och ovisshet om vad som väntade...och när. Avslutar nu och fortsätter i nästa inlägg.

Nu är det skrapat och fogat. Blev inte perfekt men jag är nöjd. Målade. I hallen oxå men det blev lite ljusblått!! Fast nu får det vara så tills jag ids åtgärda. Jag upptäckte oxå att jag behöver en till grej till lamporna på vitrinskåpet. Transformator hette det och det skulle jag oxå ha fixat. Får se när det hinns med. Känns lite sådär att åka in till stan när man har en ledig dag. Är ledig i helgen och vill verkligen inte lämna och reja runt. Har antagligen köpt fel koppling till kranen, så det kan nog dröja tills jag kan fixa det. Skulle vara skönt att bara vara en dag. Men i och försig kanske jag kan fixa ngt på söndag. För mitt på dagen skall jag uppvakta S som fyller år. Denna otroligt fina kvinna,med ett hjärta av guld. Var en ny känsla igår?? Fick lite lust att baka bullar! Inget märkvärdigt för många men för mig så är det stort. Att jag liksom bryr mig...svårt att förklara. Visst är det inte klackarna i taket, men det har ändrats något. Var förbi lägenheten och när jag såg huset kom tårarna. Jag blev överraskad över reaktionen och jag kan bara konstatera att jag är klar där. En fin tid som aldrig kommer tillbaka..

Ja hur är allt då? Jo tack ganska bra. Tror att jag kommer att trivas och redan nu så känns det som hemma. Blir inte längre helt orkeslös och mörk i kroppen. Är medveten om att det kan komma ett bakslag för jag har sysselsatt mig med annat och liksom inte stannat upp. Men det är så skönt att vila i annat än sorg och saknad och uppgivenhet Min sorg känns lite annorlunda nu, tror jag. I alla fall just nu. Börjar förlika mig och förstå att Dan är död och borta för evigt. Han finns hos mig varje dag i minnen och tankar. Han är så saknad och min kärlek är lika stark. Jag pratar med honom och han finns hos och i mig kanske t om starkare nu. Han skrattar och skakar på huvudet åt mig ibland. Men han är så stolt över mig. Jag känner det i hela mig. Han vill att jag ska må bra och finna en plats. Synd att han inte kan hjälpa till med att skära och vika kartong berget!! Det växer för varje dag...suck. Jag har ibland en känsla av att jag kommit ur ett grepp av sorgtyngd. Vet att jag måste samla kraft inför julen och alla känslor som är förknippad med traditioner och det dom varit. Orkar knappt tänka på att den kommer närmare och om ni frågar mig så ställer jag gärna in hela alltet. Vill gömma mig och vila från allt som aldrig mer blir detsamma. Det är samtidigt en sorts press som jag känner kommer från att det liksom ligger på mig. Att ge familjen nya traditioner, visa att vi kan och att vi fortfarande är en familj utan vår kära make och bonuspappa och far. Usch så gruvsamt. Men just nu så fortsätter jag att skrapa fogar

Skrev inlägg och sen bara försvann det. Så det kommer nog att vara så tills jag fått ordning på uppkoppling till datorn. Kanske till helgen någon av barnen kan visa och hjälpa mig. Behöver hjälp med lampor till vitrinskåpet och en hel del annat. Arbetet fortskrider här tills jag skall till jobbet. Ett jobbigt arbete som tar på både tålamod och kraft. Ska skrapa rent alla fogar så att jag kan foga om. Sitter som berget,samtidigt som man måste vara försiktig. Skrapar lite då och då för jag får ont i händerna efter ett tag. Var slut i hela kroppen igår efter jobbet ,för det var en hårt arbetspass. Så hoppas att det blir lättare idag, annars får väl Märta hjälpa till hahaa Imorgon är jag ledig och då ska jag in till stan och skaffa mer mrtl och annat jag behöver. Färg,fogmassa, matta, gummiskrapa och ngt annat som jag tack gode gud har skrivit upp. För nu har jag glömt vad det var. Nu avslutar jag innan det försvinner och skriver del 2.

