myma.blogg.se

"Hann" inte skriva ngt igår,för jag hade annat att göra innan jag skulle till jobbet. Idag jobbar jag bara till 12.30 och sen hem och packa. Hämta upp M och fara till stugan....Så underbart skönt. Känns som evigheter sedan,jag var dit och det ska tydligen bli bra väder i helgen. Imorgon är det 7 månaders dagen, och den ska förhoppningsvis flyta bättre än förra månadsdagen. Den var oväntat tuff,av okänd anledning. På måndag kommer fler tillbaka av de ordinarie på jobbet, tillbaka från sin semester. De får förhoppningsvis en helg av fint väder nu i alla fall. Tycker faktisk lite synd om dem,då det varit pissväder den här semesterperioden. Igår på jobbet,blev jag väldigt överväldigad av sorg, det kom plötsligt och benen nästan veks sig. Men mer om det skriver jag senare i eftermiddag,när jag har mer tid.

Helt ofattbart att det gått 209 dagar sedan 21.43 den 7/1. Då marken försvann under fötterna och det vi visste skulle ske, överrumplade mig fullständigt. Minns ett annat tillfälle då marken försvann och det blev några sekunder i fullständigt vacum. Det var när vi satt på sjukhuset och vi fick träffa en annan läkare än vi brukade. Han var överläkare och han visade oss på en skärm resultatet från PET scanningen. Det är när man sprutar in en radioaktiv sockerlösning, sockret sugs upp av cancerceller och man kan se dem som lysande orangeröda prickar eller områden. Började uppifrån huvudet och när vi kom ner till bröstområdet så lyste det som en julgran. Metastaserna var som julkulor och sen fortsatte han neråt och då han kom till ryggslut och bäcken. Då stannade världen...där var inga punkter!!! Det var bara eldrött område och jag hörde läkaren säga: Det har spridit sig till skelettet och det har du haft länge. Jag minns från den tiden jag jobbade på sjukhuset att man sa: Skelettcancer överlever man inte. Dan var helt lugn och så bara: Jaha och vad gör vi nu? Han fokuserade bara på nästa steg och jag tänkte att det var längesedan jag jobbade inom sjukvården, nu kan man bota så mycket mer. Jag ville vara lika stark och samlad som Dan. Nu har jag fast mark igen, även om den både lutar och är sank utimellan. Dan skulle vara så glad att jag har tagit mig hit,där jag är idag. Han ville att jag skulle leva. För mig vet vi ju hur det blir sa han. Det är dig och barnen jag är orolig för. Han var så stark, men om nätterna kom hans ångest,även om han inte förstod det eller ville ta till sig det. Han verkligen avskydde mörker och kunde sitta och hålla i golvlampan. Han sov inte och det var bara när det var som värst han väckte mig. Älskade vännen så han kämpade för att vara stark och samlad.

Lite dålig samvete fick jag dock då denna lilla gynnare fick vara ensam igår eftermiddag och natt och han beklagade sig väldigt mycket när vi kom hem. Han luktade och undersökte Märta noggrant, då det säkert doftade både blåbärsris och annan hund. Var i ett mörkare hål på fredagen och längtade efter Dan och orden "aldrig mer" gick på repeat i huvudet hela tiden. Hela kroppen drog ihop sig i kramper och ögonen var röda av all gråt,men tog mig till jobbet. Likadant på lördagen,gick runt med ett mörkt inre,men fick tänka på annat på jobbet. Igår efter jobbet var jag bjuden till goda vänner ute vid havet och bjöds på grillat,vin och vänskap. Havet doftade så gott och jag blev så glad och lugn. Allt var helt perfekt och sov så gott. Steg upp och det var vindstilla och så vackert,och en bråkdels sekund så virvlade det till i hjärtat och jag såg det vackra. Det var så underbart och jag tror att jag en gång kommer att återigen se skönheten runt mig. Bli glad över att leva, och känna tacksamhet över livet. Jag är så tacksam över så mycket,men glädjen att leva finns inte än. Det är en bit kvar att gå på den här vägen, som jag går på nu. Jag mår bra utåt sett och det gör jag oxå. Jag har det bra och det går bra. Men inuti mig finns så mycket sorg och saknad efter Dan. Jag saknar hans kropp, hans doft, hans röst,hans ögon. Jag vill att han skall finnas hos mig och att jag kan hålla om honom och borra in mig i hans famn. Att han med att bara se på mig, får mig att känna mig älskad. Jag är sprängfylld av kärlek, som jag vill ge till honom. Men han är ju inte här?? Kommer aldrig mer att få ge det till honom. Jag säger åt honom varje dag: Älskar dig, för att slippa tystnaden, så tänker jag att han svarar mig: Äskar dig oxå. Vet inte om det är bra att jag liksom lever i en annan värld när jag är själv. Men just nu så kan jag inte tänka mig att sluta prata till honom, försvinna i minnen om fina kvällar, kramar och skratt. Då har jag ju INGENTING, bara mörker och ensamhet. Till Dan. Hej hjärtat, så fin kväll jag hade igår. De saknar dig oxå, och jag blir så harmonisk av att veta att jag delar saknaden efter dig med dem. Jag är inte ensam, alla dina vänner är mina vänner och har varit fantastiska. Känner att de finns om jag behöver dem. Du vet ju hur svårt det var för mig att be om hjälp och du kunde bli så arg. Men vännen min, jag blev bättre med åren, eller hur? H bastade igår och jag blev så glad av att tänka att du oxå skulle suttit i bastun om du varit med. Du skulle ha retats med H som vanligt om något dumt som ingen fattade mer än du och H. Vi skulle ha åkt hem och sagt hur trevligt vi haft och så mycket vi tyckte om att vara där i stugan med dem. Älskling det var precis så jag kände när jag åkte hem idag. Fylld av kärlek och hopp och de planterat alltid något fint inom mig. Tack hjärtat för alla fina vänner du gav mig. Älskar dig till månen och tillbaka

Usch vilken hemsk dag det blev igår. Föll ner i ett djupt svart hål av saknad och smärta. Hade tankar på att ringa till jobbet och sjukskriva mig, men jag fixade det. Jag var så ledsen över att Dan aldrig någonsin kommer att hålla om mig. Att det är inte roligt att se framåt och han är inte där. Över att måsta leva här utan honom. Det gjorde så ont och varenda muskel i kroppen aktiveras och det blir nästan som kramper i kroppen. Det kommer så mycket känslor på en och samma gång att jag nästan måste kippa efter luft. Jag grät över min egen skull, för att livet är som det är. Jag är som "vanligt " bland folk men ensam med mig själv, går jag omkring med ett sår som läker så sakta. Jag gråter för en del av mig går runt och väntar på döden och den andra kämpar för att överleva i den här skiten. Att skapa ett liv för mig själv, samtidigt som jag känner meningslösheten nafsa mig i bakbenen. Att sakna någon så mycket och att man vet att aldrig någonsin mer få se den personen, är så genomdjävlig känsla. Jag säger högt till mig själv att det blir bättre, det kommer att gå. Men det är så här det är: Jag kan leva utan honom, jag klarar mig själv. Men vill jag det? Det står mot varann, när jag ramlar ner i de mörka hålen. Idag är jag så trött, för att ramla i och vara där nere och sen kravla sig upp tar mycket energi och kroppen värker och ögonen är svullna och röda. Men det går över och det kommer bättre dagar, med mer styrka och kraft. Men nu ska jag bege mig till jobbet. Till Dan: Saknar dig så överjordiskt djävulskt mycket. Älkar dig till månen och tillbaka.