Fick avsluts lite abrupt då det ringde. Trodde att det kanske var den leverans från IKEA som jag väntar på. Mellan 10-14 skulle de tydligen komma. Sen börjar monteringen vilket antagligen får mig att skrika högt. Gillar inte att skruva ihop grejer, ngt som Dan verkligen tyckte var roligt!! Helt obegripligt,om du frågar mig Jag ägnar mig åt detta istället Målning...går väl bra om det inte oxå innebär spackling och slipning. Det är allvarligt skittrist göra och jag är inte noga. Alla köksskåp skall oxå målas men det är inget som jag behöver göra förrän köket är mätat och beställt. Nu fick jag ett meddelande att om en timme kommer vitrinskåpet. Oj oj ännu mer kartonger...på altanen. Skall strax ut med Märta och även skotta infarten och bron. Jag måste bygga en ny bro!!! Första steget är så litet att det är bara en tidsfråga tills jag kommer att stupa när jag kliver ut. Förstår inte riktigt hur de tänkte när de byggde den. Dessutom är den inte riktigt fastsatt enligt besiktningen som gjordes. Men det blir väl till våren,jag tar tag i det. Som kartongerna ha ha ha Idag lyser solen så vackert och det ser ut som ett vykort härute. Jag och djuren kommer nog att tycka om att bo här. Kisse trivs nog allra mest redan nu och jag mår bra av att se honom nöjd. Lilla Siv är inte alls lika sugen att gå ut,då blöta tassar är läskigt. Måste klippa Märtas håriga ben hahaa då det blir snöklumpar dom fastnar på benen. Nu blir det en kopp kaffe till innan sista slipningen på kakellisten skall göras. Blir nog min tolfte kopp sedan jag steg upp. Skulle vilja vara ledig en hel vecka och bara grejsa runt och slappa lite och brodera. Skönt att vara ledig en dag i alla fall innan helgjobb

Känns som Dan finns med mig på något sätt. Kanske för att jag gör en massa saker som han gjorde hemma. Han är så nöjd och stolt över mig. Han kanske inte gillar alla mina lösningar,men hejar på mig. Jag fnissar när jag tänker på hur han höjer ögonbryna när jag provar vilken bits det skall vara för att få ut "skruven" Tack gode gud för den fina skruvdragaren som jag fick 😍 Tänkte jag skulle ta ett kort på alla fåglar som hittat hit. Men som vanligt for alla iväg just när jag skulle fota,utom en liten rackare. Återkommer..

Hör på radion att det kan falla 30 cm snö i kustlandet!! Jag bor ju verkligen vid kusten och jobbar kväll och ska köra hem sent efter att ha hämtat Märta. Lite läskigt är det. Här har i alla fall flitens lampa lyst. Har tapetserat och hängt upp i hallen och jag är så nöjd. Inget proffsjobb om man granskar hahaa men jag är stolt över mitt verk. Imorgon kommer vitrinskåpet och M skulle vara här och ta emot då jag jobbar. Nästa stora projekt förutom alla miljarder kartonger ute på altanen som skall vikas och till tippen ( det når över fönstren) så skall köket målas. Ska försöka kratsa ur fogarna i kaklet och foga om. Måla vägg och skåpstommar Så småningom blir det nya luckor och bänkbelysning oxå. Behöver en matta under bordet för det kommer nog att bli golvkallt. Har märkt att mitt behov av att skriva till Dan har minskat. Han finns med mig på ett annat sätt nu. Kommer nog fortsätta prata till honom länge än. Men har varit väldigt upptagen i tankarna med praktiska saker, så det har aldrig uppstått några stora sorgevågor. Kommer kanske ett bakslag sen när allt har blivit klart. Men ärligt talat så är det så skönt att vila från mörker och djup sorg. Nu ska jag strax gå ut och gå med Märta. Så härligt att bara dra på sig ett par byxor och jacka över morgonrocken. Här är det ingen som ser mig när jag schasar runt som ett åkerspöke. Jag tror att det här kan bli bra om jag bara fixar snön.