Jag blev så glad igår, för de ringde från jobbet och förlängde till 20/9. Så skönt och jag blev både lättad och glad. Tänker att ju mer tid jag får där, desto större chans att få ett längre vikariat. Samt att försörjning en månad till är säkrad. Igår var jag barnvakt en liten stund till M och L och efter det for jag och M in till centrum. Målet var faktiskt att köpa eller i alla fall titta på en väska. Men framförallt att köpa en mjukglass. Har ju egentligen ett mentalt köpstopp på väskor, men det lyckades jag övertala mig själv, att jag tillfälligt kan häva. Hittade ingen som jag kände att jag ville ha, förutom svarta så de gick bort. Har svarta väskor, utan var ute efter en brunaktig. Var beredd att gå när M sa den då? Hmmm hade ju sett den men inte fastnat, men tog ner den och ställde den på golvet. Den blev det ,för den pös inte ihop utan stod stadigt. Avskyr väskor som liksom inte har ngn stadga. Mycket nöjd så stegade jag med min "personal shopper" till glassvagnen. Jisses nu pratade vi mjukglass och äntligen fick jag min efterlängtade mjukglass. Den var fast, god och stor och inte sådär rinnig och söt som jag köpt tidigare på "macken" Sen for vi hem en stund innan vi skulle iväg och uppvakta finaste L som bjöd in på kalas. Där fanns det korv och fika och en tårta som jag inte åt...ahahaha. Jag tog istället cheesecake. Tårtan var säkert ett mästerverk, men jag kände att den var i mastigaste laget för mig. Tänk er allt som är gott, samlat i en tårta. När jag skjutsat M hem så fortsatte jag med klippboken ,men ett kort saknades??? och jag har inte sökt ordentligt än. Men jag vet vem tjuven är, åtminstone vem jag misstänker? Kisse såklart, han brukar bara ta grejer och bära iväg. Oftast lägger han det i duschen!! men där låg det inte vad jag kunde se. Får leta lite mer ordentligt sen. Han gillar att bära iväg med grejer eller att dra ut ur lådor. Man behöver bara ha en glipa på en låda, så lyckas han pilla ut och dra ut. Igår hade jag gardiner på golvet som han lyckas få fatt i. Men jag älskar den lilla bastarden till kisse. En av bilderna och som jag direkt tänkte att det där tyckte nog Dan var kul. Former man kunde bygga ihop och göra något med. Att få ihop grejer, montera saker och bygga ihop, det var något han gillade och han höll sig snabbt framme och något skulle monteras. Igår fick L en skateboard och en av de första tankarna jag fick var.... Att herregud han skulle ha slagit ihjäl sig hahaha. För hade Dan levt skulle han givetvis provat skateboarden. Delvis för att jag hade blivit upprörd och sagt låt bli du kommer att ramla. Det bara triggade honom att verkligen prova, för att retas med mig var ju som en extra krydda. Jobbar ju i helgen och jag hoppas att den flyter på bra, jobbar med ny vikarie så jag antar att de kommer att kännas i kroppen. Är folk ovana så måste man jobba hårdare annars bli man inte klar innan natten kommer. Men han hade jobbat i huset så det ska nog gå bra. Sitter i rummet och skriver och jag ser tussar av kisse här och där efter en brottningsmatch djuren hade igår. Märta tar tag i kisse och då lossnar det tussar, och de liksom svävar omkring här. Bägge två är ganska rask att starta upp brottningsmatcher, oftast vinner alltid kisse, för han är mer uthållig och smidigare än Märta. Fick göra en liten paus för kisse sprang över tangentbordet och lyckades hitta av alla möjliga konstiga knappar. Dessutom alldeles blöt om tassarna för han kom direkt från altanen och där är det blött efter regnet. Märta kom just från sängen och la sig bredvid mig. Men hon vaknar nog inte till förrän ngn timme till. Till Dan: God morgon min älskling, här vill jag alltid skriva: Har du sovit gott? För så sa jag alltid, varje morgon vi varit hemma tillsammans. Ärligt talat så fortsätter jag alltid så i huvudet, eller rakt ut i luften. Antar att det är av gammal vana och för att det känns bra. Du var nog saknad igår på kalaset, men ingen sa något i alla fall. Men för mig så var du där. Att du hade testat skateboarden? Din rackare. Ser dig på bilderna och jag vet hur du luktar, du bara skakade på huvudet när jag sa att du luktade bebis vid tinningen. Älskade din doft och blev alldeles svag i benen. Så jag älskar dig och längtar efter dig. Mitt hjärtegull, så konstigt att du är så nära och ändå helt onåbar. Jag är fungerande nu, men bär med mig ett hål av saknad. Jag klarar mig i vardagen och kraften börjar komma tillbaka, även om jag fortfarande är rätt skör och snabbt kan "ta slut" Men det är ändå som om jag går runt och känner att jag väntar på något. Väntar på dig, väntar på att jag har fast mark, väntar på ett lugn ett accepterande av något slag. Det är så svårt att förklara, för känslan är så svår att förklara för jag vet inte riktigt vad det är. Men jag har förlorat något, som jag inte riktigt vet vad det är. Jag väntar på att det ska komma tillbaka, fastän jag inte vet vad jag väntar på. Kan vara lite av att jag inte tagit in helt och hållet att du aldrig kommer hem igen. Fast jag å andra sidan är så smärtsamt medveten om att du inte gör det. Älsklingen min så jag önskar att du höll om mig och gav mig det lugn du hade. Att jag kunde känna mig själsligt lugn igen. Tryggheten och tilliten mellan oss var så vacker och fin. Det var vi, du och jag. Jag försöker att känna kärleken till dig och till det vi hade istället för att sjunka ner i depressionen, meningslösheten och det svarta hålet, som jag har i mig. Jag gråter av sorg och saknad, efter det som varit och som aldrig mer blir. Ur det kommer det ingen styrka eller vilja att kämpa, men jag tror att det måste få vara så. Det är tid och dagar som går som sakta för mig fram. Men det är lite både och med det också. Löftet och överlevnadsinstinkt puttar på mig bakom ryggen. Samtidigt som rädsla och osäkerheten spjärnar emot och försvårar. Det finns t om tankar om bara göra det bekvämt för mig i väntan på att livet skall upphöra. Att jag bara väntar på att min tid kommer att ta slut. Att jag skall komma till dig, men det kan ju ta åratal? Att jag tänker att jag inget behöver för jag väntar bara och det är onödigt. Därför köpte jag en väska, en väska som betyder att jag inte gett upp. Att jag lever och ska fortsätta leva och inte bara existera. Mitt lilla gryn, så mycket som jag saknar att sitta och babbla med dig. För det mesta så lyssnade du nog inte ens hahaha. Men jag vet att du ändå gillade alla mina tankar, ideer och funderingar. Men vi kunde också sitta tysta tillsammans i timtal. Ibland såg vi på varandra och bara log. Älsklingen min <3 Älskar dig till månen och tillbaka.

Åh herregud han måste vara här. Går in i köket,med tårarna rinnande och skall fixa kaffe. Då spelas låten vi dansat så många gånger till i köket,var vi än bott. Benen veka och jag fick sätta mig ner när de sjöng: i Will be there... älskling nu dansar jag för oss.

Igår var jag äntligen på Pinchos. Har så länge velat gå dit och igår så var jag äntligen där tillsammans med M och hela hennes familj. Det var väl inte en gastronomisk mat, men god och jag gillade miljön. Fullt med fransar och härligt smårörig inredning. Blev alltför mätt så jag orkade inte med ngn efterätt, vilket var lite synd för de såg goda ut. Tog 3 smårätter och allt var så mini, t om besticken vilket också tilltalar mig som gillar miniatyrer. Dit vill jag fler gånger och prova mer olika rätter. Det enda negativa var att de spelade lite för hög musik, men det är kanske jag som blivit en gammal kärring. Tror att jag ska önska mig sällskap där när jag fyller år. Vill inte ha någon födelsedagspresent i alla fall och jag måste också dra ner på firandet till hela familjen. Gjorde ett snabbt överslag och kom på att jag aldrig kommer att ha råd att uppvakta alla i familjen som vanligt. Vi är ju så många i familjen och slår man ihop födelsedagar och julklappar (bara till barnen till jul) så hamnar jag på 32 st "paket"!! Det är ju en hel månadslön, i bara pengar. Så fr om 2021 så blir det mindre gåvor från mig, vad jag än vill själv. Huvudsaken att barnbarnen blir uppvaktade. Idag är det både, blåsigt, kallt och regnigt och jag hoppas att det lugnar ner sig vädermässigt till eftermiddagen. M och L kommer mitt på dagen en stund och i eftermiddag tänkte jag att jag och M skulle fara intill staden. Länge sedan jag gick runt där och en av målen är inköp av mjukglass. Vid middagstid bär det iväg på kalas för goaste finaste L, som fyller år idag. Minns när han föddes och hade de gulligaste kinderna man kan ha. De var så runda och man ville bara pussa på dem. Nu börjar han fyran!!! helt otroligt så fort det gått. Det blir hans första födelsedag utan morfar, men jag hoppas att han ändå kan känna att han finns med. Dan sa att det värsta med att veta att man skulle dö, var att man inte fick vara med, när det var något roligt. Han verkligen älskade att omge sig med de han älskade mest. Att få munhuggas och retas med barnen, att leka och skoja med barnbarnen. Älskade Dan så de saknar dig. Det är konstigt men ibland så tänker jag att jag aldrig vill komma ur sorgen. Den bottenlösa smärtan och förtvivlan som jag kan känna ibland av saknad efter Dan. I smärtan och tårarna så känner jag på något underligt vis mig nära honom., fast han är längre borta än någonsin. Hela jag skriker efter honom, mitt inre vrider sig i kramp. Jag vill ha honom tillbaka, jag vill leva, jag vill hålla om honom och få ligga med huvudet i hans knä. Utan den saknaden och smärtan och längtan vad har jag då??? Då skulle jag inte finnas, inte känna, inte kunna andas vidare. Så konstigt men ändå sant. Jag överlever detta helvete just genom den saknad och kärlek jag har till honom. Jag vill bli sedd genom hans ögon. Då var jag fin och vacker, jag var älskad och omhuldad. Bekräftad och trygg och jag gillade mig själv. Nu finns bara den känslan i smärtan och saknaden av Dan. Jag vet inte hur vägen framåt ser ut. Vet bara att jag fortsätter gå för hans skull, för det fina jag hade, för kärleken vi hade och löftet jag gav. Det är så det är, just nu. En dag i sänder, ett steg i taget. Det har tagit mig hit, dit jag aldrig trodde jag skulle kunna komma. Nu ska jag fixa lite mer kaffe och fortsätta på klippboken. Till Dan godmorgon älsklingen, mitt godistroll och gosegris. Idag fyller finaste L år och jag önskade du fick vara med. Kanske du är med, men vi kan inte se dig? Jag vill tro det och jag låtsas att du finns med. Att du kan se de små och att du finns där för dem. Tänk om jag kunde känna att du höll om mig och sa: Älskar dig gumman. Men du lever i min kärlek, hjärtat. Mitt hjärta fladdrar lika mycket nu som det alltid gjorde när jag kände min kärlek till dig. Jag har haft det bästaste man kan ha och jag är så glad och tacksam över att fått känna och leva tillsammans med dig. Det skänker värme och tröst att tänka på hur bra vi hade det. Blir inte ledsen av det bara varm i bröstet. Älskar dig till månen och tillbaka.

Idag är det onsdag och veckorna flyger fram vilket gör mig lite ledsen och en smula orolig. Nu är det bara en veckas jobb kvar sedan är det lite fritt fall igen. Fast nu har jag fått in en fot i "verksamheten" så jag har stor chans att få fortsätta i huset så att säga. Men jag vill ju inte lämna mina vänner, där jag är. Trivs ju med de äldre så bra, även om det kan vara både utmanande och tungt ibland. Men någon gång i slutet av augusti får jag väl veta om det blir någon fortsättning. Jag försöker i alla fall hålla mig positiv. Får jag några dagars ledighet så far jag definitivt upp till stugan i alla fall. Vilket skulle vara väldigt skönt, inte bara för mig utan även för djuren. Imorgon är jag ledig igen!! helt otroligt skönt, vilket nog kommer att behövas inför helgen. Imorgon är det även kalas för L och ska bli trevligt att få träffa flera i familjen och få gratta den fina lilla killen, fast han är ju inte så liten längre. . Tänk nästa vecka kanske ett till barnbarn gör entré!!! Vilken rikedom, jag har ändå. Så många gånger jag och Dan har sagt att vi har haft sådan tur att få så fina barn och barnbarn. Hur stolta vi är vilka de blivit och hur mycket vi älskar dem och barnbarnen, samt deras respektive förstås <3 Många säger att jag har "tur" som har så många barn och barnbarn. Ja visst har jag ,men de kan aldrig ersätta förlusten av min älskade Dan. Jag blir glad av att se och träffa dem, men saknaden och förlusten kan aldrig ersättas, är inte ens säker på om den lindrar. Men det gör det säkert, om man tänker att jag kunde ha varit helt ensam och barnlös. Sitter ute på altanen nu och det börjar regna och det är ett mysigt ljus på något sätt. Jag skall snart gå in och fortsätta med klippboken jag håller på med. Det är så många minnen som kommer när man ser alla bilder, men blir inte ledsen utan mer tårar av värme och glädje. Hoppas att jag orkar vara uppe länge ikväll och njuta av ledigheten och kanske sova lite längre imorgon. Skulle behövt ta in blomkrukorna nu så de inte drunknar av allt regn.....kanske hörs sedan.