Nu har det gått ett längre tag sedan förra inlägget. Har haft fullt upp med att flytta,måla,jobba,röja,stöka runt bland all röra som blir när man flyttar. Idag har jag bott här i 1 vecka och jag tror jag trivs!?!!, Har inte riktigt haft tid att tänka eller känna efter. Men det känns bra och jag ser redan framemot våren. Tänk att jag faktisk tänker så! Det är inte något som funnits i min värld förrän de sista veckorna. Nu ska tydligen snön komma och jag kan nog ärligt säga att det känns lite halvspännande hur det skall gå att köra och skotta och bo härute då. Kommer nog att bli halvstruligt och besvärligt ibland. Nu hoppas jag att det blir en snöfattig vinter,men får jag gissa så blir det nog en hel del. Märta ligger här uppe på soffryggen och sover och Siv leker och storkisse är ute,tror jag. Han mår gott och det märks så tydligt. Han har slutat jama och gå omkring och vanka av och an. Siv är inte lika sugen på uteliv, då det är för blött för henne. Är väldigt nöjd med mig själv, för jag har tapetserat en sk återställningstapet i min lilla hall. Det är en liten yta,men jag är mycket nöjd. Var en väv där som är målad,vilket gör det svårt att tapetserare. Så imorgon kanske jag kan sätta dit tapeten. Superspännande och jag ser framemot resultatet. Nu avrundar jag för denna gång. 😍

Tycker det har varit en tung period nu. Många tankar om det som varit och aldrig mer blir detsamma. Sitter nu i vardagsrummet och allt står lite huller om buller. Jobbar i eftermiddag och hade gärna bara lagt mig och sova, för jag är så trött. Det har varit överbeläggning i helgen och mycket jobb, så kroppen har verkligen fått jobba. Igår kväll när jag kom hem var jag så trött att jag hade kunnat somna i bilen. Men var ändå tvingad att ta en sömntablett, för tankarna for hit och dit. Ett av barnbarnen fyller hela 8 år idag. Hipp hipp hurra finaste M. Helt otroligt att tiden har gått så fort. Var dit igår på rasten och uppvaktade henne, men jag var både trött och ledsen. Så jag fick verkligen kämpa för att hålla näsan ovanför ytan. Nu är jag sen ledig i 2 dagar, vilket jag verkligen kommer att behöva. Hade jag haft råd skulle jag ha tagit ledigt 1 vecka i alla fall. Men jag kan ju inte annat än att försöka kämpa vidare. Men ärligt talat så går jag verkligen på reserven nu, egentligen sedan förra onsdagen. Det är så mycket att tänka på och göra när man flyttar och beslut och oro och gud vet allt. Man river upp och packar ihop för att.....förhoppningsvis få mer kraft och energi att skapa ett annat liv. Ett liv som jag hoppas ska ge mig hopp och en tro att jag fixar detta. Man skulle kanske tro att jag nu bara kan slappna av när jag flyttar, men det tror inte jag. Jag tror lite på att "nu börjar det". Nu avrundar jag detta för idag, för jag orkar inte ens skriva. Till Dan: Älsklingen....jag behöver dig.