Inatt har jag nog legat på samma sida hela tiden. För jag vaknade alldeles öm i hela kroppen, precis som jag deltagit i ngn friidrottsgala. Eller så har kroppen gjort ett åldersryck inatt och jag har åldrats 20 år. När jag sorterade papper så hittade jag ett papper om att jag hade en fond!! Eh hade inte en aning. Så igår var jag till Seb och avslutade den, och nu får jag ca 500 kr i månaden i 5 år hahaha. Igår var jag i farten hela dagen, började med en tidig sväng för att köpa en list till ramen, jag sågade och fixade upphängning och kände mig så smart att jag löst det sistnämna. Ringde de samtal som stod på att göra listan och sorterade in lite mer papper. När jag ändå skulle in till staden så tog jag med våra vigselringar och gick till guldsmeden och har nu lämnat in dem och bett dem göra ett hängsmycke enligt min önskan. Guldsmeden var på semester i 2 veckor till så kostnad skulle jag få då, hon återvänt. Sen iväg till Miomöbler och inköpa piedestalen jag såg på rean. Sen iväg till M:s nya sommarstuga för en titt och så fint det var. Visst var det överväxt och eftersatt, men har potential att bli hur bra som helst. Fin utsikt från altanen över älven och en ö som jag aldrig någonsin sett förr. Efter det till Ikea för inköp av blomma till den nya piedestalen, en snabb sväng in till Panduro för inköp av färg till ramen. Väl hemma så fixade jag det sista i rummet, planterade och satte upp tavlan, visserligen utan ram än. Men den måste målas också och man bör nog vara 2 om man skall kunna montera. Fick göra ett litet avbrott för djuren kom och ville gosa lite. Så nu fortsätter jag att skriva om min dag haaha Prövade ett nytt recept igår: Kesogratäng och det var väl närmast att likna ett omelett. Sen sov jag i 1 1/2 timme !! Gick ut med Märta och strax efter 19 så ringde E och de stod hela familjen på andra sidan staden med en bilnyckel utan batteri. Så iväg hem till dem och hämta reservnyckel och köra och rädda dem från en lång promenad eller övernattning på en parkering hahaha. Väl hemma så broderade jag en stund och inväntade att gå sista rundan med Märta, men sen kunde jag äntligen gå och lägga mig för natten. Somnade på en gång och sovit som en stock. En ganska intensiv dag och det kan nog vara därför som jag är extra trött idag. Jobbar eftermiddag idag och ska nog bara ta det lite lugnt innan jag far. Kanske skriva ett protokoll från stugmötet vore en bra ide. Eller så kanske inte....är verkligen trött och ska nog försöka sova en stund snart. Jag lever ju ett väldigt lugnt liv och sjåar inte på som jag kanske gjort förr, men kropp och knopp har inte samma ork. På jobbet är det visserligen tungt och vissa dagar med mycket lyftande kan jag vara lite småsliten. Men det är en trötthet som beror på känslomässig utmattning. Jag ska försöka beskriva. Nästan hela tiden finns det en sorg som går bredvid mig, en saknad och en sorts meningslöshet som kommer över mig. Jag försöker ta mig framåt och skapa ett liv, göra om här hemma och göra det till mitt. Men rösten finns där: Vad spelar det för roll vad du gör...Dan kommer ändå aldrig att komma tillbaka....här ska du vara tills du dör.....du är ensam nu....vem är jag?.....det spelar ingen roll, allt är ändå en fasad för mörkret. Att känna det där samtidigt med saknad och mina försök att ta mig framåt. Det tar energi att motarbeta och ta sig igenom. Det är inte synd om mig, men jag kan tycka väldigt synd om mig själv. Det är väldigt stor skillnad på det. Jag tycker synd om mig själv för att jag förlorat min käraste vän och älskade. Jag förlorade en stor del av mig själv och det liv jag kände. Men det är inte synd om mig, jag har tak över huvudet, barn och vänner och mina fina djur, det jag går igenom nu är inget som är unikt utan något som alla någon gång får känna på. Att jag har fått fint stöd av vänner som hör av sig och barn som hjälper till och Vimil och djuren har hållit mig vid liv. Nu måste jag bara fortsätta gå och tid måste gå även om det suger musten ur mig ibland. Till Dan: Hej min älskade, så fel att du inte är här. Jag har så mycket jag vill säga åt dig. Berätta om M:s stuga och du skulle tycka det skulle vara roligt att få vara med och greja där. Du skulle ha hjälpt mig med ramen. Du skulle ha legat i soffan med Märta på magen. Jag saknar dig så mycket mitt troll. Men jag har vår kärlek, som är helt underbar och följer mig. Älskar dig till månen och tillbaka.

Nu är jag i princip klar med vardagsrummet. Ramen ligger på tork till tavlan och jag skall spåna efter en gammal byrå eller liknande. Helst en rokokomodell,men det är ju ingen brådska. Skulle säga att rummet är förändrat nästan helt och hållet och igår så lekte Märta för första gången med sina leksaker på säkert nästan ett halvår. Hon kan ha legat och gnagt på ett ben,men inte med sina nallar. Tror hon känner mitt lugn nu. Har ju egentligen redan bloggat idag,men ville tala om för "någon" att det är klart. Så skönt och nu ska jag bara ta bort alla bitar,damm och grejs efter mig. Är väldigt trött nu och ska nog vila,har varit en intensiv dag. Men orkar faktiskt inte skriva mer. Känner nu när jag sätter mig ner att jag är helt slut. Så nu ska jag lyssna en stund på ljudbok och sen ta bort det andra.

Idag är det 19 år sedan vi köpte stugan. Är ganska säker på att det var en torsdag, som vi skrev på papperen. Jag lånade 50 000 kr av pappa och resten lånade vi, på den tiden hade vi inte eget kapital i den summan, vi kunde avvara. Jag hade just slutat studera och fått jobb och det var helt otroligt att tänka att vi hela stora familjen trängde in oss och rymdes i vår lilla stuga. Dan byggde fiffiluriga sänglösningar, som vi kunde fälla upp dagtid. 2005 byggde han friggeboden och det var alla väderlekar, när han byggde. När han var uppe på taket så, var det sol, regn och hagelskurar. Vad vi kämpade med ekonomin då?? under min studietid. Jag blev väl medveten om hur mycket växande pojkar kan äta!!! Det gick minst 30 lite mjölk i veckan, om inte maten krävde mjölk, då gick det mer. Min äldsta kunde lätt dricka upp 1 liter och ett gäng mackor innan middagen. Äta en stor portion och efter en timme vara hungrig igen. Baka bullar, var som att hälla vatten över en gås....de var slut i den takt jag tog ut dem ur ugnen, åtminstone kändes det så. Vi vedeldade huset och jisses så mycket ved Dan burit fram och tillbaka. När vi köpte pelletsbrännaren var det rena semestern. Jag älskade att shoppa och hitta fynd och billiga priser. Dan var så sparsam och ekonomisk att vi framstod säkert som lite spara och slösa. Men jag vill faktiskt säga att jag var en mästare på att koka soppa på en spik, och planera maten. Var kanske inte de godaste man alltid ätit, men dryga ut och planera var jag bra på. De senaste åren så svängde det helt om och Dan var den som köpte betydligt mer grejer och stod för de stora inköpen. Han upptäckte att han kunde köpa sådant han ville ha. Nu var det ju bara vi två och vi kunde unna oss, dyra middagar, med de finaste köttet och dyra viner. Tror att vårt matkonto var som en större familjs haahah. Jag tyckte det skenade och Dan sa OK, då betalar jag all helgmat. Han gillade att hitta det bästa köttet och laga middagar på helgen. Att korka upp en gott vin och tända ljus och pyssla om mig. Ja jag har minsann levt det ljuva livet. Jag gillar fortfarande att shoppa och hitta fynd och Ullared är rena drömmen att vara på om du frågar mig. Men de senaste 3 åren har jag köpstopp på en massa saker, mest ur ett miljöperspektiv. Kuddar och väskor är 2 saker som jag har haft ohemula mängder av. Vi pratar om säckvis med kuddar!!. Förra våren så gjorde jag mig av med det mesta och det känns bra. Jag faller lätt för blanka, glittriga saker och Dan stod ut med de mesta av alla infall jag hade. Nu behöver jag inte så mycket längre och har inte tänkt fylla upp förrådet igen. Nu på morgonen så har jag hunnit iväg och köpt en list som jag gersågat och även kommit på en upphängningslösning som jag är väldigt stolt över. Nu har jag börjat limma ihop del för del men det måste hinna torka innan man sätter ihop nästa. Så nu tänkte jag städa upp lite i skafferiet och ta fram sådant som ska till återvinnas. Burkar ,papp och kartong. Har en del samtal som skall ringas också och andra lite grejer som jag måste ta tag i. Sådana tråkiga grejer som att betala räkningar och dammsuga upp efter sågningen. Till Dan: God förmiddag min älskling. Visst blir tavlan bra. Har ju visserligen ingen aning än om ramen passar på tavlan??? Det blir nästa grej, eller problem att lösa. Funderar på att köpa en stor växt till? Vad tror du? Jag förstår att du inte kan svara "på riktigt" men jag ska "känna" in dig sen. Saknar dig och vill att du ska vara här, alldeles levande. Vi har så mycket ogjort mitt hjärta. Så många kramar och pussar som inte getts och tagits. Så många skratt och delade stunder. Älskar dig till månen och tillbaka.

Så tacksam jag är över all hjälp jag får av barnen, ibland bara över att få se dem. Skulle ju göra ramen idag och jag hade vikt en mall och räknat, vridit och vänt och det blev inte bra. Ringde till S som kom förbi med en vinkelhake och det gick bättre men blev inte bra!! Jamen hur svårt kan det vara? Så ringde E och hela familjen kom över och till slut så har jag 3 delar.....så imorgon måste den 4:e inköpas men nu har jag en mall som fungerar...och en geringslåda så nu kommer det att bli lättare, hoppas jag. Han borrade upp en skruv så nu fick jag upp spegeln också. Imorgon hoppas jag att M kan komma och hjälpa mig var jag skall sätta upp ljuslyktorna. Det blev en trevlig utflykt igår till Brännland och vi fick riktigt bra väder till slut. Hela förmiddagen regnade det men sen sprack det upp och vi kunde sitta ute och fika. Sen for vi hem till mig och lagade middag och jag fick rå om dem en stund. Jag är så tacksam över att sitta i vardagsrummet nu och känna lugn och ro. Att det är mitt rum och att jag kan prata med Dan och känna och minnas fina saker. Går inte att förklara lättnaden som jag känner. Köpte en present till mig själv för att fira det "nya" rummet. Så fin och igår tände jag ljuset och bara satt och kände rofylldhet, kunde t om sitta och se lite på tv. Igår var det 200 dagar sedan Dan dog och det är många dagar. Många dagar där jag inte trodde det skulle gå att överleva eller att jag inte ville leva. Det är svårt att överleva när man inte vill leva, det kan jag intyga. Jag har kommit långt på sorgevägen och även om det går att överleva sorg så är det inte samma sak som att leva. Men jag har kommit en lång väg in på den stigen också. Med hjälp av kärleken till Dan och det löfte jag gav honom...att kämpa, att finnas kvar. Så går jag hela tiden mot något, som jag inte riktigt vet vad det är. Nästan som om jag bara går och följer vägen. De mörka tankarna slår följe ibland och jag tänker: kan det bli ett tillräckligt bra liv att leva? Vem vet, jag kanske lever i 20 år till, är det värt att leva mitt liv.? Är mitt liv bakom mig och nu skall jag bara leva nerfartssträckan? Men utan de mörka tankarna kan jag inte nyanserna, tror jag. När det är ljust och rofyllt och jag inte ser allt i grått. När hjärtat hoppar till av kärlek till Dan och jag tänker på hur bra vi hade det. Att jag är trygg, och har ett boende, mina fina underbara djur som är min familj. Hur mycket de hjälpt mig, att komma upp på morgonen, komma mig ut, fått mig att skratta. Ja jag tror att det livet räcker... Till Dan; Hej min lilla plutt, såg du mina försök till sågningar? Att såga snett är ingen konst, men att såga rätt, snett är ingen lek. där du är, känner man igen varann där? Har du träffat mamma och pappa? Gör du det så hälsa från mig att jag är okey. att jag älskar dem, Min älskade underbara vän, så du fattas mig. Jag vill drömma om dig, hålla om dig och jag vill känna dig nära. Du kunde bli galen på mitt sk hästminne, men du ska veta att jag är glad för det nu. Jag kan blunda och känna hur du kändes och förnimma din doft. Jag kan höra ditt skratt och minnas ljudet av ditt snubblande. Jisses vad du kunde snubbla, på djuren, på mattor, på skor, dammsugaren jag allt som var under knähöjd. Ibland så kunde man tro att din syn inte räckte ända ner till golvet. Min hjärtegull <3 Älskar dig till månen och tillbaka

Så skönt med en ledig helg och ha flera timmar att slösa på inget alls och ändå mycket. Idag regnar det en hel del, men hoppas att det klarnar upp senare idag. För jag och sonen m familj ska fara till ett keramikbutik i Brännland och då vore det ju trevligare att inte bli sjöblöt. Igår kom de hit till mig och sonen gjorde en jättegod pasta carbonara och jag fick krama småtjejerna. Jag får ju vara lite försiktig med spaghetti då jag lätt får ont i magen av den. Men det var svårt för jag ville gärna ta mer. Var en god pasta och det stod Dolce gabbana på den, vilket får mig att småle för det är ju ett modemärke vad jag vet. Vaknade strax före sex och har fortsatt att städa upp, dammat, vattnat blommor, bytt sängkläder och skall snart dammsuga och torka golven. Men dammsugarslangen har spruckit så den måste jag tejpa först. Tråkig utgift, men en dammsugare måste jag ha och den är gammal och ganska skruttig den jag har nu. Köpte en laddbar dammsugare tidigare och den är jättebra, men vill ha en "riktig" också. Blev lite ledsen när jag bytte sängkläderna på Dans sida. Mest bara för att jag vet hur han gillade att gå och lägga sig när man renbäddat sängen. Tänkte också att det har gått bra att sova själv, nja kanske lite fel, för det har varit skitjobbigt. Men det hade kunnat vara värre också, för jag grät även där när Dan levde. Jag sov ju nästan i ett halvår själv där, för Dan sov ju i fåtöljen eller snarare satt vaken. Inte var det många timmar per dygn han sov. Det var också jobbigt och jag ville ju hellre vara nära och frågade om jag skulle sova i soffan. Men han tyckte det skulle kännas bättre om jag fick sova i sängen. Ibland tänker jag att han hade en sorts nattångest, han tyckte ju inte om att det var mörkt. Han sa att han inte själv visste varför han inte kunde sova. Men jag tror att det var så hans ångest över allt kom ut. Vi skulle få en säng till vardagsrummet, efter alla julhelgerna. Mest bara för att jag skulle få ligga bredvid och kunna hålla om honom. Men han hade ju sällskap av kisse som oftast låg parkerad i hans knä. Så många minnen och reflektioner som snurrar runt i mitt huvud hela tiden, med undantag för när jag är på jobbet. Då går jag liksom in i en "vanlig" värld, där jag liksom inte finns, min sorg och saknad stängs av. Jag blir en alldeles vanlig människa bland alla andra. Låter kanske konstigt ,men känner mig oftast väldigt vilsen och "utanför" livet. Men dagarna flyter på och jag försöker hitta ett sammanhang och mening. Det går för det mesta bra om jag bara anpassar min energi och tar hand om mina tankar och känslor. Tror att när man liver i sorg så blir man väldigt självmedveten eller mer självupptagen. Man är så fokuserad på att överleva att man analyserar det mesta runt sina egna känslor och reaktioner. Min tacksamhet över att fått "tillbaka" vardagsrummet är stor, att kunna sitta där utan att känna tyngden och initiativlöshet är så befriande. Tror faktiskt att jag kommer att trivas i mitt rosa rum. Idag skall jag till Ikea och köpa lite växter och en kruka och sen måste jag handla, för det gapar ju som sagt tom i kylskåpet och nu är även djurmaten slut. Tänkte att jag far så fort de öppnar så har jag det bortgjort. Till Dan: God morgon älsklingen. Visst har flickorna blivit stora? Blir så ledsen av att tänka att de aldrig får lära känna dig. De kommer aldrig att veta vem du var, annat än ett namn som nämns. Det gör så fruktansvärt ont att veta. Men älsklingen jag kommer att berätta för dem hur mycket du skulle ha älskat dem. Det är så dubbelt, för i mig så lever du och jag älskar dig lika mycket som du älskar mig. Jag pratar med dig och i mig så finns du nära. Men det är ju bara när jag är själv, det är bara i mig du finns. När jag vänder på huvudet så är du ju inte där. Din stol vid middagen igår var tom, ditt huckrande skratt och lekande med barnen hördes inte. Så jag saknar dig, min gullegubbe, mitt solsken. Gå bredvid mig alltid, för evigt. Lämna mig aldrig igen.Älskar dig till månen och tillbaka.