Det har varit några tunga dagar nu, då jag pendlat från förtvivlan...till att det bara måste gå....till att försöka vara glad. Idag på jobbet så har vi en kvinna som är i det palliativa stadiet nu och vi antar att det är bara en kort tid kvar. Det är jobbigt men samtidigt så är jag tacksam över att jag aldrig mer behöver uppleva de här tio månaderna igen. Jag kommer aldrig mer behöva befinna mig i min älskades gråzon mellan liv och död. Jag är kolossalt trött och det beror nog på att det är och har varit mycket att tänka på och att flytta är alltid bökigt och stökigt. Har varit på sorgegruppen och hade ett samtal med hon som leder gruppen. Jag berättade om hur det kändes och hur vilsen och ensam jag känner mig, trots att jag har så många vänner och fin familj. Hon sa att det du beskriver är faktiskt ett "tillstånd" som heter IPT. Har läst på en hel del och jag köper det mesta faktiskt. Jag har /hade anknytningsproblem med både min syster och föräldrar. Min "kärlek" till dom grundar sig mer i ett sorts ansvar, plikt och distansering. Jag har alltid varit känslomässigt distanserad till människor. Aldrig riktigt släppt in dem, så de kan "skada" mig. Med Dan förändrades allt. Han älskade mig för den jag var och jag gav honom min tillit. Han bar mig fram och jag kände mig så älskad. Han fick mig att öppna mitt hjärta och själ för andra människor och jag har lärt känna vänner som jag har släppt in. Jag var inte rädd, att bli lämnad och övergiven. Jag har definitivt anknytningsproblem. När Dan dog så kom jag helt i obalans inte bara för att han försvann med kärleken utan även med min tillit och tro på att jag var värd något. Jag visste inte vem jag var och är inte helt säker nu heller. Jag är så rädd att be om något för att bli nekad, skrattad åt, eller nonchalerad eller att bli besvärlig. När jag fick mina ryck av att bli självutplånande sa alltid Dan. -Men Ingalill skärp dig du är inte så märkvärdig att hela världen ser på just dig? Med det så menade han att jag alltid trodde att någon skulle hugga mig i ryggen utan att jag anade oråd. Att jag inte var annorlunda eller konstigare än någon annan. Han plockade liksom ner mig och fick mig alltid att inse att jag inte var så "märkvärdig" utan alla andra människor oxå hade sina rädslor och att vara sann och ärlig mot sig själv och andra är det bästa man kan göra. Allt det "gamla" har kommit tillbaka och jag kämpar med att inte falla tillbaka i dåligt mönster. Min ensamhet som jag känner grundar sig mycket i att jag känner mig ensam i mig själv. Har kopierat lite från nätet om vad IPT är. Interpersonell Psykoterapi IPT är en evidensbaserad, strukturerad korttidsterapi som rekommenderas av Socialstyrelsen. Den utgår ifrån hur relationer påverkar den psykiska hälsan och vice versa, hur psykisk ohälsa påverkar relationer. Fokus är mänskliga relationer och de konflikter, förändringar och förluster dessa innehåller. Målet i behandlingen är att lindra patientens symtom och lösa de sociala och interpersonella problem i pågående relationer som kan kopplas till starten och vidmakthållandet av patientens nuvarande symtom. Genom att förbättra sina kommunikationsfärdigheter lär sig patienten bättre uttrycka sina förväntningar i relationer och känslor vid konflikter eller besvikelser. Man motverkar isolering genom att hjälpa patienten bygga upp och mer effektivt använda ett positivt, stödjande socialt nätverk. Metoden utarbetades i början av sjuttiotalet för behandling av depression. Sedan dess har den anpassats även till andra diagnoser, t.ex. dystymi, bulimia nervosa, bipolär sjukdom posttraumatiskt stressyndrom och ångesttillstånd m m. De teoretiska rötterna finns i interpersonell teori, anknytningsteori, kommunikationsteori