Ja nu har jag målat klart den ena väggen och målat ett varv på den andra. Kanske... kanske så räcker färgen på sista droppen. Varit på banken och skrivit på lånet, så nu är jag trygg, vad gäller boendet. Så glad Dan skulle ha varit att veta att den biten är löst. Imorgon så skulle överföringarna till barnen göras, för de ville först skicka ut papper på att det skulle göras. Byråkrati i alla oändlighet, kan jag tycka. Kommer nog inte att fara till stugan i helgen, då det verkar bli dåligt väder. Men det gör ju inget, har ju en del att göra här hemma också. Sen blir det väl besök från Göteborg, vilket blir så roligt. Äldsta sonen har köpt både båt och sommarstuga och en tur dit skall jag också försöka få till. Sen börja bygga ihop tavlan, trodde jag hade en geringslåda men icke sa nicke. Så en sådan skall jag låna också. Får se om jag kommer igång med att göra ett elementskydd också, har i många år funderat på ett sådant ,men vi har aldrig kommit till skott. Har en tanke på hur jag skulle vilja att det såg ut, så kanske, det blir lite inköp av mtrl till ett sådant. Får jag det bra så ska jag göra till vardagsrummet också. Just nu klurar jag på hur jag fäster ihop det, men det ska nog gå med sådana däringa metallgrunkor, kan de heta plattjärn? Hahaha Inte en susning, men jag vet hur det ser ut i alla fall. Snart ska jag fara till jobbet, det är bara ngr timmar och idag...tada...ska Märta få följa med. Hoppas att det kommer att gå bra, för då kan hon följa fler gånger. Till Dan: Hej min älskling, nu har jag skrivit på och all den oro jag hade kan jag släppa. Minns du hur rädd jag var att jag inte skulle kunna bo kvar? Du sa att det kommer att gå bra. Men jag ville inte tro på det förrän allt var klart. Här ska vi också tacka pappa att jag fick ärva pengar så jag har kunnat, betala det jag kan och att jag har fått våren att rulla på ekonomiskt. Hur i hela friden hade vi annars gjort? Älskade vännen min, håll om mig och var hos mig. Älskar dig till månen och tillbaka.

Idag stod jag och målade och småpratade till Dan, plötsligt inser jag att jag gör det!!?? Äntligen känns det helt normalt att småprata med honom i vardagsrummet. Så underbart att det inte går att förstå om man inte känt sig "motarbetad" i ett rum. Vet att det låter helt rubbat och konstigt. Men jag är så tacksam över att jag skiter i allt annat än att om det känns bra då är det bra. Blir bara ett kort inlägg idag, för jag måste fortsätta att måla, slipa och städa bort. M och A var här igår,,tänk att nu är det bara 12 dagar till beräknad förlossning. M sa: -Mamma har du hört talas om täckpapp??? hahaha Alltså det är sällan att jag täcker sådär noga. För jag brukar istället trampa i färgen, snubbla på papperet eller på något annat sätt orsaka kaos. Så jag tar det lite lugnt och målar små ytor i taget. Idag ska jag till banken och har beställt tid att skriva på lånet på lägenheten och föra över barnens pengar. Så skönt...tänk om det mesta blir klart idag? Har också fått klart besked att låneskyddet på bilen är klart och det innebär drygt 3000kr mindre i utgifter så småningom. Det var det jag pratade med Dan om hahhaa. Känns så mycket tryggare och nu är det bara jobbet kvar att fundera på. Så jag hoppas att det finns jobb, så att försörjning också känns som betryggad. Nu ska jag återgå till det jag höll på med, så jag hinner duscha innan banken och tills jag skall på jobbet.

Ja kära värld så svårt att bestämma mig, eller kanske mer: Har inte aning om vad jag riktigt tänkt... Var på färgaffären och köpte en provburk. Där kan jag tacka dottern som insisterade på provburk. Efter kalaset som bjöd på en massa gott och en underbar liten ettåring så for jag hem och målade upp!!!! Nej det blev fel. Vaknade 10 i sex och strax efter sju så var jag på färgaffären igen...och köpte två provburar till.....men nej det blev en tredje nyans. Får se om det går att visa upp sen eller om det bara blev galet. Målade lite på fåtöljen också och började på fotpallen. Nu blev det hastigt och lustigt bestämt att jag ska måla en till vägg!! Så nu har jag slipat och spacklat. Vilken röra jag har här hemma just nu hahaha Men jag kan ju hålla på hur länge jag vill. Tur nog så visade det sig att färgen jag valde var enkel och billigare än de andra. Märkligt för de var ju inom samma färgspektra. Men det är ju vitt skilda priser på pigment, så det är väl det som gör det. I bilen i morse, spelade de Jill Johnsson och en vacker ballad och tårarna sprutade. Dan tyckte om Jill och jag blev så tagen av texten och tänkte än en gång...Det är ofattbart att han är borta. M sa igår i färgbutiken när jag såg guldfärg och fick en impuls att göra allt glittrigt.- Dan hade suckat och sagt du är inte klok. Men gått med på det bara för att göra dig glad. Så sant, det hade han gjort. Han älskade att se mig glad, och han sa att det var det bästa med att älska mig. Att se hur glad jag blev av de mest fåniga saker. Han var min riddare och jag kände mig alltid trygg och lugn med honom. Han stod alltid bredvid mig, när jag behövde det. Ikväll jobbar jag och börjar inte förrän kl 16, så jag har lite tid att röja ihop allt, skräp och sådant som ska kastas och bäras bort. Har ont i armen av den statiska rörelsen av målning. Jag kan bära och dra och lyfta utan att få ont. Men bara en stund upprepande rörelse så blir det värk. Ska snart hoppa ini duschen och sen smörja med lite Voltaren. Har både rosa och burgundyfärg på benen och fötterna!! De är så djävulskt skitiga och nu vet jag varför hahaah. Jag kände varför.....nu när jag var ut med Märta så skulle jag släcka en cigg, och då känner jag varför jag var så ini bövelen skitig om fötterna. Det är hål i bägge skorna!! Aj aj ont gjorde det hahaah Till Dan: Älskade vännen min, så underbart det var att älska dig. Så lätt det var att älska varann även om det var mycket runt oss, så var det aldrig någon tvekan om vad vi ville. Det är så ofattbart att du kan vara borta för alltid. Det är ju ingen tvekan om att jag vet att du är död, men ändå så är det så fel någonstans i min hjärna. Puss min älskling. Älskar dig till månen och tillbaka

Det regnar och ibland hörs åskan mullra lite på avstånd. Märta är inte så nöjd över regnet och gör det hon ska så fort hon kan. Sen ville hon vända om hemåt. Men jag lyckades locka med henne en lite längre bit, med hjälp av att jag sparkade kottar. Gårdagens lediga dag liksom bara försvann!! Märkligt men ibland så är det så. Nåväl jag tog mig till K-rauta och fixade mtrl till tavlan som jag skall bygga. Sen till Rusta och en sväng till Biltema för inköp av en del på min lista. Avslutade med ett besök på Ohlssons tyger och köpte lite fuskläder till fåtöljen. Men när jag kom hem så, ångrade jag mig och det blev inte lika bra som jag trodde. Skrev ut lite mer bilder och vips var det middagstid, och jag hade världens lyx. M och A och lille L kom förbi med hamburgare från Max och det var så gott. Lille L är söt som en liten kerub och igår så såg han ut som Shirley Temple med sina korkskruvslockar. Han hade följt med mor och far på Ikea och på Avion och det var inte igår. Lilleplutten är ju känslig för ljud och om det blir för stojigt, eller försöker ta sig loss. Nu har de fått låna en barnvagn med en bra sele som är som en väst, så då funkar det bättre. Men inga långa stunder orkar han, men vilket framsteg <3 Vad som mer var bra att M sa det jag liksom inte velat ta in och "erkänna". Den blå färgen i vardagsrummet är fel!!! Det är en vacker blå färg men passar inte in och det var skönt att få det bekräftat. Så det är bara att börja om...suck. Men färgen är ju lättmålad och väggen slät så det skall nog gå bra. Verkar även som om fåtöljfärgen har kommit så den skall jag hämta också. Jobbar eftermiddag imorgon, så kanske jag hinner måla den nästan klar då. Idag klippte jag två boenden och de blev så stiliga hahaha. Nu under coronatiden har de ju inte kunnat få tillgång till frisör, så de höll på att se ut som hippies. Tycker om de boende så mycket och vill inte lämna dem. Jag hoppas att det finns möjlighet till att få jobb i huset i alla fall. Inte bara för försörjningen utan för att jag vill vara där också. Visst är det tungt, men det känns så meningsfullt. Idag fyller lilla E 1 år!! kan man tänka sig att hon är ett år. Imorgon är det ett år sedan Dan var in och fick sin månatliga skelettstärkande spruta. Det vet jag för att han var den första av oss alla som fick hålla och träffa lilla E. De träffades i det lilla cafét och han var mäkta nöjd att han var först hahah. Vet också att det är ungefär ett år sedan han började ha svårt att gå i trapporna i stugan, utan att stanna och vila. Dan skötte alltid tvätten, även i stugan. Men han fick stanna 2 gånger när han gick från tvättstugan och upp till oss. Men det var inget han ville tala om utan han blev bara irriterad när jag ville att han skulle ta det lite lugnare. Han ville inte visa någon inte ens barnen hur besvärligt det började bli, med både andning och smärta. Dels för att han inte ville tänka på det själv och definitivt för att ingen skulle pjoska eller bli orolig. Till Dan: Hej mitt gryn, så det regnar idag. Finns det väder där du är? Så konstigt att tänka på att du finns kanske någonstans i en annan värld. jag vill tro det, behöver tro det. Känns trösterikt att veta att du kanske ser och hör. Vet att jag ha skrikit åt dig- Varför lämnade du mig här? Har varit i situationer där jag inte vetat hur jag skall göra eller inte kunnat fixa något som du alltid gjorde. Då kommer vanmakten och man känner sig så ensam och maktlös. När jag bara känner att jag är helt energilös och inte klarar av att tänka redigt. Får alltid dåligt samvete då, för inte ville du lämna mig här och jag brukar säga:- Förlåt, det blir snart okey igen. Nu ska jag fixa lite kaffe och sätta in lite fler kort i klippboken. Kom och sitt bredvid mig hjärtat. Älskar dig så otroligt mycket och jag kan känna att du älskar mig också. Låt det aldrig ändras, låt mig få leva med den känslan. Saknar dig pluttesnutten.

Sitter ute på altanen och tårarna forsar. Jag gråter för allt som varit, mer lika mycket för det som aldrig kommer att bli. Jag gråter för min skull, för hur överdjävligt det kan bli. Det är inte något svart hål, utan mer som en reaktion eller uppdämda känslor. Den första jag tänker på är att självömkan är en känsla som anses som en icke okey känsla. Att det inte är något som för en vidare och något man blir starkare av. Men jag har haft fel, det måste få vara okey att tycka att det är synd om en själv. Inget som upptar mina dagar, men det kommer över mig ibland. Hur knasigt det än låter så känns det bättre efteråt. Det kan vara så att det är som efterdyning av de beslut som jag fattat och som jag tycker är rätt, men som ändå kan göra ont. Idag kommer de som köpte biosoffan och hämtar den. Dans soffa!!! Nu lämnar den mig och tar med sig det onda, men också minnen av kvällar då vi suttit hand i hand och myst. Samtal om död, smärta och kärlek har vi haft när vi suttit där. Om våra fina ungar och om min rädsla när han skulle lämna mig. Dans ångest över att inte få vara med. Jag känner ända in i själen att beslutet är rätt, men det gör ont. S tog hem bubbelpoolen från stugan och det är faktiskt jag så glad över. Vet att Dan skulle uppskatta att hon har tagit hand om den. Ett bra beslut, då jag aldrig mer ville sitta där, utan Dan. Men minnena sköljde över mig. Hur han tyckte om att bubbla där med en öl i näven. Värmen gjorde gott för smärtan och han bubblade även då det var kallt och dåligt väder. Men minnena av fina sommarkvällar kommer över mig och de gör ont. Lyssnade på en fin låt: När solen färgar juninatten, och tårar av igenkännande kommer över mig som ett godståg. Låter kanske konstigt, men jag behöver få gråta, bli av med spänningar och liksom landa. Känna sorgen, gråta de tårar som behövs, tills jag blir lugn och klarar av att resa mig igen. Att vara skör och känslig, och acceptera det kan vara svårt. Men jag förstår att det är något jag måste ta till mig. Det måste vara okey Ingalill, du får vara ledsen och gråta hur mycket du vill. Du får reagera när du tittar in i kylskåpet och ser att det inte är som förr. Jag slås av att det borde inte vara någon större skillnad om man är en eller två?? Men förr var oftast alltid kylskåpet fullt, med mat?? ägg, grönsaker, såser, smör, tillbehör till att laga middag. Nu står där hund och kattmat, en äggkartong som gått ut datum, 2 pkt mjölk, ketchup, en ostbit och smöret är slut. Samt ngr syltburkar längst ner. Att här bor en person, som inte lagar mat, syns det lång väg. Äter mest färdigmat och infrysta rester, nuförtiden. Tänker att det är som det är och det kommer en dag då jag börjar laga mat igen. Nu till helgen kommer sonen med familj upp från Göteborg och då ska jag i alla fall laga mat. Längtar efter att få hålla om flickorna och få krama M. Fy tusan så eländigt att inte få ha dem nära. Men desto roligare när de kommer. Till Dan: God förmiddag hjärtat. Här sitter jag och är lite ledsen och bedrövlig. Men det är övergående min solstråle. Det är som det är och jag är bara ledsen för oss och att jag saknar det som varit. Visst blir det bra att S och E tog hand om bubbelpoolen? Det kräver ju en del skötsel och jag vet ju att du litar på att E fixar det. Du tycker om honom så mycket och sa att han är som din pojk. Idag kommer den nya soffan, har faktisk glömt bort lite hur den såg ut. Din soffa lämnar oss också. Vet att du förstår mig och varför. Den tiden är förbi och kvar vill jag behålla de goda minnena och inte se den och känna de onda minnena, den svarta sorgen. Saknar dig mitt hjärta, mitt honungsbi, mitt hjärteljus. Du fattas här bredvid mig. Du skulle tycka om att sitta här i hörnet av soffan ute på altanen och dricka kaffe. Du skulle liksom ha gnuggat fötterna mot varann. Så gjorde du ofta när du mådde gott. Jag ser dig framför mina ögon, men jag kan inte ta på dig, Älskar dig till månen och tillbaka.