och social teori. Denna terapiform kan användas för en stor mängd patienter och i olika kliniska sammanhang, vilket gör den värdefull för psykologer inom olika områden. Vad händer under IPT-behandlingen? (vid depressionsbehandling) Under intialfasen utforskas betydelsefulla relationer i patientens liv hur de påverkar patienten och på vilket sätt de kan ha samband med start och vidmakthållande av depressionen. Tillsammans med patienten görs en ”interpersonell inventering”, en sammanställning av patientens viktigaste pågående relationer och de styrkor och svagheter dessa har. I en fokusformulering får patienten hjälp att se hur svårigheterna utvecklats och vilka förändringar som är nödvändiga för att minska symtomen och få mer tillfredsställande interpersonella relationer. De fyra fokusområdena är: Komplicerad sorg – en avgörande förlust i form av dödsfall som ej sörjts och resulterar i att man blir deprimerad, distanserar sig och inte kan relatera som tidigare. Interpersonella konflikter – när patienten och åtminstone en viktig person i patientens liv har oförenliga och ofta outtalade förväntningar i sin relation. Det kan vara en konflikt där den ena parten angriper den andra, men det kan också finnas missförstånd som är orsakade av otydlig kommunikation. Då blir konflikterna ofta fastlåsta, upprepade och svårlösta. Interpersonella rollförändringar – omständigheter i livet som innebär stora förändringar, t.ex. separation, arbetslöshet, sjukdom och föräldraskap. Oftast upplevs förändringen som en förlust. I terapin arbetar man på att stödja patienten i att släppa den gamla rollen och acceptera den nya. Interpersonella svårigheter – ensamhet och social isolering – när patienten har svårt att ta initiativ till eller bibehålla sociala kontakter och har få eller inga vänner. I terapin arbetar man med att ge patienten stöd i att utveckla nuvarande relationer och skapa nya genom att förbättra sociala och kommunikativa färdigheter för att öka självkänslan i sociala sammanhang. Terapeuten kan använda sig av relationen mellan sig själv och patienten för att få ledtrådar till problem i andra relationer. Under mellanfasen arbetar man utifrån valt fokusområde för att åstadkomma positiva förändringar. Från vecka till vecka ringar man in faktorer i de pågående relationerna som mildrar respektive försämrar patientens sinnesstämning. Patienten lär sig uppmärksamma de känslomässiga reaktioner som relationsproblem orsakar: vad gör patienten ledsen? arg? besviken? orolig? och vad försämrar depressionen? Patientens sätt att kommunicera utforskas och tydliggörs i en kommunikationsanalys som görs tillsammans med terapeuten. Nya sätt att kommunicera övas via rollspel. Patienten uppmuntras att pröva de nyvunna kunskaperna i sina pågående relationer. I avslutningsfasen summerar man och utvärderar behandlingen och gör en förnyad bedömning av patientens symtom. Man gör tillsammans en handlingsplan för framtiden. Den innefattar vad som krävs för att patientens ska må fortsatt bra och hur patienten hanterar eventuella tidiga varningssignaler. Vanliga frågor Hur ofta träffas man? I IPT träffas man ungefär en gång i veckan. Hur länge pågår behandlingen? Behandlingen är alltid tidsbegränsad och består oftast av 16 sessioner men antalet kan variera enligt överenskommelse. Vilken är terapeutens roll? Terapeuten hjälper till att ringa in orsaken till patientens problem, t.ex. brister i kommunikation, konflikter med en viktig person, en ofrivillig rollförändring, och visar på alternativa sätt att hantera dessa situationer och de svåra känslor de kan vara förknippade med. Grundtanke. När en människa kan hantera relationsproblem mer effektivt minskar oftast de psykiska symtomen.

Ikväll så är det 301 dagar sedan Dan "lämnade" mig. Det tar emot att skriva lämna eftersom han inte gjorde det frivilligt. 301 dagar vilka många av dem, som jag inte trodde jag skulle överleva. Nu är det en av de stunderna där det känns helt omöjligt att förstå att han är borta. Hur är det möjligt!!??? att den person jag skulle bli gammal med, inte är kvar och håller mig i handen. Nu vet jag att den här smärtan kommer att avta och hoppet om att det kommer att bli bra kommer tillbaka. Tron på att det kommer att gå. Så skönt att jag kan skriva av mig den förtvivlan jag känner. Det är så obegripligt att jag inte kan ta in att det är så här det är. Jag ska flytta och han är inte med? Han skulle ju älska mig och finnas alltid. Jag förstår att det inte är så verkligheten ser ut. Man kan inte leva för evigt och det tror jag inte någon egentligen vill heller. Men självömkan och sårbarheten är så stor just i afton. Ja jag tycker synd om mig själv, tycker inte att det borde få vara så här. Jag är inte van med att känna mig så ynklig och hjälplös. Jag har alltid landat med fötterna först och tagit smällarna som livet ger, med humor, envishet och en gnutta positivitet. Men jag hade lagt så mycket i vår relation. Jag överlämnade min tillit, förtroende och själ. Dan tog emot det och vårdade det ömt. Men jag hade inte i min vildaste fantasi trott att sorgen skulle vara så här svår. Jag skulle inte orka med att ha vetat hur jobbigt det skulle bli. Jag vill inte uppleva detta igen Kommer att akta mig för att ge mitt hjärta till någon annan människa. Jag har gjort bort mitt......... Jag vill ha lugn och ro och läka mig. 301 dagar är många dagar och alla dagar är inte nattsvarta, tack alla högre makter för det. Sorgeåret?? Känns omöjligt att tro att det inte kommer att bli sorgeåren. Det inte många som förstår att det inte bara förlusten av den man älskar och den person man har levt med nära och intimt som är svårt. Det är så svårt att hantera förlust och saknad jämte den man försöker bli och lära känna sitt "nya" jag. Motgångar och ovisshet tar så hårt och jag har som ingen reservkraft eller uthållighet alls vissa dagar. Är så känslig och ger upp så fort det blir jobbigt. Vilket är så främmande för mig, om jag tänker på vem jag var. Blir så fort det tar emot rädd och vill dra mig undan och bara gömma mig från livet. Usch och fy, ägnar nog resten av kvällen nere i den här skiten, men imorgon är en ny dag och det kommer att bli bättre.

Det blev en tvärnit på bron för Märta, inte ville hon gå ut nu i detta ruskväder. Så jag fick faktiskt dra ut henne. Efter 50 meter var det stopp igen hahaha. Men det gick snabbt att kissa och bajsa och hon var väldigt bestämd när hon sen vände hemåt. Jag hade planer på att packa bilen med kartong och fara iväg med lite grejs till återvinningen. Men jag har lagt ner det..... Jag upplever det som om det ringer mycket olika försäljare och gud vet allt, sista tiden. Jag brukar inte svara på nummer som jag inte känner igen utan googla dem sedan. Igår fick jag som en klump i magen av oro av att flytta från stan. Tänkte att: -Jag bor kvar jag stoppar allt. Men just som jag "bestämt mig" så kom känslan av att nej !!! det vill jag inte heller. Usch så det hoppar och far fram och tillbaka. Jag har tidigare skrivit om Vimil på facebook och vilken fantastiskt grupp det är. Vimil_ Vi som mist någon mitt i livet, förkortat till Vimil. Sista veckorna är det en kvinna som har nu i november sin årsdag för sin älskade, skrivit om hur hon kämpar mot sina särkullsbarn. Hon tänder ljus på fonusminnessida och barnen som är administratörer på sidan "släcker" dem. Hon kan tända flera samma dag och de släcker. Så nu har vi i gruppen bombarderat sidan med ljus från henne. Det har pågått hela helgen och det är tragiskt hur ondskefulla och bittra människor det finns. Det är många, ja merparten som skriver om alla problem