Vaknar upp och känner mig betydligt bättre till kropp och själ. Tungsinnet från igår afton har lättat och det är skönt. Idag var det extra härligt, eftersom Märta är i stugan med barnen så kunde jag glida ini morgonrocken, istället för att ta på mig kläder direkt och gå ut med henne.. Så skönt, att bara lalla runt, så här på morgonkvisten. Idag börjar jag inte förrän 12.30 så jag har gott om tid att njuta av lugnet. Nu har den ofärdiga fåtöljen torkat så jag kan sitta i den, istället för att sitta på mattan. Jag är visserligen en golvsittare, men man flyger ju liksom inte upp nuförtiden hahha. Har en del reflektioner från gårdagens dystra tankar och känslor. Tänkte på ensamheten jag känner, den där tvåsamheten som man bara delar med en livspartner. Tänkte vidare på att jag är en ganska tvåsidig person. Har i princip ingen kontakt alls med min släkt. Av en massa olika anledningar, men det största är att jag inte har något behov av det. Jag suger på att höra av mig till mina fina vänner, men tack gode gud är de så fantastiska så de hör av sig till mig. Finns som en spärr, kan det vara en sviktande självkänsla? Ingen aning, varför det känns som om jag stör om jag hör av mig. De har aldrig någonsin gett mig den känslan utan kommer mer från mig. Så knäppt, för när jag väl träffar någon eller pratar med någon så kan jag lätt prata öronen av dem. Som om jag har liksom "opratat" och allt måste ut. Kanske ngt jag ärvt från min mamma som också var av eremittyp. Men detta är definitivt ngt jag kommer att jobba vidare med, speciellt då det inte finns någon som helst anledning till varför jag lätt drar mig tillbaka in i mitt skal. Nu är det i princip första gången jag känner att coronan ställer till det för mina planer. Jag har varit helt opåverkad av pandemin och dess effekter. För de första så har jag planer på att gå med i ngn bokklubb eller ngn kurs av ngt slag. Det kommer nog inte att vara möjligt den här hösten. Sen så berör även coronan min möjlighet till arbete. Det är flera på arbetsplatsen som studerar och har tagit tjänstledigt. Om de inte kan studera och få studiebidrag så "måste" de fortsätta jobba, vilket får till följd att det inte finns ngt vikariat. Känner en liten klump av oro i magen, men försöker skjuta bort den, åtminstone ngn vecka till. Till Dan: God morgon min älskling, här sitter jag med morgonrocken du köpte åt mig. I oktober tror jag det var...som du sa att du hade ett ärende. Jag var lite fundersam för jag visste ju hur trött du var och lite svårt med att lyfta benen. Hem kom du med denna morgonrock <3. Men oj sa jag en tidig julklapp? Nej för att du är du sa du då. Mitt lilla gosegryn, du skämde bort mig med små överraskningar. Du visste ju att jag blev så glad över det och jag gjorde mitt bästa att pyssla om dig. Du älskade att jag stoppade in filten ordentligt, eller gjorde en smörgås. Fixade en kopp kaffe eller visade dig omtanke på olika vis. Ändå kom jag aldrig i närheten av din omtänksamhet, som du visade mig och barnen. Tänker på vad som var så härligt att leva med dig. Tror att det var att vi var rädd om varann och humorn. Vi hade så roligt ihop, vi skrattade med varann, åt varann, åt allt tokigt och likt. Vi tjafsade väl inte så mycket, som jag minns. Men självklart så gjorde vi det, och diskuterade och du sa att det var inge roligt att diskutera med mig för jag hade elefantminne. Ja jag hade det och du hade en enorm kunskap om både det ena och det andra och ett genuint intresse av att lära dig mer. Så omaka och samtidigt tvillingsjälar. Mitt älsklingstroll, mitt hjärtas prins, alla de konstiga smeknamn som jag kallat dig. Jag saknar dig så mycket . Älskar dig till månen och tillbaka.

Har slutat nu och varit till alla de katter som skulle hälsas på och ges mat till. Det var inte lätt att gå ifrån det första stället då de var så gosiga och sällskapssjuka. Fick lust att ta med dem hem hahaha. Nästa ställe, och nästa kisse hälsade mig glatt välkommen också. Hon hade gott om mat så hon fick en b-vitamintablett och en godisbit istället. Där åt jag en matpaj och hon låg bredvid och kurrade. Sen hem och där väntade min lilla gosefis, som också hade längtat efter sällskap tror jag. För jag blev både slickad och biten på näsan. Här är stolen jag målar om, och jag hoppas att färgen dyker upp till veckan, så den får bli klar. Är fortfarande velig angående sitsen....så jag ska fara på ohlssons tyger och se om jag kan hitta en stuvbit, som motsvarar min tanke om vad jag vill ha. Djuren ligger ofta i den här fåtöljen så vore bra om jag hittade något som går att tvätta och är lätt att få bort fläckar och hår ifrån. Känner mig faktiskt lite trött och småsliten, och då blir det lätt att hemfalla åt saknad efter Dan och närhet. Jag skulle vilja ligga på hans bröst och höra hans hjärta slå. Jag brukade ligga så medans han läste en bok eller fantomenkrönikan. Min finaste, goaste vad jag saknar honom. En boende som jag fastnat väldigt mycket för på grannavdelningen och som också hade cancer med skellettmetastaser gick bort igår, och det gör mig så ont. Hon var en strålande stjärna och jag blev så glad av att bara prata med henne. Det har satt igång många tankar, och hon var trots sin smärta, så gladlynt och full av ngn sorts kraftfält som jag drogs in i. Frid över dig kära du. Tänker lite då och då på gud, inte den gud som den svenska kyrkan talar om. Den svenska kyrkans gud och religion är inte den gud jag tänker mig. Deras gud är dömande , och tänker på straff och är inte så tröstande som jag tänker. Här är 2 citat om gud som är helt vansinniga enligt mig. Somliga straffar gud genast!! eller den gud älskar kallar han hem. Eller varför inte...människan spår , gud rår...Som jag vill tänka på gud så är det bara vänlighet, kärlek ,tröst och godhet. Gud skulle aldrig tillåta att små barn svälter ihjäl, eller att farsoter tar människors liv eller straffa någon. Gud skulle aldrig "ta" något från någon annan utan ge kärlek. Jag vill gärna tro på gud eller ngn form av kraft, vet inte riktigt varför men kanske bara för att det känns bra. Är inte religiös, med ändå är jag kristen på ngt vis. Svär gör jag och bryter säkert mot en hel rad av "förbud". men min gud dömer mig inte utan tänker snarare: En dag så lär hon sig. Min gud har inte kallat hem Dan, han skulle aldrig vilja såra vare sig mig eller Dan som ville vara kvar. Vilka stora tankar jag har nu i afton hahaha Men kommer att tänka på en god vän som sa: jag tror inte på gud. För om jag tror på gud måste jag ju tro på djävulen och han är så läskig. Så därför tror jag inte. Till Dan: God eftermiddag min gosegris. Saknar dig och känner mig lite nere. Tar mycket energi av mig på jobbet ibland. Men jag trivs och då går det lättare. Det är så konstigt men ibland "glömmer " jag bort att du är död. På jobbet går jag in i en bubbla och liksom försvinner ifrån mig själv. Det är skönt och avkopplande, men det är så svårt att komma hem till ett tomt hus. Det är så tyst, att jag hör mitt eget blod brusa i kroppen. Är lättare att bara vara hemma och liksom vakna med tystnaden. Mycket jobbigare att komma hem och ingen att prata om dagen med. Dan, min vän jag känner mig lite nere....gå bredvid mig. Ge mig lite styrka och mod, låt mig få känna din närhet. saknar dig så inihelvetes djävla mycket. Jävla skitliv.