de fått med sina särkullsbarn, fast de har varit tillsammans åratal. Det är skrämmande och de får ju inte tillbaka sin pappa eller mamma genom att uppträda svinaktigt. Nu vet ju inte jag hur alla dessa familjers relationer varit innan, men en del har beskrivit sina relationer till särkullbarnen som bra och kärleksfulla och ändå så blir det så. Det gör mig än mer tacksam över mina särkullsbarn som är ljus i mitt liv. Vet knappt hur jag skulle klara av livet utan dem. De är så kärleksfulla och vill mig bara väl. Min dotter hjälper mig med Märta och finns alltid i telefonen. Men kan ofta inte hjälpa mig praktiskt. Den ena sonen bor ju så långt bort så det går ju inte. Den äldsta hjälper mig en hel del oxå så klart. Men dessa andra 3 barnen de gör allt de kan för att hjälpa mig, även då jag inte bett dem. De är fina människor och gör allt för att hedra sin pappa. Jag har 3 fantastiska barn och sedan 3 till fantastiska barn. Jag är så tacksam över att få ta del av denna rikedom. Både jag och Dan såg dem som våra barn och barnbarn. Egentligen så är jag väldigt stolt över att vi fick ihop det så bra. Det var aldrig tjafs mellan mig och Dan om vem/ vilka som var biologiska föräldrar. Visst fattades det beslut runt barnen när de var mindre som kunde vara irriterande för den andre. Men det fick vi tjafsa om tillsammans. Barnen skulle gå fri och aldrig känna tvivel om vem som var mamma och pappa och deras trygghet. Visst kunde vi vara oense och det var jobbigt ibland. Men vi fick ihop det och vi var så stolt över alla våra barn. Ett bevis på att vi lyckats är att respektive kullar är så olika på något sätt. De har fått bli dem de är och det gör mig stolt. Dan älskade sina barn något så oerhört mycket och han var så stolt. Visst älskade han mig och mina barn, men sina barn älskade han så mycket att han bara lyste i deras sällskap. Det var så fint att se. Till Dan: Godmorgon min käraste. Jag satt och såg på ditt porträtt igår och jag såg inte en fläck på dig som jag inte pussat på. Vi skojade om det en gång och vi kom på att knävecken var opussade på så då gjorde jag det hahaha. Så skojigt vi haft och jag kan skratta fortfarande åt allt knas. Vilka fina ungar vi har du och jag och jag ska finnas för dem, precis som jag lovade dig. Du ville alltid deras bästa och du såg även mina barn. Älskling jag tackar dig för allt du gjort för mina barn. För den du varit och blev i deras liv. Hjärtat finns hos dem alla och håll din hand över dem. Jag ska försöka allt jag kan härnere. Älskar dig till månen och tillbaka.

I fredags kom S med ett släp och min ursprungliga tanke var ju att flytta en hel del av kartonger, blommor och sådant i helgen. Men planerna fick ändras och istället tog jag det mesta som skulle ut ur förrådet. I veckan så blir det 2 svängar skulle jag tro till återvinningen. Nu har jag i alla fall packat ner det mesta som jag kan avvara tills flytten. På fredagafton for jag till graven och tände ett ljus. Men istället för att bli en fin stund så kom tårarna i mängder. Det var så vackert där, men så ledsamt. Goda vänner ringde på fredagsaftonen och ville följa med på minnesgudstjänsten. Då läser man upp alla som dött under året och som anhörig får man en "inbjudan". Men jag har inte fått någon? Påtalade det när jag var på sorgegruppen, men diakonen lugnade mig och sa att det kommer i så fall imorgon. Men inte tusan kom det inte. Jag vart i alla fall glad att de skulle följa med, men jag fick avboka för jag skulle helt enkelt inte hinna till klockan 12. Var en till kl 15 så jag satsade på den. De hade 2 pga corona så att alla skulle liksom "rymmas". Hursom så for våra goda vänner men de läste aldrig upp Dans namn!!! De hade glömt han och oss!!! Först skrattade jag och tänkte rackarns tjurgubbe, inte vill du vara död. Men alltefter dagen gick så blev jag både arg och ledsen. Så jag kommer minsann att höra av mig till kyrkan. När de varit i kyrkan så ringde de och undrade om jag skulle fara till sörmjöle ngt mer?. Det skulle jag för jag trodde jag hade glömt den lilla vagnen där. Den är suverän att frakta lådor på så den behöver jag här. Men halvägs så kom jag på att den ställde jag ju in i förrådet hahahah. Men de följde med ut och jag fick en fantastisk inflyttningspresent. Den finaste lilla borrmaskinen, man kan tänka sig. Den var inte bara perfekt ,den hade lyse oxå!! Den kommer minsann att användas med glädje och lust, nu när jag kan skruva och greja. Precis vad jag behöver <3 Helgen har varit lite upp och ner och ibland har jag bara velat lägga mig under madrassen och låtsas att allt är som vanligt och att jag absolut inte ska flytta. Men varje gång jag kör ut och står ute på gården så känns det rätt. Igår blev jag extra glad, för jag upptäckte något jag aldrig tänkt på. När jag varit och hälsat på våra goda vänner ute i deras stuga så har jag älskat doften av hav. Att se ut över havet och vatten ger mig ett sådant lugn. Igår så gick vi bara en bit...och plötsligt så var vi vid havet!!!! Så underbart och det gjorde mig så glad. Har varit så fokuserad på att flytta ut till lugn och natur att jag liksom inte fattat att det är vid havet??? Där finns inga gatlyktor, så visst gruvar jag mig lite för kvällspromenader med Märta, det finns säkert galna älgar i skogen. Tur nog så blir vi fyra fast boende där så jag kan förhoppningsvis se ljusen från deras hus. Är inte mörkrädd, men har en rackarns fantasi där det kan dyka upp rabiesvargar och dinosarier och vittra. Idag så bara måste jag städa upp lite här...så skitigt som det är här har det nog aldrig varit. Har ju dragit fram och packat och flyttat runt på saker och trampat in med både löv och annan skit. Ser för djävligt ut med kartonger och gud vet allt här och katterna är hopplös på att öppna kartongerna!!! och sen dra ut grejer. Så jag måste tejpa igen idag. Storkisse är stor, ja faktiskt enorm och stark och gillar att bära runt på det mesta. Går inte att lämna framme ett dugg, för då bär han iväg det. till och med kuddar och filtar drar han runt. Har en låda full med skruv och spik som stod på bordet. När jag kom in i hallen så kliver jag på flera som han lyft ut och det låg ett helt gäng som han på kort tid lagt beslag på. Igår kom han och jag tyckte att han såg lite underlig ut kring munnen och gick omkring med hög svans. Då hade han hittat en sådan där liten kabelklämma, som han hade kunnat svälja!!! Usch så hemskt det hade kunnat bli. Det mesta av sina kap brukar han samla under soffan, och där finns det allt möjligt. Men det blir allt svårare för honom att komma in under och jag tror att han faktiskt kan bli ännu större!!! Till Dan: Godmorgon mitt solsken <3 Jag har gråtit en hel del, men faktiskt mest över att det inte skulle bli så här. Jag trodde inte...vi trodde inte att livet skulle ta denna vändning. Jag gråter över att jag känner mig övergiven av ??? ja jag vet inte??? kanske livet? ödet? Jag hade väl aldrig trott att jag skulle bli "tvungen" att börja om. Jag tyckte att jag redan gjort den resan. Från barn till vuxen, bekämpat alla demoner och djävulskap som jag burit med mig sedan barn. Blivit en ganska bra människa, som försökte se det positiva i det mesta och som tyckte om sig själv. Med din hjälp så kände jag mig trygg och älskad. Vi stärkte varandra på ett bra sätt. När du dog så tog du med dig den tryggheten och min tro på mig själv och den jag var. Jag var bara ett litet skräp utan dig, så rädd och osäker. Med min och våran kärlek så har jag börjat bygga upp en ny tillvaro, försöker hitta igen mig själv. Visst tvivlar jag ibland på att det kommer att gå och t om inte vill leva utan dig, utan oss. Men jag har känt att det finns ett litet frö, av att jag kan skapa ett liv utan dig. Det både skrämmer och ger mig hopp. Älskar dig till månen och tillbaka.